Kärlek och fotboll
Matchen rullar igång och jag är där och deltar precis som jag visste att jag skulle göra. Jag är där precis som alla andra olyckligt beroende. Det går inte att hålla sig borta. Kärleken är för stor.
Även om jag bara vill strunta i allt för att slippa bli besviken går det inte. Jag försöker intala mig själv att allt är tråkigt och oviktigt och att jag egentligen inte bryr mig. Det finns andra saker i livet som betyder mycket mer. Men sen är det dags igen. Matchdagen har kommit och med den även nervositet och förhoppningar. Jag försöker, precis som jag har gjort alla föregående matcher, att avdramatisera Djurgårdens intåg. Men när jag lutar mig tillbaka med armarna i kors stiger pulsen samtidigt som mitt påtvingade avståndstagande börjar försvinna. Det är något magiskt som händer när spelarna kommer in framför mig. Den tråkiga baissande inställningen byts ut mot ett kärleksfullt leende, även om jag på senare tid försöker att hålla det inombords.
När jag sitter där småleende för mig själv gör jag det med samma förhoppning, som jag haft under hela den här jobbiga tiden, om att idag är dagen då något nytt ska hända. Jag längtar efter att få se det oväntade. Äntligen syns intentioner. Äntligen visar spelarna vad de egentligen vill. Äntligen kan jag gå hem glad över att allt jag önskat slutligen slagit in.
Även om jag har tillräcklig självinsikt för att veta om pinsamheten i all min överanalys har jag återigen byggt upp hopp genom bollande med orsaker och påverkande faktorer. Inför den här matchen har verkligen de rätta kommentarerna, de sköna avslappnande leendena och lugnets självsäkerhet införlivats. Så underbart det kommer att bli när stunden är här och jag äntligen får bekräftelse för att något är på gång. Bekräftelse för att spelet är tillbaka och den här gången på allvar.
Men det blir sällan som man hoppas när det handlar om Djurgården 2006. Varken nya spelare eller nya tränare verkar ha någon påverkan på ineffektivitetens lunkande. Jag får inga intentioner, jag ser ingen vilja och jag får återigen gå hem med ovissheten om framtiden.
Den här gången räckte det inte med ett halvtaskigt spel utan den här gången viskades det även otrevliga rykten. ”Stefan Rehn är inte längre välkommen och kommer att skriva på för Göteborg” ”Djurgården försöker göra en ”Zoran” och frysa ut Jonevret” ”Djurgården har tappat all tilltro för djurgårdsmodellen och väljer att falla tillbaka till grunderna i ett klassiskt Grönhagen 4-4-2”. Jag hatar verkligen rykten. För det första hatar jag dem för att deras vidrighet svärtar ner Djurgården som klubb vilket i sin tur reflekteras över alla supportrar. För det andra hatar jag att de skildrar en bild av Djurgården som inte är sann vilket i sin tur innebär att varumärket Djurgården tappar i värde. Men jag tror att det är som det alltid är med ryktesspridare – när avundsjukan för dem som har det där extra får en möjlighet till utlopp sker det omgående.
Den här gången vann Djurgården vilket gör det lite enklare att mobilisera förhoppningar inför nästa match om att det dåliga spelet snart ska försvinna. Till dess är det bara att återigen upprepa 2006 års mantra: det är bara ett spel – inget annat. Jag får försöka trycka tillbaka kärleken till det jag älskar ännu hårdare. Jag har nämligen en svag aning om att det kanske inte blir bättre än så här.
Även om jag tänker annorlunda nu så vet ni också att vi alla kommer att ses där om ungefär två veckor redo att hoppas på nya intentioner och vilja i spelarnas ögon.
