ÄNTLIGEN FREDAG – rädda och försiktiga Sverige
Detta underbara samhälle med trygga och väl omhändertagna medborgare. Detta gulliga samhälle utan vare sig krig eller konflikter. Detta jämställda samhälle där det är fulare att tjäna ihop sin förmögenhet än att vinna den på triss. Detta samhälle, med en retfullt nonchalerande media som skapar rädsla från alla omöjliga situationer. Är du exempelvis medveten om att det redan har varnats för brand på nyheterna?
Det finns lyckliga människor i världen. De finns dem som bor i ett land med en fotbollsliga med mer än 14 lag. Land med ligor där säsongen sträcker sig längre än 26 omgångar. Tyvärr bor ingen av oss i ett sådant land. Vi bor i Sverige. Men ibland så kan även vi svenskar få vara lyckliga människor. Jag fick den möjligheten i lördags då jag tog planet ner till Madrid för att hälsa på pappa och självklart passade vi på att besöka Santiago Bernabeu stadion. Nu handlade det i och för sig inte om en klubbmatch utan nu handlade det om Spanien mot Danmark. Men det är ändå lika härligt att få se fotboll live när vi svenskar egentligen inte ska få göra det.
Det är snart dags för allsvenskan att dra igång. En ny säsong där vi som vanligt hoppas på små signaler om att allsvenskan har blivit bättre. Signaler som ska visa att svensk inhemsk fotboll snart ska kunna konkurrera internationellt. Men ska jag vara ärlig så har jag inga stora förhoppningar. Det har inte hänt någonting. Det är samma dystra försäsong, det är samma en-match-i-veckan-tänk och det är samma låga kravnivå på spelarna. Ibland känns det som om man själv skulle vilja hoppa in i omklädningsrummet och skrika liv i alla passiva fotbollsseglare. Men det kan jag inte göra. Det kan inte du göra. Vi får helt enkelt hoppas att någon i organisationen gör det.
Hade jag ändå fått denna möjlighet, att prata med spelarna, tränarna och till och med dem andra i organisationen hade det varit en självklarhet att ställa hårdare krav. Hade det handlat om Djurgården hade jag krävt guld både i cupen och i allsvenskan. Jag hade krävt att alla spelarna frivilligt skulle stanna kvar efter träningen för att träna extra på egen hand. Jag hade krävt att alla skulle göra allt för att bli en bättre fotbollsspelare och allt för Djurgården skulle bli ett bättre lag. Klarar man inte av detta har man ingenting i Djurgården att göra. Att få pengar för att sparka boll är en lyx få förunnat. De som får möjligheten att göra detta i Djurgårdens IF ska vara tacksamma resten av sina liv. Att sätta krav på dessa spelare är inte farligt. Det är varken betungande eller onödigt – det är en nödvändighet och en självklarhet.
Före matchen i Madrid satt jag och pappa och njöt av solen med varsin San Miguel på Plaza Mayor. Vi satt där lugna och relativt nyktra och studerade alla rödklädda danskar. Av någon underlig anledning kom vi in på den svenska rädslan. Pappa, som på senare dar har flyttat till Spanien, berättade att han sett en rolig svensk väderleksrapport för någon dag sedan på SvT-Europa. Där hade de på fullaste allvar varnat för att brandrisken ökat i och med det fina vädret som dragit in över Sverige. En brandvarning i Mars! När man sitter nere i Spanien är det svårt att hålla sig för skratt över alla dessa varningar. Speciellt svårt blir det när man lägger till att jag har svårt att skaka av mig varningen om att vi alla ska bli invaderade av rekordmånga fästingar i år.
En svensk vågar inte sticka ut. Vi vågar inte säga att vi är bäst. Vi vågar varken trycka ner folk eller hylla folk. Lika är alltid bäst. Och det är inte konstigt att det har blivit så här med väderleksrapporter som varnar för halka när snön äntligen har kommit eller brand när solen chockerande nog visar sig redan i mars. Det är inte heller konstigt att vi inte har några högavlönade stjärnor som tjänar miljoner med det bestraffande skattesystem fotbollsspelare tvingas leva i. Den svenska medelmentaliteten passar svensk fotboll lika bra som utspedd-fake-cola under VM-finalen.
Tyvärr tvingas vi uppleva samma saker år efter år. Klubbar väljer att plocka upp omeriterade tränare från division ett. Spelarna klagar på det häktiska spelschemat med en match i veckan. Politiker är oroliga för alla kostnader för säkerheten vid alla högriskmatcher. Och så fortsätter det i all oändlighet.
Det måste till en förändring inom svensk fotboll. Vi måste våga kräva mer av alla inblandade. När det gäller Djurgårdens del hoppas jag att vår nye islänning är en tränare som vågar sätta krav. Jag hoppas att han gör klart för spelarna vad det innebär att spela i Djurgården. Och jag förutsätter att han gör klart för spelarna att det bara är en sak som gäller den här säsongen – Djurgården ska vinna guld. Allt annat innebär att vi förlorat ytterligare ett år i hoppet om Champions League.
Avslutningsvis vill jag be om ursäkt för den långa krönikan. Jag hoppas att ni orkade läsa hela vägen hit. Jag ska försöka tänka på att ha kortare texter framöver. Jag vill inte att ni ser mig som han om sticker ut. Det skulle förstöra alla mina hemliga visioner om att någon gång få passa in i svensk fotboll. Jag är svensk. Jag är ödmjuk.
