Liverpool - Manchester U0 - 1
DIF vilse bland Grahn och Skoog
Så kom den då till slut. Efter sju raka vinstmatcher så förlorar Djurgården. Och inte var det så oväntat heller, förutsättningarna för en förlust var de bästa, eller de sämsta om man så vill.
Fyra ordinarie spelare borta, den Ouden och Stefanidis skadade, Blomqvist på läkarbesök och Källström avstängd. Vi har 17-18 pelare som är förberedda för Allsvenskan, brukar Sören och Zoran säga, och det stämmer säkert. Men det är inte meningen att alla reserver skall hoppa in samtidigt, den bredden finns inte. Malmö hade förvisso också en avstängning, på viktiga Majstorovic, men det löste man för dagen på ett briljant sätt med rutinerde concha. Lägg där till att Malmö borta, trots tidigare lyckade resultat, är en mycket svår match, att Malmö dessutom var pressade att vinna och därmed rejält taggade. Och glöm inte heller urladdningen mot Hammarby senast, sådant brukar sitta i.
Nå, försök att se detta som förklaringar och inte bortförklaringar. Så var förutsättningarna och det får man ta. Malmö var mycket bra, Djurgården var det inte och skall vara tacksamma för att det slutade med en uddamålsförlust. Pressen mot djurgårdsmålet var stundtals hård och Bapupas mål för Djurgården var visserligen snyggt, men snarare en slump en ett resultat av något långvarit anfallsspel.
Det började trevande, lagen bytte bollinnehav som i en FIFA-match på Playstation. Men efter hand tog Malmö tag i spelet och flyttade upp positionerna. Man fyllde på med spelare i anfallen, vann andrabollar och skapade ett hyfsat tryck. Djurgårdens få anfall slutade med hafsiga inlägg från pressade lägen, och i boxen var det ivriga Malmö-skallar och Asper-händer som tävlade om bollen. Stackars Daniel Sjölund, som gjorde en så bra match mot Hammarby, fick inte ut ett dyft av sina djupledslöpningar. Här hade det inte skadat med den betydligt bastantare den Ouden i läge i boxen. Inte heller yttrarna kom in i matchen, och båda två byttes också ut i andra halvlek. Inte så konstigt, då Djurgården bokfördes för 0 (noll) avslut mot mål under första halvlek.
När Skoog hade satt 1-0 på nick och 2-0 på en korrekt dömd straff, Markus Karlsson missade bollen och glidtacklade i stället Grahns ben, och dessutom Grahn träffat stolpen och... ja, då såg det totalt kört ut. När sedan Andreas Johansson spelar fram Bapupa som kallt sätter bollen till 2-1 fick matchen lite liv, de 12 återstående minuterna var kanske Djurgårdens bästa, men mer blev det inte. Och rättvist var det. Malmöpressen under delar av andra halvlek var förmodligen det värsta man sett sedan Djurgårdens comeback i allsvenskan.
Det här var en usel match från Djurgården. Uppbackningen från mittfältet var svagt. Johansson försökte ibland, Bergtoft också, när han inte valde att försöka springa rakt igenom motståndarna. Arneng kom inte in i matchen. Sammanlagt var det tunt och Djurgården lyckades aldrig fylla på med folk i anfallen som oftast lätt bröts av Malmös backlinje, om inte tidigare. Och framåt sprang Sjölund vilse i jakt på bollar som aldrig dök upp från kanterna medan yttrar och överlöpande backar tvingades ut till hörnflaggan utan att kunna få in bollen. Och samtidigt spelade Malmö bra. Skall någon i Djurgården ha ett plus var det möjligtvis Stenman som i alla fall försökte.
Vad värre är drabbas vi av två gula kort som båda betyder jobbiga avstängningar mot IFK Göteborg. Markus Karlssons var inte mycket att orda om, han var lite väl het idag. Däremot är det svårt att förstå Arnengs, där borde det klart ha räckt med frispark. Men herr Fröjdfält, som i övrigt var bra, gillar ju att ställa till det för Djurgården i jakten på guldet. GIF Sundsvall 2001, Stefan Rehn, nickmål, någon?
Men vadå, Djurgården har det här i sina egna händer. Källström och Blomqvist är tillbaks mot Göteborg, den Ouden och Stefanidis en vecka senare. Och så här svaga skall vi inte behöva vara fler gånger. Vi trampar vidare mot guldet utan någon som helst oro.
