Gästkrönika: En riktig djurgårdare?
Det blåser medvind i våra blåblåa segel nu. Det vankas Champions league-kval och det talas om spektakulära spelarinköp. Mitt i all denna positiva hybris talas det också om medgångssupportrar.
Medgångssupportrar brukar pöbeln benämnas. Den stora skara människor som sluter upp på stormatcher och derbyn. De extra 2.000-3.000 människor som brukar göra skillnad på ett fullsatt Stadion och ett, nästan fullt om man räknar bort fondläktaren. Att vara medgångssupporter, och dessutom öppet erkänna det, är bara ett par pinnhål högre än att till exempel erkänna att man brukade hålla på Gnaget när man gick i högstadiet, men nu har ändrat sig. Det anses fult att vara medgångare.
Men är det inte märkligt att en situation som denna inte får fler att tänka efter hur det var förr. Vi vann serien förra året och därmed SM-guld, vi vann cupen och vi tvålade dit FC København i UEFA-cupen. Men hur såg det ut för två år sedan? Publiksnittet vi hade i Superettan är ganska långt från den fina siffra vi har idag. De som satt på Stadion och frös i april 2000 när säsongen sparkade igång är förstås de riktiga djurgårdarna. De som lojt följde utvecklingen i Superettan via TV-sporten och DN:s sportsidor göra sig icke besvär. Men frågan är om det inte är fullt förståeligt att många inte vallfärdade till Stadion under Superettan-, Norrettan- och - ja, till och med Division 2-åren. Det är ju ändå så att spelet vi följer är fotboll. Det är ändå viss skillnad att se på Division 1-fotboll och allsvenskan-dito. Det är givetvis skillnad på ett derby mot Gnaget och ett derby mot Café Opera. Det är inte konstigt att delar av publiken, hur mycket djurgårdare de än är, inte följer med på bortamatcher mot IFK Malmö.
Det jag menar är att dessa medgångssupportrar inte behöver vara ett dyft mindre djurgårdare än de som stod och frös på Stadion där i april 2000. Jag kan lova att många av oss önskade att Station skulle krylla av medgångssupportrar då vi åkte ur Allsvenskan 1999. Eftersom medgångssupportrar betyder medgång. Just då, hösten 1999, var det jävligt dåligt med medgång.
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag är djurgårdare sedan innan jag föddes. Min farmor var djurgårdare och min farfar var gnagare. Deras gnetande på varandra på grund av detta faktum renderade i att min ena farbror tyvärr blev gnagare och min farsa dessbättre blev djurgårdare. Jag hade inget större val då jag föddes. På Allmänna BB dessutom - som bekant låg precis bredvid Stadion. (Där Sofiahemmet ligger idag ungefär.) I min pärm från lekis, som jag faktiskt har kvar, är alla mina teckningar i tre färger: gult, rött och blått. Allt från jultomten till mitt självporträtt. Jag minns också att jag brukade blunda och farsan ropa något fult, när vi åkte förbi Råsunda när jag var liten. Mest på kul men traditionsenligt.
Det var ändå hockeyn som gällde då. Vi gick på Hovet och Mats Waltin var min stora idol. Jag har fortfarande nummer 9 som mitt turnummer. Jag såg min första (och hittills enda!) bortafajt i hockeyn 1980 eller 1981. Det var mot Leksand och vi åkte på storstryk där i Leksands Ishall. Någonting i stil med 9-2, eller så, jag kommer inte riktigt ihåg. Vi besökte Hovet flera, flera gånger per år - men ändå långt ifrån alla matcher. Fotbollen följde vi mer sporadiskt. Jag var lite för stissig när jag var liten för att orka sitta i två gånger fyrtiofem på Stadion och titta på ett böljande mittfält. Men jag kommer ihåg att farsan gick med sina polare lite oftare. Han hade dessutom den idag så supernostalgiska ljusblå tröjan med texten "Division 2 - Djurgårn ändå".
Hockeyguldet 1983 var en av barndomens finaste minnen. Vi hade köpt en video tillfället till ära och spelade in finalmatchen, som jag sedan tittade så många gånger på att bandet tillslut gav upp och gick sönder. Jag minns ändå matchen otroligt bra, till och med Södergrens klassiska taggtråds-kommentar i segerintervjun.
Sedan följde tonåren och alla andra lockelser som hör tonåren till fick djurgårdsmatcher att kännas ganska lågprioriterade. Det var inte förrän vid återkomsten till Allsvenskan 1999 som jag på allvar började följa djurgårdsfotbollen med större intresse. Hockeyn hade tills dess alltid varit nummer ett. Även om det gick långa månader mellan mina besök i Globen på nittiotalet. Men i takt med att elitserien blev allt längre och ointressantare - det kan bli en egen krönika bara det - ökade också mitt intresse för fotboll. Jag såg min första DIF-fotbollsmatch på säkert tio år 1999. Jag hittade tillbaka till Stadion. Jag sörjde när vi åkte ur (igen) och gladdes när Rehn kom tillbaka och allt vände. Och sedan vi var tillbaka i Allsvenskan 2001, har mina besök på Stadion (och Råsunda) duggat allt tätare. Jag hade tänkt köpa säsongsplåtar till denna säsong, men jag lyckades inte övertala min ganska fattiga djurgårdspolare - och att gå ensam känns lite sorgligt tycker jag, även om det händer det också. Man är ju ändå aldrig direkt ensam på Stadion.
Med detta som bakgrund blir jag något konfunderad när man läser på forum efter forum och i artiklar, där folk spyr galla över oss medgångssupportrar. För visst faller även jag under den kategorin? Trots att jag alltid varit blårandig in till benmärgen har jag ju kommit tillbaka nu när det går bättre. Frågan är om det är beklagligt eller inte.
Jag kan inte se problemet. Ju mer folk på matcherna, ju mer pengar i DIF:s kassa. Och kom inte dragande med snack om lojalitet. Jag har varit djurgårdare i hela mitt liv -- och jag lovar och svär på att jag kommer vara det till jag dör. Det kallar jag för lojalitet. Medgångssupporter eller ej.