Rubrik saknas
This time you are the dancefloor, getting your chest stamped on by Prada Sports.*
För tredje året i rad är Djurgården utslaget av ett bonngäng i den europeiska fotbollens periferi. Bonngäng som långt ifrån har dansat över oss i Prada Sports, utan mer krumbent stapplat fram i holländska träskor, irländska fårskinnsvästar eller slovakiska hockeyfrillor. För min del skulle jag gärna vara det där dansgolvet, och det är vad hela föreningen siktar på, att någon gång få känna hur det är på de fina dansgolven som domineras av internationellt mer gångbara märken från England, Italien och Spanien. Även om det innebär att de dansar rakt över oss. För smärtan i bröstet är vi redan vana vid, när bonngängen använt oss som dansgolv.
Men för tredje året i rad har Djurgården vikt ner sig. Prestationen har varit som sämst när det gällt som mest. Sedan Kjell Jonevret tog över ansvaret i DIF 2004 har det visserligen blivit många vunna matcher, ett SM-guld och två cupguld, men också en förkrossande tunn statistik i matcher som gäller lite extra, i Sverige såväl som utomlands. Matcherna jag talar om är de där vi har trycket på oss, och där en seger innehåller mer än de tre poängen. Har rampljuset bländat spelarna?
2004
Jonevret kom i juli 2004 till ett DIF i nedflyttningsregionen och kunde framgångsrikt ta upp laget till en fjärdeplats som säkrades i sista matchen. Hösten innehöll överraskningen mot Juventus borta och laget matchades i allsvenskan lite som underdogs, med tanke på den svaga våren och de tunga spelarförlusterna. Placeringen i tabellens ingenmansland gjorde att inte särskilt många matcher kunde sägas ha det lilla extra, men i mina ögon stack ändå några ut med följande resultat:
Kaunas – gick vidare i CL-kvalet.
Utrecht – åkte ut i Uefacupen.
AIK – oavgjort.
Hammarby – vinst.
Göteborg i cupfinalen – vinst.
Juventus räknas inte eftersom de var sådana jättefavoriter i mötet med oss. Ingen krävde heller avancemang mot Utrecht, men sättet det mötet slarvades bort på med 0-4 i Holland, var inte OK. I övrigt ser facit för 2004:s stormatcher ganska bra ut, men derbyladdningen denna säsong var minimal med både Hammarby och AIK på dekis, och DIF var knappast favoriter inför cupfinalen mot Blåvitt, som hade varit med i den allsvenska guldkampen hela året. Det var trots allt ganska lite prestige inblandat i dessa matcher.
2005
En mycket framgångsrik säsong, som ändå innehöll några besvikelser. Här är matcherna som betydde lite extra:.
Cork – åkte ut i Uefacupkvalet.
Hammarby – oavgjort och förlust.
Göteborg borta – vinst.
Häcken & ÖIS borta – förlust & oavgjort.
Åtvidaberg, cupfinal – vinst.
Att vi säkrade guldet mot ÖIS borta döljer lätt det faktum att vi inte förmådde avgöra på egen hand, att guldet säkrades berodde mest på andras oförmåga. Vi hade faktiskt chansen att säkra guldet redan mot Häcken men misslyckades även där. Som en påminnelse över DIF:s oförmåga att knyta till säcken är också de två raka förlusterna mot Landskrona och Helsingborg när DIF hade läge att göra ett jätteryck i tabellen under sensommaren.
2006
Ruzomberok – åkte ut i CL-kvalet.
Hammarby – oavgjort.
AIK – förlust.
Den dåliga trenden fortsätter. Trots seedning i Europaspelet åkte vi ut igen, och för första gången på fem år förlorade vi även i ett tidigt skede i cupen.
Det sammanlagda resultatet på dessa 19 matcher är 7 vinster, 7 oavgjorda och 5 förluster. Av dessa sju vinster är två i sammanhanget betydelselösa segrar mot Ruzomberok och Utrecht, ett iskallt derby mot Hammarby och en cupfinalvinst över vår egen farmarklubb. Ett mycket magert facit på 19 matcher.
Man kan ha invändningar och synpunkter på vilka matcher som är extra viktiga. Jag har utlämnat svenska cupen förutom finalmatcherna, samt Royal League helt och hållet. Inte heller de framgångsrika matcherna mot Malmö och Helsingborg i juni 2005 är med, eftersom DIF av de flesta fortfarande inte sågs som en utmanare till guldet. Jag avstår också från analyser av spelsystem och taktik, eftersom det till största delen verkar handla om bristande förberedelser och mentalitet. Men faktum kvarstår – DIF har haft oerhört svårt att prestera under tryck. Man har svårt att hålla sig kalla i pressade situationer. Man kan också fråga sig hur mycket spelarna tar åt sig av media och deras omdömen, om alltför många verkligen tror att de är kungar bara för att de fyller ut en handfull sidor i en rosa sporttidning dag efter dag.
I skrivande stund, innan Helsingborgsmatchen, har DIF 14 matcher kvar av säsongen. Två av dem – derbyna – är redan de extra viktiga matcher jag har talat om. Spelarna och Kjell
Jonevret har där två väldigt bra tillfällen att visa att de inte alls blir bländade av rampljuset.
*The Streets & Mitchell Brothers, Blinded by the light remix.
