Gästkrönika: 2001-2004, del 1/2
Pablo tittar tillbaks på åren som gått och siar om året som kommer.
Det har varit ett par makalösa Djurgårdsår. Den ena framgången har avlöst den andra. En liten översikt över vad som varit, och vad som komma skall, kan se ut så här:
2001:
Inför detta års säsong fanns egentligen inga förväntningar att se fram emot förutom att hoppas att DIF skulle göra en bra säsong samt kolla hur bra Sören & Zoran skulle lyckas. Att de hade ett lyckat år i Superettan bakom sig bevisade för mig egentligen inte sarskilt mycket då det var svårt att misslyckas med det spelarmaterial de förfogade över. När det så till slut blev dags för avspark i högsta serien kändes den gamla klyschan "allt bättre än kval är bonus" trots allt aldrig aktuell, för så pass överlägset hade laget ändå varit att det nog fanns förutsättningar för ett bra första år i Allsvenskan. Genom att dessutom uppvisa ett spel som till och med gjorde landslaget avundsjukt kändes det att det här andå kunde gå. Frågan var bara hur långt det skulle räcka.
När serien till slut var slutspelad parkerade vi på andraplatsen. En bedrift som hade tystat de värsta pessimisterna samt dessutom ytterligare öppnat ögonen på de största optimisterna. Om det här laget, nykomlingar och allt, på allvar nästan till och med vunnit guld, hur bra kunde det då inte gå nästa år? Jag kunde knappt hålla mig! Men hur fantastisk säsongen 2001 ändå blev och hur underbar silverplatsen ändå kändes, tyckte jag och många med mig att det ändå inte fanns plats för något ultimat lyckorus. Att Bajen hade knipit förstaplatsen var något som var svårt att se förbi. Hur mycket man än kan glädjas över det egna lagets framgångar kan väl ingen neka till att det är svårt att tåla att derbykonkurrenterna placerar sig ovanför en själv; att de dessutom kniper förstaplatsen är nästan oförlåterligt. Därför kändes det då svårt att verkligen glädjas över en sådan fantastisk prestation som att komma tvåa samma år som man kommer upp i seriesystemet. På något sätt kändes det som att vi hade blivit bestulna på festen.
Synd, för säsongen 2001 är mycket väl värd att minnas.
2002:
Med andraplaceringen från föregående år i färskt minne i ett land där jantelagen fortfarande är allenarådande, var det inte många som trodde att DIF ens skulle orka försvara fjolårets placering. Att laget hade stått för en del värvningar som fick folk att höja på ögonbrynen verkade inte många bry sig om; det spelade ingen roll hur bra laget än verkade på pappret, DIF skulle inte lyckas komma tvåa igen utan skulle drunkna i mittenrikets anonymitet. Redan innan säsongen var påbörjad kändes laget som jagat, att det var DIF som skulle stå upp och motbevisa alla belackare att det var de som hade fel och vi som helt enkelt var bra. Denna säsong fick laget inget gratis men vi vet ju alla andå hur det gick.
Borås, Ryavallen, 26:e omgången. I en vecka hade laget och supportrarna varit medvetna att om en enda trepoängare till bärgades så skulle vi bli Svenska Mästare. Under hela året hade laget stått för en fantastisk vägvinnande och positiv fotboll vilken inte verkade hitta sin överman bland de andra tretton seriekonkurrenterna. Laget hade vunnit de matcher som måste vinnas och hade därmed inför sista omgången skaffat sig ett psykologiskt övertag som skvallrade om att det inte längre var VI som var tvungna att prestera utan att det var NI som måste göra det samtidigt som VI fallerar! Djurgården kunde ju bli mästare även om de förlorade så länge de andra lagen inte vann. Malmö FF kunde ju bara bli etta så länge de vann SAMTIDIGT som vi förlorade. Vi hade överbevisat alla och hade allt i egna händer men ändå räckte inte det. Fortfarande var vi tvungna att leverera ett slutprov innan vi och året säsong fick godkänt.
Inför sista matchen var det ingen av de andra Allsvenska tränarna som i en enkät gjord av någon av dagstidningarna ville vara i våra kläder. "DIF kan förlora allt i sista omgången och då går konkurrenterna förbi". Alla tyckte att det var betydligt tryggare att vara klädd i Malmö FF:s färger då "de hade allt att vinna men inget att förlora". Tryggt tänkande i ett land där ingen vågar erkänna när man de facto är bäst. Zoran och co. stod upp när det behövdes och visade alla att vi faktiskt pallade med att bärga hem guldet. Varför inte vara bäst och ta förstaplatsen när andå alla hade skrikit sig hesa i dagspressen under hela året angående hur pass mycket bättre än alla andra vi var i serien?
Guldet 2002 var mycket i mina ögon en fråga om revansch. Fast det inte var vi som fastställt spelreglerna inför säsongen tyckte jag att det ändå blev vi som blev tvungna att stå emot en unison journalist- och kritikerkår som helt enkelt inte vågade sticka ut hakan och erkänna att de faktiskt tyckte att DIF i alla fall var lite bra. Men när serien till slut började utkristallisera sig blev det lätt att se vilka som vände kappan efter vinden och rättade in sig i ledet tillsammans med de som redan stått där ensamma från början. Därför har guldet 2002 i mina ögon inte bara materiellt värde utan står även för en symbolik som alla borde känna igen som var med och upplevde den; det blev återigen på något sätt "vi mot rubbet".
Guldet 2002 tillhör därför den starka Djurgårdsfamiljen som stod emot alla grillningar och påhopp under året samt alla gamla och trogna Djurgårdare som i 36 år väntat på att återigen få uppleva ett SM-Guld.
Länk till fortsättningen finns under "Läs mer"
