En förnedrad Niklas
Ett derby säger kommentatorerna. Det är bara fotboll säger flickvännen. En hatmatch mellan två rivaliserande bröder säger jag. Duellen mellan pappa och son, duellen mellan två bästa kompisar och duellen mellan den skrikande fulla 40 åringen i hörnet och den vindrickande kostymen vid bordet bredvid.
Jag avundas alla er lyckliga som kunde se matchen antingen för er själva eller tillsammans med andra djurgårdare. För om ni var en av dessa lyckliga behövde ni inte utstå den förnedring en djurgårdare hade all rätt till. Jag tillbringade onsdagskvällen på en pub i centrala Uppsala med en av mina närmaste kompisar – olyckligtvis en insatt AIK:are.
Vi två satt på varsin sida om bordet med varsin öl och skickade långa blickar mot varandra både före, under och efter matchen. Efter 90 minuter av verbal kränkning kändes livet ganska meningslöst. När klockan tickade upp på matchminut 80 och AIK började rulla boll till norra läktarens skrikande glädje orkade inte ens jag upprätthålla stoltheten. Samtidigt som huvudet borrade sig djupare och djupare ner i händerna blev leendet på andra sidan bordet bara bredare och bredare.
Alla dessa korrekta påståenden slår hårdast. ”Konstigt att Djurgården väljer att köpa Quirino när de kunde ha använt pengarna för att köpa hela AIK:s startuppställning” ”konstigt att svenska mästarna spelar dålig defensiv fotboll utan anfallsspel” ”Djurgården har inte haft en chans på hela första halvlek”. Att sitta bredvid en AIK:are, en kompis, på en bar i dessa stunder kan sänka vilken supporter som helst. Att försöka hålla humöret uppe och kämpande ge svar på dessa korrekta påståenden är ett värre öde än vad någon människa är värd.
Jag tänker inte sitta här och tycka till varför spelet såg ut som det gjorde. Jag tror säkert alla redan har diskuterat alla vanligt förekommande infallsvinklar. Det har varit så mycket tjat om inställning, mod, individuella misstag, dåliga spelarköp, gräsfel, träningssvårigheter, Royal League och taktikmissar att jag inte orkar välja någon och seriöst tro på det jag skriver. Utan det enda jag tänker göra är att sitta här och sura för mig själv tills jag får orken att resa mig upp och gå bort till fönstret och skrika ut min ångest över dessa derbyn.
Men som alla irriterat positiva människor säger är något dåligt alltid nödvändigt för att något bra ska hända. Och kanske har de rätt. Trots att denna säsong inte nått upp till förväntningarna har supportrarna verkligen gjort det. Efter flera framgångsrika säsonger som mättat vissa led inom supporterskaran känner man att det där underbara suget bland hela publiken börjar komma tillbaka. Suget om vinster i viktiga matcher, suget om cupguld och allsvenskt guld och självklart suget att få luta sig över barbordet och hånle gnagarkompisen i ansiktet efter en derbyvinst. Och kanske är det detta sug som behövs för klubben. Kanske behöver spelarna en säsong för att riktigt samla krafterna, tankarna och motivationen för att gå ut och äga ett derby från minut 1 till domaren blåser av matchen.
Med detta i ryggen har jag bestämt mig för att inte glömma som jag gjorde efter förra derbyt mot AIK. Nu ska jag sitta här och verkligen känna hur värdelöst livet är. Allt för att revanschen nästa år ska bli så mycket skönare. Då ska det bli min tur att luta mig tillbaka och skrika ut korrekta påståenden. Då ska det bli min tur att lyssna och skratta för mig själv över pinsamma bortförklaringar. Då ska det bli min tur att luta mig över bordet och le ett leende bredare än självaste grodan bolls. Suck. Det är bara att vänta.