Gästkrönika: Att vilja gå vidare
Lika viktigt som det är att hela tiden försöka bli bättre, lika viktigt är att kunna glädjas när små delmål infrias. Annars riskerar det stora målet snart att bli en belastning.
Ifjol vann Djurgården allt. Okej, vi vann inte Uefacupen men vi slog ut FC Köpenhamn och tack vare den segern blev även europaäventyret en succé. Men vi vann allsvenskan för första gången på 36 år, vi vann svenska cupen genom att finalbesegra AIK. Den glädje och stolthet jag, och säkert många med mig, kände under en annars väldigt lång vinter var något alldeles fantastiskt. Jag hade äntligen fått uppleva att Djurgården vann allsvenskan. Något som för bara några år sen verkade ungefär lika troligt som att jag en dag ska få nobelpriset.
Som om inte vinsterna i sig vore nog vann Djurgården på ett oerhört imponerande sätt. Med ett offensivt, tekniskt spel visade DIF att den gamla tesen "Anfall är bästa försvar" kan stämma. Segrar måste inte bärgas genom att spela snålt och defensivt. De underbara segrarna ackompanjerades också av ett aldrig tidigare skådat party-följe. Land och rike runt, från premiären i Malmö i april till finalerna i Borås och Solna i november åtföljdes djurgårdsspelarna av ett oavbrutet sjungande, jublande, klappande, skrikande, festande, hejande djurgårdståg. Vi på läktaren hade en del i segern och det är jag också väldigt stolt över. Dessutom hade jag vansinnigt roligt.
Med framgång höjs kraven. Det är naturligt. Jag anser dessutom att det är riktigt. När ett lag, en idrottsman/kvinna, ett företag eller du som person upphör att försöka bli bättre så har toppen redan nåtts. Det finns bara en väg att gå. Och det är utför.
Därför är det helt rätt att höja kraven, att sträva efter nya tuffare mål. Och att göra sitt allra bästa för att uppnå dessa mål. Försöker man inte lär man knappast lyckas. Försöker man så lyckas man ibland men misslyckas ibland. Även om det blir ett misslyckande har man förhoppningsvis blivit bättre och därmed skaffat sig lite bättre förutsättningar att lyckas nästa gång.
Lika viktigt som det är att hela tiden försöka bli bättre, lika viktigt är att kunna glädjas när små delmål infrias. Annars riskerar det stora målet snart att bli en belastning. Att vi vann dubbeln förra året får inte minska viljan att gå vidare, viljan att vinna mer. En seger, eller att lyckas uppfylla en liten delambition, får inte bemötas med ett stort "jaså?" på vägen mot det övergripande målet. Fjolårets triumfer får inte minska glädjen efter en seger mot Elfsborg, Enköping eller Landskrona. Även i fjol vann vi en del matcher utan att det var klang- och jubelföreställningar (båda matcherna mot Kalmar och matchen mot BoIS hemma t.ex.). Varje uppfyllt delmål innebär att det övergripande målet kommer närmare. Varje sådan liten triumf förtjänar jubel och glädje (även om det naturligtvis också kan finnas anledning att titta på vad som kan förbättras för att nästa delmål ska kunna nås).
I år vinner inte Djurgården allt. I och med respasset mot Partizan Belgrad i Champions League-kvalet blir inte årets europaspel någon succé. Inte desto mindre tycker jag att DIF gjorde två fantastiska matcher. Första halvlek på Råsunda är det bästa jag någonsin sett blåränderna prestera och vi på läktaren bjöd på ett sällan skådat stöd. Nu lyckades vi inte med ambitionen att gå vidare. Men något enormt misslyckande var det trots allt inte eftersom Djurgården (inklusive oss på läktaren) blivit bättre än förra året. Fortsätter utvecklingen når vi tids nog målet.
Att det inte blev avancemang mot serberna får inte minska viljan att gå vidare, viljan att vinna mer. Endast genom en ny allsvensk viktoria får vi en ny chans att nå Champions League. Det finns inga genvägar. Dessutom har jag inte tröttnat på att vinna SM-guld. Jag vinner gärna igen. Och igen. Och igen. Och igen.
För att vinna allsvenskan krävs ett ovisst antal segrar och poäng till. För att vinna cupen krävs tre segrar till. Varje sådan seger är viktig. Varje sådan seger är rolig. Att slå AIK är dessutom alltid roligt. Cupfinalen inräknad har vi slagit dem tre gånger på åtta år. Det är på tok för få gånger. Att besegra Hammarby är också alltid roligt. Att besegra Malmö FF i en seriefinal är alltid roligt. Att umgås, resa, festa, sjunga tillsammans med likasinnade blåränder är alltid roligt. Och ju fler vi är, ju bättre vi är - desto roligare är det.
Jag utgår från att spelare, ledare och styrelse i Djurgården arbetar hårt för att fortsätta den positiva utvecklingen och för att årets två återstående huvudmål ska infrias. Det är dags för oss andra att på allvar ge vårt bidrag, samtidigt som vi inte glömmer bort att glädjas åt vår insats och åt framgångarna på plan.
Jag vill vinna!
