Rubrik saknas
Jag står i receptionen på Hotell Foresta, det är den 9 november 2002. Djurgårdspelarna har precis anlänt när jag hör en röst: ”Skit i Supercupen, jag har bara två armar”.
Genom glasdörrarna till hotellfoajén kommer en man i en elegant italiensk kostym. Han ler brett. Det är Bosse Andersson som gör entré. I händerna har han SM- och Cup-pokalerna. Herrarna han på sitt eget ödmjuka sätt ropar till är fotbollsförbundets ordförande Lars-Åke Lagrell och UEFA:s Lennart Johansson. De tittar på varandra utan att säga något. Båda två tycker nog att herr Andersson är bra för svensk klubbfotboll – kaxig och alltid med ett skämt nära till hands. Liknande karaktärsdrag fanns hos tränarna – Sören Åkeby och Zoran Lukic, samt hos flera av spelarna. Jag saknar detta i årets upplaga av Djurgården.
Några minuter tidigare kom damernas finallag Umeå IK och Kopparberg/Landvetter IF samt lillebror från Solna till lokalen. Att Krister Nordin & co hellre gjort något annat än att fira DIF:s dubbla guld denna kväll var lätt att läsa på deras ansikten. Att Stockholms Stolthet knappast är kända för att vara ödmjuka, utan istället tar första bästa chans att smäda lillebror gör inte saken bättre. Innan festen flyttat in i matsalen hör jag någon säga, ”Stefan (’Hatten’ Söderberg) hur känns det att förlora efter det att vi druckit champagne i en vecka när ni tränat hårt och käkat taggtråd – sen går vi ut och spöar er på er hemmaplan?” Det har nog aldrig känts så härligt att ha ett blårandigt hjärta som denna kväll.
Några timmar innan firandet bänkade sig 33 727 personer på Råsunda för att se vilka som skulle bli svenska cupmästare 2002. Förutsättningarna kunde inte vara mycket bättre. På den ena planhalvan stod de nykorade svenska mästarna, på den andra en revanschsugen tvillingklubb. Jag satt på Östra och mös när Järnkaminerna vecklade ut en banderoll med texten: ”Storebror gratulerar lillebror till cupsilvret och den hedrade femteplatsen i Allsvenskan.” Den är för mig signifikativ för den självsäkerhet och kaxighet jag vant mig vid att känna som djurgårdare på 2000-talet. Matchen var tuff och domare Martin Ingvarsson fick jobba hårt för att tygla humöret hos spelarna. Efter full tid var lagens nollor intakta. Men i den 99:e minuten joggade Johan Elmander förbi Per Nilsson med bollen på högerkanten innan han hittade Louay Chanko som med matchens sista spark säkrade dubbeln. Glädjen bland oss som håller på Sveriges finaste förening visste inga gränser.
Efter tio omgångar av årets Allsvenska känns mycket av det som orsakade glädjen i november 2002 långt borta. Då kändes det alltid som vi ställde ett starkare lag än våra motståndare på banan. Att trion Kim Källström, Stefan Rehn och Andreas Johansson skulle avgöra till vår fördel kändes som en självklarhet. Mittfältet som startade mot Elfsborg igår – Kári Árnason, Andrej Komac och Daniel Sjölund – gör knappast att någon av våra svenska konkurrenter darrar. Kommande motståndare i Europa lär inte heller göra det.
Tyvärr tvingas jag konstatera att det var bättre förr. Gulden 2002 och 2003 togs med fart, teknik och en egen spelidé. Årets upplaga saknar ännu så länge dessa ingredienser – men det kanske slutar lyckligt ändå?
Fotnot: Supercupen var något som diskuterades för ett par år sedan på Svenska Fotbollsförbundet och representanter för svensk Elitfotboll. Det skulle bli en motsvarighet till engelska Charity Shield. En match mellan fjolårets SM-vinnare och Cup-segrare som sparkar igång en ny fotbollssäsong. Om det var Super-Bo som fick Lagrell och Johansson på andra tankar vet jag inte men ännu har Supercupen inte blivit verklighet.
