Krönika: Inför slutspurten
En gång för alla kan vi nu fastslå att Djurgården har gjort en dålig säsong, på alla plan, med värvningar och sportsliga resultat. Det kommer kännas så oavsett hur de sista matcherna går. Men behöver det verkligen vara så? Och vad ska vi egentligen ha för förväntningar på vårt blå-blåa lag de sista omgångarna?
Det kan inte ha ungått någon att Djurgården har gjort en riktigt dålig säsong. Bågen spändes högt men man var inte ens nära målet. Allsvenskt misslyckande (fråga mig inte om jag verkligen har gett upp hoppet, för det har jag), tidigt respass i Svenska Cupen och Champions League-debacle där man inte riktigt hade marginalerna på sin sida. Kanske rentav den sämsta säsongen på 2000-talet för DIF. Men det djupa analyserandet till varför det har gått som det har överlåter jag till någon annan, istället väljer jag att blicka framåt.
Djurgården har liksom alla andra allsvenska lag fem matcher kvar på säsongen. Man inleder slutspurten mot tre göteborgslag på knappa 8 dagar: IFK Göteborg borta, Häcken hemma och Örgryte borta. Därefter följer Öster hemma och avslutningsvis Elfsborg borta. Ett blandat motstånd; serieledande Elfsborg och IFK Göteborg som alltid är starka men också allsvenskans tre solklart sist placerade lag. Jag ser det ändå som ett ganska dåligt spelschema, då allt mer handlar motivation i slutet på säsongen. Och det går verkligen att ta fasta på motivationen bland dessa lag. Frågan är hur det står till med motivationen hos Djurgårdsspelarna inför sista matchen mot Elfsborg, om Borås-laget gör upp om guldet med AIK? Ett dilemma, och som redan har varit på tal.
Det känns lite svårt att sätta upp en poänggräns för hur mycket Djurgården ska klara av på återstående matcher. Att kräva tre segrar är nog inte för mycket begärt. Men som det har sett ut den här säsongen hoppas jag bara att man avslutar med hedern i behåll. En allsvensk finish med mersmak där någon eller några spelare överraskar kan ge positiva vibbar inför nästa säsong.
Förutom Elfsborg-matchen finns ett till dilemma. Det stavas Anders Grönhagen. Hur är hans motivation egentligen när han står med ett kontrakt som bara räcker säsongen ut? Jag ifrågasätter inte hans proffisionalism eller inställning till arbetet, frågan man kanske ställer sig är varför man anställer en tränare för att coacha laget i sex matcher? Får han fortsätta om han gör succé? Antagligen. I vilket fall som helst tycker jag att anställningen av Grönhagen för att träna laget i några halvt betydelselösa matcher i slutet av säsongen avslöjar en del om vilken tilltro styrelsen har till Stefan Rehn och Lasse Sandberg, och hur deras framtid ser ut...
För att återgå till slutspurten; hade jag varit Anders Grönhagen, fast med en garanterad framtid i klubben, hade jag testat olika alternativ. Jag skulle definitivt låtit Dennis Boskailo få chansen och kanske provat Stefan Batan som vänsterback ytterligare någon match. Jag hade nog varit sugen på att testa en 4-2-3-1-uppställning liknande Real Madrids - med två ”pivotes” - i Arneng och Komac istället för Emerson och Diarra och med Jones som ensam spets. Det kanske inte fungerar alls, men hade varit ett intressant test. För i ärlighetens namn har Djurgården inte så mycket att förlora. Det är ju så det känns, inte sant?
Djurgården får ses med väldigt liten chans till att nå andraplatsen, vilket skulle innebära UEFA-cupen. Vid tredjeplats når man den inte fullt så eftertraktade Intertoto-cupen. En fjärdeplacering ger sista Royal League-platsen. Men för att tala i ärlighetens namn igen ser jag hellre att Djurgården blir femma istället för fyra. På något sätt känns det som att en vinter med Royal League kostar ett lag mer än vad den betalar ut – och det säger jag inte för att gnälla på prispengarna – som är mycket fina. Fjolårets svenska Royal League-deltagare tippades givetvis i toppskicktet i år. Djurgården, IFK Göteborg, Hammarby och Kalmar. Vi ska inte måla fan på väggen ännu men det hade ju kunnat se ljusare ut för dessa lag inför slutspurten i allsvenskan. Varför? Jag tror att Royal League fördärvar ett lags försäsong. Hårda men sanna ord. Djurgården fick aldrig lägga upp en riktig försäsong med rejäl vila och stegrande fysträning i vintras utan tvingades lägga in en vila här och där för att snart var det dags för match mot Lilleström och därefter ett uppehåll på en månad etc. Det fanns aldrig en chans att släppa fotbollen helt för att bara ägna sig åt fysträning, som man gjort tidigare, och det tror jag kan ha haft en påverkan på årets undermåliga prestation. Jag skyller inte på det, men hävdar att det kan ha påverkat. Tid är pengar och i år tvingas Djurgården betala tillbaka prispengarna man erhöll med dåliga insatser.
Vad jag vill ha sagt, allt som allt, är att jag tycker Grönhagen ska testa lite nya alternativ som Jonevret aldrig gjorde. En liten justering på en position kan göra att poletten trillar ner och – vips – så har vi en ”Grönhagen-effekt”, som egentligen bara var en liten förändring men som utlöste en kedjereaktion. Går det istället käprätt åt skogen är det inte hela världen, jag tror de flesta skulle nöja sig med att förändringar gjordes och det skulle tas som ett kvitto på att Djurgården verkligen inte var bra i år.
Låt oss hoppas på ett värdigt avslut på säsongen som lovar mer inför 2007. I morgon sparkar Allsvenskan igång igen.
