Krönika: "Med jakten som drivkraft"
Stora delar av Sverige går mot semester men i fotbollsklubbarna runt om i landet råder febril verksamhet. I djurgårdsfamiljen jobbas det med att hitta nya spelare och skapa en stark lagkänsla. Efter VM går vi in i andra ronden i kamp efter Lennart Johanssons Pokal – jakten kan börja.
Som vanligt när sommaren anländer tar Allsvenskan semester och lagen passar på att se över sina trupper. Arbetsförmedlingar världen över är fulla av stämplande fotbollsspelare. Deras agenter framställer dem som mer eller mindre fulländade i sitt yrke. Det är nog ganska tröttsamt att heta Bosse Andersson i dessa dagar, mobilen lär ringa oavbrutet. Budskapet är detsamma varje gång: - Jag har nästa stora afrikanska stjärna i mitt stall, han vore verkligen något för er. Tur att det finns möjlighet att prova innan köp säger jag. Visst, det är inte är rättvist att döma en ung människa efter en vecka i ett främmande land men han ges ändå möjlighet att visa delar av sitt kunnande. Många är oroade över vad som händer med klubbkänslan om för många av spelarna importeras från utlandet. Årets järnkamin 2003, Markus Karlsson, sa en gång att ytterst få har en stark klubbkänsla, däremot är det möjligt att bygga upp en stark lagkänsla. För denna är alla i och runt laget ansvariga, främst ändå tränarstaben och ledargestalterna i truppen.
För oss som håller på klubbar som Djurgården är detta viktigt att komma ihåg. Laget är för många endast en språngbräda mot de riktigt stora arenorna. Vad vi kan hoppas på och kan kräva av spelarna som bär världens vackraste tröja är att de ger allt under den tid de är hos oss – att de ger allt för föreningen.
Det finns en ny djurgårdsanda. Denna har byggts upp av samtliga runt föreningen sedan de mörka åren på 90-talet. Under de senaste två-tre säsongerna har denna vinnaranda som karaktäriserar bra fotbollslag genomsyrat föreningen. Detta faktum skänker mig lugn de dagar när lite mörkare moln drar över den blårandiga himlen. Tack vare alla runt omkring laget – från firma Bosse & Bosse till stödet från Sveriges bästa fans – kommer vi allt som oftast stå über alles i vårt land med guldet inom räckhåll.
När tusentals Djurgårdare så härligt sjöng ”Gnagarsvin, gnagarsvin, hör ni att vi vinner guld” på Gamla Ullevi i höstas var det svårt att minnas hopplösheten i halvtid mot Elfsborg borta. Trots regnet doftade det inte gräs. Spelet hade gått i baklås, ingenting fungerade. Stadion, sol och bira kändes lika nära som Columbus var att komma till Amerika. Allt kändes igen från föregående säsong då Stockholms Stolthet för första gången på länge inte spelat landets bästa fotboll. Men så plötsligt, när andra halvlek började, pekade spetsen på mittfältstriangeln åter framåt, en skadeskjuten Sören Larsen pånyttföddes – resten av säsongen kan ni.
Många segervana klubb- och landslag börjar trögt för att sedan varva upp efter hand. Det är svårt att hålla en hög nivå över en lång tidsperiod, därför är det viktigt att inte tappa för mycket när laget går trögt. För årets Djurgården tror jag att vårens resultat leder till att gruppen fokuserar än mer på att försvara mästartiteln än om de hade lekt bort allt motstånd under våren. Nu minskar risken för övertro på det egna spelet och underskattning av motståndarnas på pappret svagare uppställningar. Precis som maskiner behöver människan bränsle. Och jag tänker inte på vätska, protein och kolhydrater.
Spelarnas drivkraft under hösten kommer istället vara densamma som drivit människan sedan urminnes tider – jakt.