Gästskribent: Återblickar II
Fortsättning av återblicken på supporterutvecklingen.
Stålbadet DIF med Blue Saints/Järnkaminerna genomgick under de följande åren har knappast sin like i svensk historia. I början gick det långsamt men så småningom gav det resultat. Det är där vi alla kommer in. Men det har tagit lång tid innan vi återigen blivit accepterade på fotbollskartan. För trots att det egentligen aldrig fanns anledning till det så krävde ju polisen att cupmatchen i Svenska Cupen mot IFK Göteborg år 2001 först skulle flyttas till en annan dag, för att sedan inte spelas i Stockholm alls. Lösningen blev till en början Eskilstuna men inte heller det passade utan matchen flyttades sedermera till självaste Göteborg för att spelas inför tomma läktare. Igen. Allt på grund av risken för oroligheter.
Tidningarna var återigen lika snabba att rapportera om nya bråk trots att dessa egentligen aldrig hände. Lika lite som de lyssnade när det var som mörkast och vi försvarade oss genom att säga att det inte var alla som var skyldiga till allt det negativa som höll på ett hända, lika lite lyssnade de nu när vi hade gjort oss av med det mesta tråkiga som hängde oss i följet. Den som en gång i tiden har blivit brännmärkt har mycket svårt att komma tillbaka, heter det ju.
Men under åren som följde vände trenden. Den positiva trend bland DIF-supportrar som hade inletts redan efter degraderingen 1992 tog överhanden och i och med att supporterskarorna växte, ökade kraven och DIF med dem. Mycket av allt den positiva supporterkultur vi i dag skördar frukterna av har egentligen sitt upphov i dessa turbulenta år, då DIF-familjen utsattes för sin största prövning i modern tid. Men familjen ville dock inte alls förknippas med våld och förstörelse och motsvarade de högst ställda förväntningar från fotbollssverige, och se vad långt vi har kommit!
För DIF-folket har förändrats med tiden. Förändringen har inte gått över en dag utan den har bokstavligen kostat blod, svett och tårar. Nu har vi kommit så långt att det är svårt att påstå att det går att vara mera fjärran från där vi var under andra halvan av nittiotalet. Numera lovsjunger dagstidningarna oss och samma medier som tidigare i sina ledarsidor ville se oss degraderade till tvåan, ger oss numera poäng för våran koreografi och besjunger oss för våran frenesi. Det spelas inte en match i serien där inte Järnkaminerna får sin beskärda del av kakan i recensionen dagen efter. Tillika numera utsedda till Sveriges bästa(!) supportrar.
De senaste årens sportsliga resultat har gett oss smak på segerns sötma. Det känns skönt att vara bäst, både på planen och på läktaren! Förvisso arrangerar vi inte TIFO för tidningarnas skull, men likväl har de utsett oss till att vara Sveriges bästa supportrar. Och det är det som jag tycker är så skönt att kunna titta tillbaka på; att vi lyckats vända en sjunkande skuta, just som våran kära förening gjort. En eloge till oss alla som gjorde detta möjligt! Ännu ett bevis på hur fantastisk DIF-familjen kan vara i sina bästa stunder! Men jag tror inte vi kan slå oss till ro än. Antagligen måste vi fortsätta prestera positivt ett bra tag till innan vi definitivt kan sägas ha gjort oss av med den mörka stämpel vi burit på. Denna text är ett försök till det; att göra upp med det onda som varit och är akterseglat och i stället se framåt och bygga vidare på allt det positiva som DIF-fotbollen numera är förknippad med.
För till det bästa laget hör också de bästa supportrarna, eller hur?
