Lagbanner

Gästkrönika: En Kapten i kalsonger lyfter ingen Guldpokal

JAG HAR EN DRÖM KVAR. Den 26 oktober 2003 ser jag fram emot en härlig upplevelse och ett stort framtida minne, inte bara jag utan många med mig.

Min son har tjatat. Efter en hel säsong med räknande på poäng målskillnad och kvarvarande matcher ser nu Nils något framför sig som han drömt om sedan ifjol. Jag själv har haft den drömmen så länge jag kan minnas, oftast helt orealistisk, nu en möjlig sanndröm:

Att få se Djurgårdens fotbollslag höja allsvenska Guldpokalen på hemmaplan, vår hemmaplan, på Stockholm Stadion.

OK visst var det härligt ifjol. Vallfärdandet genom Sverige till Borås. Underbar solig höstmatch med det blårandiga flagghavet, redondobabis, seger och målet nått.

En bidragande orsak till min vällust ifjol var det faktum att det inte var Stadions fina plan som invaderades av allehanda förvirrade människor (däribland jag själv) i sin vilda jakt på uttryck för guldlyckan.

Det var inte Stadions fina gräsmatta som utsattes för en våldförelse som annars bara skådas när deltagare i sektionF-mästerskapen i golf skövlar fairways. Det var inte på Stadion som pokalhissning till stort samlat jubel helt uteblev.

Drömmen om ett guld på hemmaplan

Min dröm är återkommande. Jag har haft den tidigare. Drömmen att få se DIF lyfta guldpokal och åka ärevarv efter SM;GULD i hockey på Globen. I början på nittiotalet blev den drömmen till ett bittert minne. Ni som var där vet vad som hände, hela rinken stormades. Alla spelarna ville bara fly bort, bort. Fansen blev fiender.

Den förväntade hyllningen och gemenskapen, den ackumulerade lyckan blev en oförlöst pyspunka. Som att förlora hemma mot Lettland och ändå fira EM-avancemang fast med mycket mer av dålig smak i munnen. Segerceremonin uteblev och man gick därifrån med ett JASÅ. Var det det här jag gått och längtat efter?

2000 blev dock min dröm sann. Efter påtaliga uppmaningar, påbud och guljackeupptrappning fick alla, ALLA 13.800, se Challe lyfta bucklan. Alla fick se spelarna åka ärevarv, alla såg spelarna få sina medaljer. Alla kunde hylla respektive spelare och ledare. Alla i publiken stod dansande kvar för fyrfaldiga leven och en massiv hyllning med fyrverkerier. DET VAR MÄKTIGT (utan c). Om det var mäktigt på Globen - Då krävs det inte mycket fantasi för att tänka sig hur det kan bli på ett KOKANDE FULLSATT STADION.

Kort sagt min dröm är densamma som min sons, att få se Mackan lyfta pokalen ifred hyllad av 14.000 på läktarna, Vår gemensamma dröm är att få se DJURGÅRN med ledare mfl göra ett ärevarv i gränslös lycka, på Stadions löparbanor värdigt, Fernando Mamede eller Gärderud 1976. Jag vet att den stora majoriteten delar vår dröm.

Infria nu inte alla vrak och sorkars våta dröm om skandalscener och fiaskohyllningar vid vårt guldfirande. Utan sjung, gunga, dansa, fira, partaja på läktarna som f-n men:
VÅGA VÄGRA STORMA (VVS)

Joakim Löfgren2003-10-21 10:00:00

Fler artiklar om Djurgården