Lagbanner

När världen var vacker och ny och vår

Vill vi egentligen att våra drömmar ska slå in? En text som kommer att kallas utvecklingsfientlig och farlig, skriven av en romantisk bakåtsträvare.

Man hinner tänka mycket när man åker tåg. Inte ett guldpiltåg utan ett vanligt ordinärt X 2000, det som en gång var annorlunda och speciellt och en förmån att få åka med men som man nu vant sej vid. Lite som Djurgården. Det där vackra drömskimret som låg över till exempel den fantastiska säsongen 2001, när allt var oskuld och saga som i ett nyförälskat rus, är borta. Den desperation och ångest men enorma sammanhållning och, faktiskt, identitet som 1999 frammanade hos supportrarna är också fjärran. Kvar är ingenting, knappt spelarna, och dom nya rummen har fyllts av Framgång.

Så satt jag och filosoferade susande genom ett landskap där grönt hade börjat brinna och bli till höst och med Kerouacs The Subterraneans för andra gången i händerna för en omläsning, den är verkligen otrolig. Det är nåt med tidiga morgnar på tåg, ensam, jag blir alltid sentimental och mild, man sitter på sin plats och kan för en gångs skull inte göra annat än att flyta med, acceptera sin plats på tåget och i tillvaron, sånt föder fantastiska tankar.

Vad gör man med den här framgången? Kan ett fotbollslag vända människans grymmaste manus - i vilket hon alltid romantiskt kommer att sträva, sträva och när hon väl nått målet inte alls bli lycklig utan sorgsen och bakfull - till nåt nytt, nåt bättre? Kan man bara släppa taget gång på gång och dra vidare, vidare mot Nytt Liv? Det verkar som att något av det mänskliga då försvinner och att det inte går att göra med charm och värdighet. Det verkar som att det är då ett lag blir kallat "maskin". Det verkar också som att det är det dom kallar framgångens pris.

Tåget svepte in i det allt plattare landskapet som är Skåne, trakter som alltid ger mej en märklig hemkänsla, om det nu är min släkt på morfars sida eller allt det öppna, slätterna, fälten, dom vidunderliga vindturbinerna eller det ofta närvarande havet som en räddning i tre väderstreck.

Jag tänkte inte så mycket på fotboll, på Matias Concha, Hans Mattisson eller Stefan Bergtoft. Jag tänkte på den här svarta, av vrede och förtvivlan svärtade vansinniga månaden, på vintern som kall och spöklik snart står vid min dörr och skoningslöst kommer att dra mej i ledan som vintrar gör. Jag tänkte på orden från min bäste vän som nu finns på annan ort och inte kan se Djurgården och dom orden ekar i mitt huvud nästan varje match:

"Det känns som att dom inte behöver mej lika mycket längre."

Visst är det en dum tanke om man nu vill ha mera framgång, men det är en mycket mänsklig tanke. Det var inte direkt roligt på den tiden man verkligen "behövdes", när en poäng var en räddad vecka, kanske till och med ett räddat förhållande, men man var närvarande med all sin sorgsna koncentration. Något är borta nu och jag är säker på att baksmällans stora pionjärer IFK Göteborg och AIK kan vittna om det på sina respektive håll.

1999 förlorade ett genomuselt Djurgården med 2-0 på ett i ökensol badande Malmö stadion. Det var en fem-sextusen där och drygt femhundra djurgårdare. Men där fanns i all underlägsenhet också en energi och en stolthet, jag kan tänka mej att det är den som har drivit Hammarbys supportrar alla dessa år, där fanns en fantastisk allsång som inte kommer tillbaka, den där långsamma utdragna "tja-la-la-laaaaaa ... tja-la-la-laaaaaa ... å-å-å-åååååå ... vi håller på Djurgårdeeen ...", starkt och mäktigt från den usla gamla stenläktarkurvan som lika gärna kunde vara en karg mystisk klippa på Orkney. Där fanns nåt att ta på.

I söndags eftermiddag var Malmö stadion utsålt och tusentals djurgårdare kunde inte samsa om en enda sång i mer än tjugo sekunder. Malmö FF hade "utvecklat" sitt matcharrangemang och plågade våra öron med fasansfull diskomusik under spelarentrén, med en speaker som pratade och skrek om McDonald's och matchens lirare oftare än han var tyst, med AC/DC som överröstade den lyckliga hemmapublikens jubel vid dom båda målen. Från den trots guldmissen succéartade säsongen 2001, när allsvenskan och världen var vacker och ny och vår, återstod i Djurgården fyra startande spelare. Markus Karlsson stod och såg olycklig ut i Sportspegeln och sa nåt om att det inte är så lätt när det kommer spelare in och ut under säsongen som det gör; spelaromsättningen har varit märklig ... den är ju också en del i detta mycket speciella pris som bra resultat alltså har.

2-1 och en kuslig tomhet, inte den rena, stilla tomheten som efter SM-guldet, utan en tomhet som gjord för att befolkas av vålnader. Lite irritation över den loja första halvleken, inte mer, viss frustration över det tama straffområdesspelet, över den uteblivna kvitteringen, men en visshet om att det troligtvis ordnar sej ändå. Guldet alltså. Detta sagt av en ung man som ägnat just dessa fyra år från 1999 och framåt till att med varje medel söka lösa längtans och baksmällans ekvation, som med böcker och förkovran och en del vin sökt hitta en väg att slå sej ur det i livets alla skeden evigt återkommande mönstret. Med resultatet att samme unge man 2003, med klara minnesbilder från det fasansfulla 1996, mardrömmen 1997 och golgatavandringen 1999, en blåsig, rälig septembereftermiddag står på Malmö stadion och tänker att guldet troligtvis ordnas ändå. Så där krasst, nästan glädjelöst.

Ni är många som läser det här som har sett historien upprepas gång efter annan, som har sett degraderingar och avancemang avlösa varandra i divisionernas dödsdans. Ni kan vara tio, tjugo, kanske trettio år äldre än jag. Ändå kan jag ge mej tusan på att ni om ni verkligen långt inne känner efter upptäcker samma rum för vålnader och gastar som jag. Ett rum som har holkats ur av att våra drömmar har blivit sanna. Det rum som fylldes av Längtan.

Oskar Ståhl (haller@home.se)2003-09-23 08:14:00

Fler artiklar om Djurgården