Swansea - West Ham0 - 0
En sommardröm
Stjärnorna kommer snart att brinna som magiska bloss i den vidunderliga julinatten och de minner om Djurgårdens lika starkt lysande fotbollsstjärnor: den Ouden! Kuivasto!
Djurgården-Örebro skulle bli en seg sak, en klibbig sommarmatch, en knut som bara kunde lösas med hårt, idogt arbete, och matchen började just så, men utvecklade sig till en liten vacker saga i stället. Från den slutna första halvtimmen till den uppsluppna, lekfulla, nästan barfota sista.
Fotbollsmatcher är aldrig förutsägbara, inte ens efter 20-30 minuter, för det som ser så tungt, så svårt och så långsamt ut kan bli flyfotat och glädjefyllt tack vare en tå. En holländsk, till exempel.
Publiken, mobben tog chansen att håna ett Örebro som på allvar kan låna Mr Moneys klyscha "It's us against the world". "FOTBOLLSMÖRDARE" ekade på Stadion innan Gustaf Andersson ens hunnit börja tänka på julgransfötter. Örebro mördade inte fotbollen, inte till en början. I stället krympte man sin fyrafyratvåa till en liten taggig armé av svartvita med ryggarna mot varandra - och skapade jätteläge på jätteläge. Andreas Isaksson gjorde två räddningar på Paul Oyuga-nickar från nära håll varav åtminstone den sista måste sägas vara i världsklass. På en fast situation kort därefter tippade Isaksson dessutom bollen i ribban efter ytterligare en nick, hård som ett skott, nu av Jon Lundblad.
Men det var den holländska tån. Geert den Ouden såg lite fumlig ut, osmidig, som en Pär Ekström eller Pascal Simpson med lite ryggont, typ. Men som han vaskade fram chanser, den här oansenlige anfallaren. Först en nick endast halvmetern utanför. Så, efter att René Makondele i sin bästa match hittills vrickat fram bollen i straffområdet, nöp den Ouden till efter några flipperstudsar. Den holländska tån hade dyrkat upp de flesta lås som ÖSK reglat igen så omsorgsfullt; matchen var plötsligt en fotbollsmatch på normala villkor.
Och så tvingades bortalaget visa sitt rätta ansikte. Det var ett ansikte utan glädje, utan geist och med ett bottenlags sorgsna blick ner i backen. Det var ett lite räddhågset ansikte, som om planerna gått i stöpet och man hade glömt att tänka ut en reservplan. Så det blev som det blev. Mikael Danielsson blev arg. Gustaf Andersson blev ännu argare. Och Per Gawelin blev "jättearg", som den modige matadoren i berättelsen om tjuren Ferdinand. Han fick inte visa hur modig han var, så han kopplade en halvnelson på Djurgårdens flinke inhoppare Fredrik Stenman.
den Ouden nickskarvade in 2-0 sekunden före paus på en fin frispark av lite valpige men bollskicklige Aziz Corr Nyang. Kim Källström spelade in bollen efter marken efter ett mycket vackert klapp-klapp-anfall kvarten in på andra halvlek, och då förstärktes tåeffekten mångdubbelt. Det blev ungefär som i Lundells "På fri fot": "Gallret har rostat och vakterna har gett sej av / Vi är på fri fot, vi är på rymmen igen", för vakterna gav i stort sett upp. Jag tror att Örebro försökte anfalla några gånger i andra halvlek men det var en sorglig syn. Försvarsarbetet var dessutom lojt och kvällstrött.
Men låt inte de här orden bli en dom över Örebro. Det är så lockande och enkelt att travestera uttalanden som "Det bästa med säsongen hittills är att spelarna varit så lojala mot vårt 4-4-2-system" (Stefan Lundin i Expressen, ej ordagrant), men det är just för - enkelt. ÖSK kunde faktiskt ha gett den här matchen ett annat ansikte om inte fenomenale Andreas Isaksson velat annorlunda, och om Paul Oyuga i friläge hade siktat bättre. Att bortalaget så rasade ihop i andra halvlek är mera ett gott betyg åt Djurgårdens överlägsna rull när man är i ledning än ett bevis på urusel ÖSK-tåga och -skicklighet.
Bäst, tvärbäst, jättebäst bland utespelarna var mäktige Toni Kuivasto. Vilken karl! Stor som ett hus och med en blick för försvarsspelet som jag faktiskt aldrig sett på Stadion. En finsk guldklimp. Roligt att se var också att Markus Karlsson inte har glömt hur man äger en vänsterkant, att Johan Arneng kan dominera ett mittfält som en gång Stefan Rehn, att Patrik Eriksson-Ohlsson lyfter sig till oanade höjder i "Toni Tigers" närvaro och att René Makondele äntligen spelar så avslappnat och fyndigt som han ska.
Det är fuktigt i luften och man väntar sig nästan höra cikador i Kastellholmens grönska, men vi lever fortfarande i Norden. Ett Norden i vilket Djurgården tillhör den absoluta fotbollsgräddan och snart kommer att spela ett Champions League-kval. Det känns overkligt, ännu overkligare att tänka sig ett avancemang, men om jag hör en cikada i kväll någonstans där i natten, då är tecknet oss givet.
Kri-kri-kri ... Kri-kri-kri ...
