Reportage Dennis Boskailo: "Det spelar ingen roll vem jag petar, bara jag får spela"

Han var anfallaren som blev tjurig när hans tränare placerade honom som back. I år ska genombrottet komma i ett revanschsuget Djurgården.
- Jag är faktiskt jävligt besviken att jag inte fick spela en enda minut i Allsvenskan, säger Dennis Boskailo.

Det är i slutet av oktober 2005 och Dennis dömer knattematcher i en fotbollsturnering han har arrangerat tillsammans med en vän. Mitt emellan två av matcherna ringer mobilen. Ett privat nummer.
- Tjena, Bosse Andersson från Djurgården här.

Dennis blir överraskad men tror sig veta vad det är frågan om.
- Jag och några av mina kompisar brukar ringa till varandra ibland och skoja om att vi är agenter från Spanien och allt möjligt, så när en kille som sade sig vara Bosse Andersson från Djurgården ringde tänkte jag be honom dra åt helvete, skrattar Dennis.

Med risk för att bli förlöjligad tvekar Dennis innan han låter den hesa och trötta mannen fortsätta.
- Vill du komma och träna med oss?, frågar rösten.

Nu går det upp för Boskailo. Djurgården som säkrat SM-guldet för en dryg vecka sedan hade sin pampiga guldfest igår kväll. Det förklarar varför klubbdirektör Bosse Andersson ringer klockan ett på dagen och låter bakfull. Dennis släpper tankarna på ett practical joke och tvekar inte en sekund.
- Vem fan vill inte göra det?, svarar han.

Stockholm fredag 22/12, 13.00
Mitt i julrushen, med bara två dagar kvar att köpa de sista klapparna, möter Forum 1891 Dennis Boskailo på ett kallt och blåsigt Östermalmstorg. Det kryllar av människor men att urskilja den långa och stadiga Köping-sonen ur folkmassorna blir inte speciellt svårt. Bekvämligt klädd anländer han precis i tid i en mörk skinnjacka och jeans. Vi beslutar oss för att gå till Café Baresso som ligger en bit ned på Nybrogatan. Det är inte första gången Dennis fikar där men oftast går han till Café Cremé, bara ett stenkast bort, tillsammans med Jones Kusi-Asare och Lance Davids. De två lagkamraterna är alltid sugna på att spana in tjejer och anser att Cremé har de hetaste brudarna i stan. För Forum 1891 gör dock Dennis ett undantag men han vill ändå visa att vi befinner oss i hans kvarter.
- Jag tar notan, det här är min hemmaplan, insisterar Dennis och plockar fram plånboken efter att vi har beställt.

Dennis bor på Öfvre Östermalm, inte alls långt från vår mötesplats. När han skrev på för Djurgården i januari 2006 förstod han aldrig riktigt vilken tur han hade haft som fick en så pass bra och centralt belägen hyresrätt. Det var lagkamraterna snabba att påpeka.
- Många av lagkamraterna bor ute i Solna, i Täby eller någon annan förort. Så alla laget var på mig hela tiden och tjatade om hur jag kunnat fixa en så bra lya, skrattar Dennis.

Det har tagit Dennis blott ett år att göra sig hemmastadd i huvudstaden. Till skillnad från hans hembygd Köping, 15 mil västerut och med cirka 25 000 invånare, finns här allt. Det blev en stor anpassning för den nyblivne 18-åringen att, med 1,5 år kvar av gymnasiet, flytta hemifrån från barndomsorten för att spela fotboll på heltid i Stockholm. I lilla Köping lirade han fortfarande boll med kompisarna på fritiden och efter träningarna väntade mamma hemma med maten. Saker som tvättning eller räkningar existerade knappt i hans liv.
- Ja, det blev en stor omställning. Jag var ju van att få mat och tvätt serverat hemma, så det blev det verkligen annorlunda med. Men jag har alltid trivts med mig själv och har egentligen aldrig tråkigt. Jag brukar alltid hitta på någonting. Att få den här utmaningen vid så tidig ålder var fantastiskt, det gick verkligen inte att säga nej till.

Hur går det med matlagningen, blir det mycket skräpmat? 
- Nej, man får ändå försöka hålla sig till det nyttiga. Jag har fått en kokbok av mamma som jag använder då och då. Det är ganska lätt att laga till exempel spaghetti med köttfärssås och makaroner och köttbullar. Ibland tar jag en matlåda från Nisse (Djurgårdens kock) också. Han lagar ganska god mat.

Hur kombinerar du skola och fotboll?
- Jag är precis klar med skolan. Jag fick plugga på distans på Åsö gymnasium för att hinna klart snabbare, annars hade jag haft ett halvår kvar nu och det hade aldrig fungerat tillsammans med fotbollen. Nu har jag inte en fullständig utbildning men tillräckligt för att ha behörighet till universitet om jag tänker plugga vidare senare, vilket är väldigt skönt. Det tycker jag räcker just nu för jag vill lägga all krut på fotbollen. Så har det i och för sig varit nästan hela tiden (skratt).

Har du träffat många nya vänner i Stockholm eller håller du kontakten med dina gamla från Köping?
- Det är både och faktiskt. Jag måste påpeka att jag blev väldigt väl mottagen av alla killar i laget och har lärt känna många via dem. Till exempel kände jag Tommi Vaiho innan jag flyttade hit och när jag kom till Djurgården presenterade han mig för sina kompisar här i Stockholm. Därför har jag ganska många vänner, även utanför fotbollen, som jag umgås med. Det är kul.

Emir Bajrami i Elfsborg är också från Köping?
- Ja, han är på mig hela tiden för att de vann SM-guldet när vi var nere och spelade mot dem i sista matchen (skratt). Men vi var ganska bra kompisar i Köping och håller fortfarande kontakten. Han är också 88:a och vi har spelat tillsammans från första början. Det var kul för honom att de fick vinna SM-guldet, det var inte direkt någon som hade väntat sig det.

Ungdomsåren i Köping
Faktum är att Dennis började ganska sent med fotbollen. Fram tills att han fyllde åtta år spelade han endast på gatan med sina kompisar, och det var dem som fick honom att börja spela på riktigt. Valet föll inte så oväntat på hemortens klubb Köping FF där Dennis så småningom kom att utvecklas till den talang han är idag.

Det gick framåt snabbt under de första åren vilket Dennis fick på kvitto när han gång på gång blev uttagen till distriktslagen och var en av de mest framstående under samlingarna. Nio år gammal blev han tvungen att lägga ner karaten till förmån för fotbollen, som tog över alltmer av hans liv. 13 år gammal fick han för första gången prova på att träna med A-laget. Dennis klappar sig inte gärna över bröstet för den bedriften utan konstaterar helt enkelt ”det var häftigt att prova på”. Året efter, 14 år gammal, blev han uppflyttad till A-laget och sedan tog det bara två säsonger innan han var ordinarie.
- Det kändes riktigt bra att börja spela seniorfotboll så tidigt. Då spelade Köping i Division 3 och det fanns många duktiga spelare som säkert spelat i Superettan och Division 1. Allt gick mycket snabbare och jag känner att jag fick mycket gratis tack vare det. Jag har alltid varit lite längre och bredare än de flesta andra i min ålder, och det har givetvis hjälpt mig på vägen.

På sex år hade Dennis gått från att vara en liten grabb som endast spelade på gatan med sina kompisar till att bli en nyckelspelare i hembygdens seniorlag. En sådan raketutveckling är ytterst sällsynt. Hemligheten stavas enligt Dennis Mikael Milovanovic, hans ungdomstränare i Köping.
- Jag hade Mikael som tränare tills att jag blev 14 år och gick upp i A-laget i Köping. Han har varit jäkligt viktig för mig och utvecklat mig som fotbollsspelare enormt. Vi håller fortfarande kontakten dagligen, han ringer och frågar mig hur det går, om jag trivs och stöttar mig alltid om det går lite tyngre. Han har varit väldigt, väldigt viktig för mig.

Mikael Milovanovic verkar som ungdomstränare i Köpings FF än idag och minns väl både Dennis och laget han spelade i. Han ser lagets brinnande engagemang i kombination med ett hemkokat framgångsrikt recept som förklaringar till varför Dennis kunnat utvecklas så fort.
- Laget som Dennis spelade i var extremt talangfullt. Förutom Dennis fanns också Emir Bajrami och dessa två hade bara i huvudet att de skulle bli bäst. Därför sporrade de två, och även de andra i laget, varandra hela tiden. Hela laget var väldigt målmedvetet. En annan sak var att vi inte åkte på speciellt många cuper som alla andra lag utan vi stannade hemma och tränade stenhårt istället. Eftersom den här gruppen var så talangfull gav jag dem lite mer avancerad träning än vad man egentligen ska göra, men de snappade upp det och det kan ha hjälpt dem.

En, för många, okänd sanning är att Dennis spelade anfallare i unga dar. Och han gjorde det bra. Planerna på att bli anfallsstjärna spolierades emellertid av samme Milovanovic, något som Dennis inte gillade i första taget.
- Han var storväxt som ung och fungerade utmärkt som targetplayer där han öste in mål. Sen tränade han med äldre killar på eget bevåg och åkte på ett armbrott och tvingades rehabträna. Det var då, ungefär vid 11 års ålder, jag insåg att han inte var någon anfallare utan en brytsäker och spelande mittback. Därför skolade vi om honom. Men oj, oj, oj, det var det mycket liv om. Han ville ju prompt fortsätta spela på topp och dunka in mål, berättar Mikael.

- Det är klart jag blev tjurig då – man ville ju vara där uppe och göra mål, men han sa till mig att "lyssna på mig nu – spelar du mittback så kommer du bli något stort, det lovar jag", och han fick på ett sätt rätt. Än är jag inget stort, men jag är en bit på vägen, säger Dennis. 

Fotbollsspelaren Dennis Boskailo 
Efter fyrtio minuters oavbrutet pratande smuttar Dennis för första gången på sin kaffe latte som han smått febrilt rört om i de senaste minutrarna. Därefter fortsätter han berätta, lika entusiastiskt och med samma inlevelse som tidigare, att båda hans föräldrar är från Bosnien och att han ser upp till Zlatan. Dels för att han själv är bosnier men framför allt för att han tycker att ”Ibra” är en fantastisk spelare. 


”Zlatan är en fantastisk spelare, men kanske inte alltid en perfekt förebild. Han har ju ryktet om sig att vara lite stökig och hålla på med kapningar och sådant.”

För den stora massan Djurgårdssupportrar och andra fotbollsintresserade är Dennis Boskailo ännu inte mycket mer än ett namn i den blårandiga laguppställningen. Vilka är egentligen hans styrkor som fotbollsspelare?
- Jag tycker att jag har funktionell teknik och bra passningsspel för att vara mittback och jag gillar alltid att spela bollen längs med marken. Spelförståelsen och positionsspelet tycker jag är bra. Jag hamnar väldigt sällan i löpduell med mina motståndare, istället försöker jag stå på rätt plats och nicka bort bollen. Jag ganska bra på huvudet också.

Du beskrivs ofta som en modern mittback.
- Ja, de säger ju att jag är så'n, skrattar Dennis
- Jag gillar som sagt att hålla i bollen, kommunicera med mina medspelare och försöka spela mig ur svåra situationer i straffområdet. När jag måste tjonga bort bollen blir jag alltid besviken på mig själv. Jag föredrar att vårda bollen.

Vad behöver du förbättra?
- Det kan jag inte avslöja, skämtar han.
- Nej, men det är väl kvickheten och rörligheten i sidled, kanske. Jag är snabb när jag väl får upp farten men jag kan nog bli lite rappare just i vändningarna. Vänsterfoten kan bli bättre i de längre passningarna. Vanligt kortpassningsspel går alltid bra, men de längre passningarna på typ 30 meter kan jag utveckla. Där är inte pricksäkerheten lika bra.

Vad känner du att du har utvecklat mest under ditt första år i Djurgården?
- Jag tycker jag har blivit bättre på allt, men framför allt har fysiken utvecklats. Vi har tränat väldigt mycket löpning och styrka och det har gett resultat. Jag känner mig mycket starkare. Tekniken har också blivit bättre.

Seniortiden i Köping
Dennis, nyss fyllda 16, fanns med i Köpings seniorlag som tog klivet upp till Division 3 år 2004. Denna säsong kom att bli hans genombrottssäsong då han tog en fast plats i startelvan. Unge Boskailo visade framfötterna omgående och ledde sitt Köping till en överraskande fjärdeplats. Dennis, å sin sida, var inte helt nöjd. Han hade tvingats till att spela vänsterback stora delar av säsongen, vilket inte var hans optimala position. Han ville spela mittback. Då träder en annan viktig person fram i bilden, en som kom att betyda mycket för Dennis etablerande på seniornivå.
- Jag kände till två spelare när jag kom till Köping: Dennis Boskailo och Emir Bajrami, och man kan säga att det var för dem som jag gick till klubben. Innan tränade jag Hammarbys Tipselit-lag. Sen hörde jag att Dennis, som tränat med oss i Hammarby, fick spela vänsterback i Köping under 2004 och var på väg att lämna klubben för han fick för lite speltid. Då valde jag att gå till Köping, säger Magnus Österberg, idag talangutvecklare i AIK.

Magnus tränade Köping under en enda säsong och gjorde kort sagt livet betydligt bättre för Dennis. Förutom att han lät Dennis spela mittback i 90 minuter varenda match under säsongen, utom en då han var avstängd för tre gula kort, tilldelade han sin gunstling lagkaptensbindeln.
- Det var ganska naturligt att utse honom till lagkapten. Dels för hans fantastiska kvalitéer som spelare, men också som ledare, och dels för att det var en bra position att ha en lagkapten på. Jag visste att jag skulle spela honom i mer eller mindre varje match. Det var också som ett budskap till honom att "jag tror på dig", berättar Magnus.

Med den nya kaptenen som mittlås släppte man in tio mål mindre jämfört med fjolårets säsong. Tyvärr räckte det inte för uppflyttning. Kungsör BK, med samma slutpoäng som Köping men med två måls bättre målskillnad, knep den tredje och sista direktuppflyttningsplatsen. Minst sagt snöpligt för Dennis och hans lag som hade gjort ännu en kanonsäsong. Nu väntade kval i gruppspelsform tillsammans med Älvsjö och Vallentuna där vinnaren av två matcher gick upp till Division 2. Köping slog Vallentuna hemma med 3-2 och hade ena benet i Division 2, men förlorade borta mot Älvsjö med 4-1. Det slumpade sig som så att alla tre lagen vann varsin match och för andra gången på samma säsong missade stackars Köping uppflyttningen med ett par ynka mål.
- Vi hade spelat bra hela säsongen men släppt in lite för mycket mål. Sen fick vi många spelare skadade mot slutet när det började dra ihop sig. Jag tycker faktiskt att vi var grundseriens bästa lag spelmässigt. Det var synd med alla skador, jag är ganska säker på att vi hade fixat det annars, hävdar Dennis.

Dennis väljer Djurgården
För Dennis blomstrade dock karriären. Ryktet om att en 17-åring med lagkaptensbindel dominerade i ett av Division 3:s bästa lag hade spridit sig bland de svenska storklubbarna. Dennis hade samma säsong också utsågs till årets spelare, och anbuden lät sig inte vänta. Närmre hälften av de Allsvenska klubbarna hörde av sig till agenten Martin Dahlin under hösten 2005, likaså försökte ett flertal Superettan locka över honom till sig. Boskailo kunde nu välja och vraka bland anbuden. Till en början såg Dennis ut att följa sin tränare Magnus Österberg till Hammarby. Klubben hade haft ögonen på Köpings guldklimp en längre tid, bland annat genom Österberg, och bjöd över på Dennis på ett provspel i början av oktober.
- Han imponerade hos oss och vi ville ju ha honom till Hammarby. Jag hade lite kontakt med hans agent men mitt råd till Dennis var att "gå till den klubb som visar störst intresse för dig och där du får ett så bra avtal som möjligt". Jag försökte aldrig påverka honom, menar Österberg.

Samtidigt som Dennis befann sig på Söder höll Djurgården på att återerövra bucklan till Stockholm efter en mellansäsong 2004. Man hade också hållit stjärnskottet Dennis Boskailo under luppen men avvaktat. Nu hade det läckt ut i media att rivalen Hammarby var nära ett avtal med Köping-sonen. Då kom samtalet från Bosse Andersson.
- Oj, det var stort när Djurgården hörde av sig. Flera klubbar, bland annat Hammarby, hade hört av sig innan och bara det kändes häftigt. Men sen när Bosse ringde var det inget snack om saken. Man har alltid sett upp till Djurgården – de har vunnit nästan allt som går att vinna på 2000-talet, utvecklat många unga spelare som Källström, Isaksson och Stenman. Därför var det bara att åka upp och träna och hoppas på ett kontrakt när Bosse ringde.

Dennis åkte till Stockholm med tron att Djurgårdsspelarna skulle vara arroganta och uppnosiga efter alla framgångar.
- När jag kom till Djurgården för att provträna hade de vunnit både Svenska Cupen och Allsvenskan åren innan, så jag tänkte att man fick vara beredd på att alla skulle vara lite arroganta och uppnosiga. Det är ju lätt hänt att man får lite luft under vingarna och blir lite kaxig efter alla framgångar. Men jag fick faktiskt helt fel. Alla kom fram och hejade på mig, frågade var jag kom från och spelade för position och så vidare. Jag kände mig väldigt välkommen, och det var mycket därför valet föll på Djurgården. Jag tycker det märks i dagens trupp att man har jobbat hårt med att värva spelare med rätt karaktär.

Djurgården såg potenialen i den unge, storväxte och entusiastiske mittbacken och när transferfönstret öppnade i januari 2006 signerade Dennis ett fyraårskontrakt. Bosse Andersson lade upp en plan för dessa fyra säsonger där han noggrant förklarade för Boskailo hur Djurgården trodde att talangens situation skulle förändras år efter år.
- De gjorde helt enkelt ett väldigt seriöst intryck. Min agent Martin Dahlin stod också helt bakom mitt beslut att välja Djurgården. Han menade att även om konkurrensen var tuff skulle jag utvecklas enormt genom att bara träna med deras killar. När jag väl skulle få spela - och om jag skulle göra det bra - skulle det också bli lättare att få anbud från utlandet eftersom Djurgården är en klubb som syns och hörs och vinner mycket.


Dennis klar för Djurgården 

Landslagsspel
Dennis har inför träffen med Forum 1891 varit hemma i Köping där han har hälsat på sina föräldrar och bara tagit det lugnt och sovit länge på dagarna. Han medger att det har varit riktigt skönt att vara ledig och slippa passa några tider. Han har dock tagit sig upp till Stockholm för att ordna med det sista innan julen.
- Jag hade faktiskt tänkt att jag skulle fixa de sista julklapparna idag. Jag har ett par stycken kvar att köpa, säger han och småler.

På fritiden tar Dennis tar gärna en promenad till Gallerian och tittar på kläder, antingen själv eller med bästa polaren i laget, jämnårige landslagskollegan Tommi Vaiho. Givetvis tittar han mycket på fotboll också.
- Ja, så fort det är någon toppmatch eller åtminstone hyfsat bra match kollar jag. Jag har kabelkanaler så jag kan följa ganska många matcher. Ibland drar jag in med Barsom och Concha och kollar på den här sportbaren... ...vad heter den? O’learys? Det är kul när det är mycket folk där eftersom stämningen blir så bra.

- Man lär sig mycket av att kolla på fotboll. I Chelsea tittar jag extra mycket på John Terry och Real Madrid gillar jag också eftersom Cannavaro spelar där. Jag tittar både för att det är kul men också för att lära mig och utvecklas som fotbollsspelare.

Du har John Terry som förebild. Varför just han?
- Jag tycker han är så iskall men när det blir närkamper så slaktar han. Motspelarna flyger åt alla håll. Han styr Chelseas backlinje på ett fantastiskt sätt. Sen är han alltid lugn med bollen och har väldigt bra blick för spelet. Jag måste säga att jag avskyr spelare som bara tjongar bort bollen. Jag ser upp till honom väldigt mycket.


”Han har en föredömlig inställning eftersom han alltid ger 100%. När det blir närkamper så slaktar han motståndarna.”

Har du något favoritlag?
- Jag gillar Barcelona, de spelar väldigt trevlig fotboll. Juventus höll jag också på, men det har hänt så mycket runt dem på slutet, vilket är tråkigt.

Vad tycker du om svenska landslaget?
- Jag är positivt överraskad över hur de har presterat på sistone. Segern mot Spanien var verkligen imponerande, jag trodde faktiskt aldrig de skulle klara det utan Zlatan. Lasse och Roland gör ett jäkligt bra jobb, men samtidigt skulle jag gärna se att de släppte fram lite yngre spelare. Kim Källström till exempel. Han är väl 23 år eller något och har spelat ruggigt bra i Lyon, ändå är han inte given. Det tog ju tid för Zlatan att etablera sig också, han är väl knappt given nu? Men annars tycker jag att de gör ett bra jobb. De spelar bra efter sina resurser.



Dennis har mellan 2003 och 2006 själv fått dra på sig den blågula landslagsdressen nio gånger då han representerat Sveriges P88-lag. Under hösten 2006 kvalade laget via målskillnad in till EM som spelas i juni och det blir en tuff utmaning för Dennis.
- Det var kul att vi tog oss vidare, nu får vi möta Italien, Kroatien med flera i den sista kvalrundan i juni i sommar. Det ska bli spännande.

Italien är väl favorittippade till slutsegern?
- Det tror jag nog. De har många duktiga spelare. Å andra sidan tror jag inte det skiljer så väldigt mycket vid den här åldern. När vi mötte Polen hade de några som spelade i Holland, några i Italien som också hade tränat med A-laget, men ändå skilde det inte speciellt mycket mellan oss och dem. Det gäller för oss att vi spelar lite svenskt och håller ihop laget, jobbar hårt tillsammans och försöker göra mål på kontringar som vi är bra på. Då tror jag faktiskt vi kan klara av att gå vidare, vi har ett så pass bra lag med killar som får en del speltid i sina A-lag.

Om du jämför dina landskampsmatcher med matcherna Djurgårdens reservlag, vilket tycker du ger mest?
- Det är en tuff fråga. Man möter bra spelare både i reservlaget och med landslaget. Jag blev ändå förvånad över hur pass snabbt det gick och hur hårt det var i landskamperna så jag tror faktiskt de är lite vassare. Alla är verkligen taggade till 100% och springer för livet eftersom man får representera sitt eget land, det är mycket folk på läktarna och flera scouter är på plats. Det är nog lite bättre tempo i de matcherna.

- Jag är helmotiverad varje gång jag åker på en landskamp. Om jag till exempel möter en kille från Liverpool är det klart att jag vill sätta honom på plats. Jag känner att landskamperna ger mig väldigt, väldigt mycket.

Säsongen i Djurgården
Dennis fick dagarna efter att han blivit klar för Djurgården följa med laget till lägret på Kanarieöarna där han kom att göra debut i den blå-blåa tröjan. I Djurgårdens andra match mot norska jättarna Rosenborg, som emellertid missat guldet för första gången på 14 år, blev han inbytt med en kvart kvar att spela.
- Jag fick hoppa in och räddade en boll på mållinjen nästan direkt. Efter det gick allt vägen för mig, vad jag än gjorde.

Som belöning fick Dennis också följa med till Sydafrika-lägret där han deltog i tre av lagets fyra matcher. Dessutom fick Boskailo 90 minuters speltid i de båda träningsmatcherna mot Gefle och Brommapojkarna och i det allsvenska genrepet där Djurgården mötte Hafnarfjördur blev det en halvtimmes speltid. Trots den smärre succén för Dennis del blev detta hans sista framträdande i Djurgårdens A-lag för säsongen. Inte en enda minuts speltid i Royal League fick han, inte i Allsvenskan och inte heller i Svenska Cupen mot Hässleholm där många räknat med att han skulle fått göra debut i tävlingssammanhang. Inte ens i de sista näst intill betydelselösa matcherna.
- När man tänker efter nu när säsongen är över är jag faktiskt jävligt besviken att jag inte fick spela en enda minut i Allsvenskan. Men samtidigt, det är sådant man får ta. Jag är 18 år och mittback. Det är en känslig position där man inte ändrar speciellt mycket under en säsong. Och även om man sitter på bänken som mittback blir man inte inbytt sista minuterna bara för att få känna på spelet, säger Dennis ödmjukt.

Dennis ser positivt på den kommande säsongen. Att han är redo för A-lagsfotboll tvivlar han inte på.
- Jag tycker att jag har bevisat att jag klarar av spelet på den här nivån. Samtidigt förstår jag att det inte bara är att sätta in en kille som kommer direkt från division tre istället för Toni Kuivasto som har flera A-landskamper som meriter eller ”Mackan” som är lagkapten. Men nu hoppas jag med Siggí och Paul att jag får chansen nästa säsong. Jag har haft mitt läroår. Träningsmatcher är en helt annan sak, men jag har bevisat där att jag klarar av att spela på den här nivån. Nu vill jag spela i Allsvenskan, vilket jag är säker på att jag skulle klara av, bara jag får chansen.

Vem petar du helst, Toni eller Mackan?
- Det är svårt att säga, jag tycker om att spela med båda. Toni är den som pratar mycket och håller ihop backlinjen. Mackan är ganska lik mig; han gillar att spela bollen. Sen är Sölvi en mycket duktig spelare som jag är van att spela tillsammans med, vilket jag också trivs med. Vi brukar alltid spela ihop dagen innan match när vi kör A-lag mot B-lag på träningen och det fungerar alltid bra för oss. Egentligen spelar det ingen roll vem jag petar, bara jag får spela. 



Efter förra årets katastrofala insats på alla plan av Djurgården verkar nu trenden tydligt vara att satsa ungt och hungrigt.
- Jag både tror och hoppas det kommer gynna mig. Jag snackade med Bosse innan jag gick på semester och han sa - precis som Djurgården har uttalat sig om i media - att de kommer att satsa på yngre killar till nästa säsong. Men jag tycker också det är jäkligt kul att man gör så, enligt mig är det helt rätt sätt att arbeta på. Dels för att det är en billig lösning att flytta upp juniorer eller värva ungt, men också att de kan göra bra PR för klubben framför allt utanför planen om de lyckas och blir proffs i Europa. Dessutom tror jag supportrarna kan tycka det är roligare att se unga, hungriga spelare.

Nye tränaren Paul Lindholm känner Dennis sedan tidigare.
- Han tränade mig i B-laget och så var jag med Tipselit till Frankrike med honom. ”Pålle” vet vad jag går för och jag vet att han tycker om att jobba med unga spelare. Jag hoppas det kan vara till mig fördel och att han kommer ge mig chansen. 

Framtiden
- Jag tror inte jag hade gjort honom till lagkapten och låtit han spela alla matcher han var tillgänglig i Köping för ingenting. Jag är relativt säker på, för att inte säga övertygad om, att han kommer att bli väldigt, väldigt bra. Sen gäller det också att vara skadefri, men jag tror absolut han kan bli en landslagsspelare och spela i någon av de större ligorna i Europa. Med den potential och karaktär han har ser jag inget tak för honom, säger Magnus Österberg.

Mikael Milovanovic är inne på samma spår;
- Han är psykiskt väldigt stark och det gör honom unik. Även om han gör något misstag kan han "damma av sig" det och gå vidare. Jag hoppas Djurgårdens nya tränare är så tuffa som de sägs vara, för då Dennis kommer få chansen. Han biter ihop och tränar hårt och gnäller aldrig. Får han visa upp sig tror jag att han kommer vara ordinarie i Djurgården inom ett år, säger han.

Dennis erkänner att det skulle bli svårt att stå emot ett erbjudande från utlandet om han skulle få den.
- Gör jag en riktigt bra säsong och känner mig så att säga "för bra" för Allsvenskan kommer jag nog ta chansen att bli proffs om jag får den. Det tycker jag att man ska göra. Man vill ju känna på atmosfären ute i Europa och utvecklas ännu mer i någon stor klubb om man får den möjligheten. Det tror jag är allas mål med fotbollen, utan tvekan. Sen finns alltid chansen att återvända till Allsvenskan om man inte lyckas.

Är pengarna bara sekundärt i det hela?
- Alltså, man vill ju kunna livnära sig på pengarna man tjänar under karriären efter att man har lagt av. Därför är det en viktig del av fotbollen. För mig är ändå största målet att bli något stort och att kunna inspirera andra som kanske ser upp till mig att börja spela fotboll. Det tror jag det är för de flesta. Man drömmer ju inte om pengarna utan om att spela de stora matcherna, exempelvis i Champions League.

Har du några planer på vad du ska göra efter karriären?
- Det har jag verkligen inte tänkt på. Det är bara fotbollen som gäller nu. Jag ska träna stenhårt och satsa på att bli proffs i någon stor liga och försöka livnära mig på de pengar jag tjänar under min fotbollskarriär.

Det är inte en risk att du blir rastlös om du går runt och inte gör någonting efter fotbollen?
- Jo, det är helt klart risken, jag är ganska rastlös av mig. Men då håller jag gärna på med någonting inom fotbollen, kanske som agent eller sportchef. Det skulle vara häftigt. Jag skulle gärna göra något stort med Köpings fotbollsförening också. Eller så kan jag tänka mig att spela för något lag hemma i Bosnien. På något sätt vill jag i alla fall bidra med någonting till fotbollen, ge tillbaka som tack för vad jag har fått. Det vet jag utan tvekan att jag kommer göra.

0 kommentarer

Linus Sunnerviklinus.sunnervik@svenskafans.com2007-01-17 07:00:00