Djurgårdens IF-Örgryte IS 0-0
Det sägs att 0–0-matcher kan vara roliga. Det må så vara, även om osvuret nog är bäst. Klart är i alla fall att dagens match på Stockholms stadion inte stärkte den tesen.
Djurgården och Örgryte bjöd nämligen den, med årets mått mätt, fåtaliga publiken på tämligen dålig fotbollsmatch. Eller som Sören Åkeby diplomatiskt uttryckte saken på presskonferensen efter matchen:
– Det var ingen match som går till historien som en av de bättre.
Särskilt inte för Örgrytes del. Göteborgarna, märkbart tärda av skador och hårt spelprogram, svarade för en riktigt dålig insats. Faktum är att de på hela matchen bara förmådde skjuta två – ett av Markus Johannesson, ett av Martin Ulander – skott på mål, bägge från halvdistans. Det kan jämföras med Djurgårdens mer normala sju skott på mål.
”Sällskapet” inledde dock starkt och hade det mesta och bästa av spelet de allra första minuterna. Två hörnor och några halvchanser vaskades fram relativt omgående. Därefter tog Dif sakta men säkert över, utan att lyckas omvandla det i särskilt många konstruktiva anfall.
Stefan Bärlin, för dagen vänsteranfallare, förmådde stundtals värma den frusna publikmassan. Han var mycket företagsam på sin nya position och var inblandad i lejonparten av Dif:s anfall i första halvlek. Efter dryga 30 minuters spel kom nämnde Bärlin igenom Örgrytes för dagen nykomponerade och något darriga backlinje. Dick Last agerade dock mycket resolut och rutinerat – lämnade målområdet; skar av vinkeln; lade sig ner – och lyckades avstyra det hela. Den bästa målchansen i en annars alltför torftig allsvensk halvlek.
Det mest uppseendeväckande var annars kalabaliken som uppstod i bägge lägren sedan Jeffrey Aubynn misslyckats med en bicykleta och sparkat på Abgar Barsoms ansikte i stället för på bollen. Givetvis oavsiktligt. Emellertid uppfattade inte alla det. Zoran Lukic tappade fattningen helt och sprang med raska steg fram till sidlinjen för att knuffa till Aubynn. Därefter gav det ena det andra och till slut var samtliga utespelare och ledare mer eller mindre aktiva i ”dispyten”, som till slut renderade i gult kort till Aubynn. Inget annat. Jo, förresten, under resterande del av matchen fick den gode Jeffrey finna sig i att bli utbuad på italienskt manér så fort han rörde bollen.
I andra halvlek skruvade hemmalaget upp tempot en aning medan gästerna alltmer övergick till ett destruktivt spel präglat av maskningar. Dif inledde dock även denna halvlek svagt. Men efter den inledande akademiska kvarten var det inget snack om vilket lag som försökte spela fotboll. Stundtals trillade blåränderna boll riktigt fint på mitten. Ett par giftiga lägen radades upp, bland annat var Wallinder vid ett tillfälle ytterst nära att spräcka Lasts nolla efter ett fint väggspel genom Öis-försvaret.
Djurgårdens kanske mest konstruktive spelare, Andreas Johansson, fick finna sig i att börja på bänken i dag. Efter 56 minuter ersatte han Louay Chanko, för dagen en slät figur, och vips ökade kreativiteten, djupet och variationen i anfallsspelet. ”Adde” var nära att bli matchhjälte. Först hade han en farlig nick, sedan ett friläge, som var frukten av ett grandiost anfall. Vid bägge tillfällena stod dock Dick Last i vägen och såg till att tillställningen förblev mållös.
Djurgårdsdebutanten Anderas Isaksson tilldrog sig mycket av intresset inför matchen, under och efter matchen. Han skötte sig bra, även om han inte sattes på alltför stora prov. Vid vissa lägen såg han emellertid lite osäker ut, något som han själv tillskriver premiärnerver:
– Jag tycker det gick skapligt, men jag hade ju inte så mycket att göra. Klart man var lite nervös i och med att det var debut och så. Det är skönt att ha det överstökat nu.
Trots att Örgryte inte spelade bra tog de poäng. Det tyder på klass och får fungera som en klar indikation på att Öis är ett stabilt lag hemmahörande på den övre halvan. Örgryte gick, precis som Djurgårn, upp till allsvenskan 1994. Medan Dif fortsatt – och intensifierat – sitt hissåkande i seriesystemet sedan dess har göteborgarna hängt kvar och etablerat sig i allsvenskan. Det är den största skillnaden mellan lagen: det finns helt enkelt större rutin, pondus och kontinuitet hos Öis än Dif.
För Dif:s del ser bättre och bättre ut. Poäng med mersmak i de två senaste matcherna. Faktum är att man spelat bra i tre av fyra matcher; det enda bottennappet kom mot Malmö. Med flyt hade två poäng varit sju, och tongångarna annorlunda. Emellertid är tur vanligen en produkt av skicklighet och Dif har de facto misslyckats med att göra mål i tre av fyra matcher, vilket är uselt. På torsdag krävs mål och tre poäng mot Trelleborg för att undvika isolering i bottenträsket.
