Jonevret – grannen vi minns
Tröskvägen tio ute i Viksjö. Nej, det var inte där han bodde utan det var där jag bodde. Kjell Jonevret bodde några hus till vänster. Han flyttade in i 4:an med familjen något år före jag flyttade därifrån. Vasalund var det som gällde på den tiden. Och på den tiden var han endast ”den nye” som flyttat in i huset dit jag brukade gå för att hälsa på mina kompisar.
Gissa vad förvånad jag blev när nye tränaren för Djurgården presenterades. Kjell Jonevret! Kjell Jonevret, min gamle granne! I media handlade det mer om ”Kjell med erfarenhet från varenda Stockholmsklubb”, ”Kjell den glade som ska sprida glädje in i Djurgårdens spel” och så småningom även ”Kjell allsvenskans bäste taktiker”.
Samtidigt som Jonevret presenterades som ny tränare hade jag just påbörjat mina svenskastudier på Stockholms universitet. Av en ren slump hade jag en kille i min arbetsgrupp som spelat med Kjelle som tränare. Det var under tiden då Kjelle hade hand om Café Opera.
Jag blev lite konfunderad när jag fick Kjelle beskriven som någon som kan fotboll men saknar den rätta pondusen. ”Kjelle har svårt att få med sig alla spelare” ”Pajasvarning” ”Han kan uppfattas lite bondig”.
Men det året, 2004, när Kjelle tog över blev spelet direkt bättre. Den önskade positiva effekten av tränarbytet kom direkt och jag tror att alla minns 5-1 mot Örebro. Ja, i alla fall alla vi som hade orkat oss ut till betongen i Solna. Jonevret vågade satsa på unge Amoah som betalade tillbaka med att göra 5-1 målet. Publiken bjöds dessutom på en av de häftigaste hörnvarianterna på flera år. Djurgården lyckades göra mål med endast tre pass från eget straffområde. Ja, hörnvarianten kom från defensiv position! Det var en match som siade om en ljusare framtid. Men vi supportrar behövde inte ens vänta till 2005 för att få se Djurgårdsspelarna lyfta en buckla. 3-1 mot Göteborg i finalen innebar första stora tränarmeriten för Jonevret. Kanske var det en pajas Djurgården behövde efter den enkelspåriga Lukic?
2005 blev Djurgården mästare. En säsong där spelet var mer defensivt präglat än vad djurgårdssupportrarna var vana vid. Men vem klagar när Jonevret tog hem både allsvenskan och cupen. För Djurgården och oss supportrar var det dubbeln igen. För Jonevret var det första gången. Frågan är hur vi hade kommit ihåg Kjelle om det var han och endast han som fixat dubbeln. Då skulle han kanske konkurrera med hjältarna Snuffe och Zoran om vem som är 2000 talets djurgårdstränare. Men nu blev det inte så. Jonevret vann dubbeln som nummer två.
En underbart solig sommardag någon gång i skiftet mellan juni och juli 2006 besökte jag träningen ute på Kaknäs. På en bänk nästan inne på planen satt jag och njöt av solen i mina solglasögon. Det var tiden precis före vi alla förstod att något inte var som det skulle. Tobias Hysén suckade i och för sig redan då djupt för sig själv. Och kanske skulle man anat att något var fel när Niclas Rasck briljerade likt den bäste toppforwarden i Serie A. Den dagen passade jag på att prata med några spelare och alla gav samma säkra intryck: Djurgården skulle vara i topp när serien sammanfattades i november. Nu blev det inte så.
Var Kjelle tränaren som hade förmånen att ta över allsvenskans bästa lag i precis rätt tillfälle? Den glade Stockholmaren som endast genom sitt leende fick spelarna att slappna av och våga göra det som inte gick under Zorans tid. När sedan sanningen hann ikapp honom gick det inte längre och spelarna började glida åt olika håll. Var det så det gick till? Var Kjelle pajasen med för dålig pondus?
Var Kjelle tränaren som ingen uppskattade och vågade lyssna på? Den erfarne Stockholmaren med fotboll i blodet som aldrig fick gehör för sitt stora fotbollskunnande. Individualister till spelare som inte ville eller orkade bry sig om tränarens mål och riktlinjer. Var det så det gick till? Var Kjelle det taktiska geniet som offrades och ersattes med en oprövad islänning?
Tränare kommer och går. Vissa minns vi och vissa glömmer vi. Det är svårt att veta hur ni alla kommer att känna inför Kjell Jonevret om några år. För min del kommer det alltid att vara grannen som vann dubbeln åt Djurgården. Vasalundskillen på Tröskvägen 4. Kjelle som, efter att ha blivit pissad på av både media och djurgårdare, tvingades till Norge. I Norge där de kallar anfallare för angrep.
Undrar vad han har gjort med radhuset nu när han tränar i Norge? Det var länge sedan jag besökte Tröskvägen. Jag skulle kanske åka och hälsa på mitt gamla område.
