Gästkrönika: Tåget har kommit drygt halvvägs - Del 1/3
Signaturen Poe följer upp en tidigare krönika och siar om framtiden.
Femton omgångar av allsvenskan 2003 har spelats. Elva återstår. Efter att ha försökt bedöma Djurgårdens slagstyrka inför vårsäsongen (se länk till gästkrönikan "Om 50 dagar går tåget") är det nu dags att titta på utfallet och även se efter vad kristallkulan har att säga om höstsäsongen. Naturligtvis borde den här krönikan ha kommit efter 13 omgångar, men jag valde att avvakta ett par matcher för att åtminstone få se lite av våra nyförvärv innan jag gav mig på att sia om framtiden.
Vårsäsongen
Djurgården hade efter halva allsvenskan samlat ihop 25 poäng och toppade tabellen. Jämfört med 2001 års 6:e plats (20 poäng) och fjolårets 3:e plats (22 poäng) är årets inledning alltså snäppet bättre. I funderingarna kring vårsäsongen förutspådde jag att chanserna var goda att vi skulle få "uppleva den bästa säsongsinledningen sedan 1995", men även de 23 poäng vi hade vid motsvarande tid då överträffades vilket sannolikt gör årets 13 första omgångar till de bästa DIF presterat under min levnadstid.
Det är naturligtvis svårt att klaga på en sådan inledning på säsongen, men efter 13 omgångar hade jag ändå svårt att vara helt optimistisk inför fortsättningen. Min oro berodde främst på förlusterna av Elmander och Dorsin, men det fanns även andra orsaker. Jämför man årets resultat med fjolårets hade vi på motsvarande matcher faktiskt tagit en poäng mindre (fler mot HBK, Elfsborg och BoIS, färre mot AIK, ÖSK och HIF medan poängskörden var densamma som i fjol mot övriga lag). Vidare är det, trots de många inspelade poängen, mycket jämnt i toppen och vill Djurgården vara med att konkurrera om guldet måste de två senaste årens fantastiska höstsäsonger (27 resp 30 poäng) upprepas.
Vilka är förutsättningarna för att Djurgården ska lyckas med en sådan bedrift? Inför den allsvenska upptakten bedömde jag DIF:s styrka på åtta olika områden, 1 Försäsongsträningen, 2 Träningsmatcherna, 3 Spelsystem/ spelidé, 4 Målvakterna, 5 Försvaret, 6 Mittfältet, 7 Anfallet och 8 Rutin och Utveckling men inför höstsäsongen har jag valt att byta ut de två första mot två nya; Spelarförändringar och Champions League.
1. Spelsystem/spelidé
Vårsäsongen har som väntat varit fri från laborerande med spelare och positioner. Laget har mognat och spelarna vet hur Sören och Zoran vill att de ska agera. Visst brister det ibland i kunnande, speciellt hos de som står utanför den ordinarie elvan, men DIF:s sätt att spela fotboll har satt sig och det finns ingen riktig anledning att tro att det skulle försämras markant under hösten.
2. Målvakterna
Andreas Isaksson har fortsatt att hålla en väldigt hög nivå och blir han inte såld medan transferfönstret är öppet ser det fortsatt ljust ut på målvaktssidan.
3. Försvaret
Inför vårsäsongen bedömde jag att försvaret såg minst lika starkt ut som 2002 och att konkurrensen hårdnat till i år. Med facit i hand tycker jag nog att man kan nyansera den bilden lite. Av DIF:s 13 insläppta mål under allsvenskans första halva släpptes endast två in när fyrbackslinjen var ordinarie (sex matcher). Resterande elva har släpptes in när vi hade en eller två ersättare i de bakre leden (sju matcher).
Nu har Dorsin försvunnit, men Toni Kuivasto och Fredrik Stenman anslutit. Trots att jag blev allt mer imponerad av Dorsin och det naturligtvis är tråkigt att han inte längre spelar i den vackraste av tröjor, tror jag att backlinjen i och med de två nyförvärven har blivit klart starkare.
Djurgården förfogar nu över tre mycket bra mittbackar och jag hoppas fortfarande att Henriksson snart skall utvecklas till en fjärde. Med tre bra centrala försvarare är DIF betydligt mindre skade- och avstängningskänsliga än tidigare vilket känns tryggt. På vänsterbackssidan har vi oförändrat två bra alternativ, även om jag sett för lite av Stenman för att vilja ge mig in på en mer ingående jämförelse med Dorsin. De två matcherna med Kuivasto har också antytt att DIF blir vassare offensivt på fasta situationer, vilket känns viktigt då laget får ganska många hörnor och frisparkar under en säsong.
Slutsatsen måste bli att försvaret ser bättre ut än under vårsäsongen. Detta gäller framför allt bredden, men jag tror också att höstens förstauppställning kommer visa sig väl så bra som vårens dito.
4. Mittfältet
Bedömningen att mittfältet försvagats till i år kan diskuteras. Nog har det förändrats i och med att Rehn lagt sina gyllene skor på hyllan, men någon markant skillnad tycker jag inte att det är. Johan Arneng har varit en mycket bra arvtagare även om det inte är samma spektakulära dribblingar. Mittfältet håller precis som tidigare år mycket hög klass, men skulle Källström försvinna lär det bli oerhört svårt att upprepa fjolårets guldsäsong. Och detta även om man skulle hitta en bra ersättare.
Under vårsäsongen har egentligen alternativen bakom de tre ordinarie varit begränsade. Förhoppningsvis kommer Bapupa snart i form igen för det behövs fler duktiga mittfältare till hösten.
[Del 2/3 hittar du här]
