Gästskribent: Återblickar II
En återblick på supporterutvecklingen runt Djurgårdens IF FF.
Det var inte länge sedan det var riktigt jobbigt att vara DIF-supporter. Tiden då vi inte var särskilt välkomna någonstans är inte längre bort än några år tillbaka in på nittiotalet och gör sig påmint med jämna mellanrum. Med mössa i hand erkände man tvunget de gånger man blev tillfrågad att man hejade på det röd-gul-blåa laget från Stockholm, men helst skulle man ju ha velat undvika att svara. Vi blev bespottade, hånade och personas nongratas i hela fotbollssverige och hur ofördelaktigt behandlade vi än kände oss så var det svårt att undvika det självklara svaret på skuldfrågan - nämligen vi själva.
Det skulle vara lönlöst att i dag leta enskilda skyldiga till en företeelse så många var skyldiga till. Jag hävdar därför att skulden numera är kollektiv. Alla kunde vi ha gjort mera än vi gjorde för att stävja det som hände då, det vet vi nu. Tidens flykt har dessutom gjort att de tråkiga händelser som utspelade sig under 90-talet numera känns som hopplöst passé, att de tillhör en tid som förhoppningsvis aldrig mera kommer tillbaka och att det därför är dumt att rota i det och lyfta locket alltför mycket på. Vi har numera kommit så långt i våran egen utveckling att allt det som då var, nu känns fullständigt främmande och att det nästan är som det aldrig hänt. Trots det är en liten tillbakablick nödvändig. För mycket har hänt sedan dess.
Mycket av det jag här skriver om tog sin början i samband med den sista hemmamatchen säsongen 1995 då Halmstads BK stod för motståndet. Vad som hände då (ALLA vet vad jag pratar om!) fick befogat stort utrymme i media men var som företeelse i sig egentligen inte unik för Djurgården, utan mera snarare en konsekvens av en allmänt utbredd misskötsel bland svenska supportrar av den tiden. Tyvärr fick DIF mer eller mindre oförtjänt bära hundhuvudet för all den negativa uppmärksamhet som dessa problem skapade. I alla fall var ingen lika skicklig som oss på att skapa nyhetsrubriker av det. Den säsongen avslutades på värsta tänkbara sätt.
Inte började nästa säsong bättre heller. Om mitt minne inte sviker mig så inleddes säsongen 1996 med bortamatchen mot just HBK. Vad jag kände när säsongsprogrammet offentliggjordes den gången var inte glädje, utan snarare en känsla av att "nej, det kan inte börja sämre!". Mycket riktigt blev det igen bråk i Halmstad och den lilla frist som DIF som förening hade fått för att reda ut de interna bråken med supportrarna blev om möjligt ännu kortare. Problemen det året bara eskalerade, bråken i samband med matcher och evenemang bara tilltog och till slut blev problemen klubben övermäktiga.
Vad som hände då är ett eget kapitel i DIF-historien. Med fasa tvingades vi först bevittna det bisarra i att klubben förbjöd sina egna supportrar att åka ner till bortamatchen mot IFK Norrköping. Skyldig eller inte spelade ingen roll, blårandig halsduk innebar att man inte kom in på arenan! Det ultimata lågvattenmärket kom ändock i hemmamatchen mot Halmstads BK (igen!). Föreningen vågade inte utmana ödet mera utan valde den enklaste lösningen av dem alla, nämligen att portförbjuda all publik från sitt eget evenemang.
Redan under vinteruppehållet 95-96 hade vågorna gått höga i dagstidningarna och många ledarsidor skrev att DIF hade sluppit alltför lindrigt undan. Redan då skallade ropen om tvångsnedflyttning på grund av supportrarnas beteende. Det som hade hänt i avslutningsmatchen året innan hade aldrig någonsin inträffat förut i Sverige och tur var väl det. Hade det funnits prejudikat hade vi kanske veritabelt blivit bestraffade. Jag är i dag fortfarande helt övertygad om sanningen i påståendet att Svenska Fotbollförbundets exekutiva kommitté då tyckte det var riktigt skönt att DIF faktiskt spelade sig ur Allsvenskan på sportsliga grunder, för hade det inte blivit så skulle de själva blivit tvungna att ta hand om den heta potatis Djurgårdens Fotboll då innebar. Men se, ibland löser sig saker själva.
När vi till slut åkte ur säsongen 1996 stod det rent ut att läsa i dagstidningarna att det nu skulle bli skönt att äntligen slippa DIF och deras publik. De inte var värda en plats i högsta fotbollssocieteten, därtill ställde publiken till med alltför mycket bråk. DIF-skölden brännmärktes och framförallt supportrarna, eller "Blue Saints" som de då hette. Tyvärr innebar inte degraderingen det året ett omedelbart slut på bråken i samband med matcherna, men ur det föddes en medvetenhet om att vi nu fått en chans till återfödelse vilken vi borde ta vara på. Inte mycket hände de första åren men så småningom bar arbetet frukt.
[Fortsättning]
