Gästkrönika: In med det nya och ut med det gamla?
Fotbollen kommer att fortsätta handla mer och mer om pengar och kanske är det bara att acceptera. Och man får nog erkänna, nostalgiskäl till trots, att det är rätt skönt att slippa streckstrid, fler förluster än segrar och 5000 betalande på ett ekande Stadion.
År 1998 låg Djurgården i norrettan, Stadion var inte ens halvfull och när klackens sång tystnade för en stund kunde spelarna höra publikens tillrop - "framåt!", "så jävla dåligt!" och "kämpa nu Djurgår'n!". Spelarna som kom till Djurgården var avskrapet från de större klubbarnas värvningsräder och ett guld kändes lika avlägset som midsommar känns en kall vinterdag som denna. Sedan dess har allt vänt och de senaste fyra åren har varit ett segertåg med ständigt ökande skaror runt rälsen.
Men det är inte en ensidigt positiv utveckling som skett. Allt eftersom ropen från Stadions träläktare försvunnit bland folkmassorna har känslan av Djurgården som en liten kvartersklubb börjat segla bort i ett allt större hav av marknadstänkande. Dödsstöten kom väl egentligen redan med flytten till Råsunda, en bolagisering skulle bara vara det slutgiltiga beviset att det DIF inte längre är en liten mysförening med mer hjärta än hjärna. Bra, tycker naturligtvis de flesta, men också läskigt.
Läskigt därför att utvecklingen just nu tummar på de värden som fick många av oss att söka oss till Djurgården och som framförallt fick oss att stanna kvar. Den så kallade Djurgårdsandan rymmer, enligt mig, mer än bara kämpaglöd och lojalitet. Den rymmer bittra senhöstkvällar på Stadion, ironiska kommentarer på tomma läktare och den där känslan av att när man kommer in på Stockholms Stadion är man hemma, mer hemma än man någonsin varit i sitt eget hem. Den hemkänslan kommer aldrig att finnas på Råsunda och kanske aldrig mer - för jag tror inte att vi kommer att komma tillbaka till Stadion igen.
Samtidigt växer matcharrangemangen mer och mer. Vi har fått storbildskärmar, vilket är bekvämt och dessutom ger en till dimension i fotbollstittandet. Men med skärmarna kommer dånande reklam i halvtid och före matchen - det går knappt att tala med varandra längre under pausen. Och är det inte straffsparksläggning under vilan är det presentation av innebandylaget, men det ändå okej, för jag har sett hur illa det kan bli. Jag har sett Robinson-Emma uppträda på Ullevi och jag har sett sir Felix Lancelot göra bollkonster på Råsunda och jag har hört technomusiken som pumpas ut på Malmö Stadion. Fotbollen runt om i landet blir allt mer hockey men lyckligtvis är Stockholmslagen än så länge besparade de värsta jippona.
Fotbollen kommer att fortsätta handla mer och mer om pengar och kanske är det bara att acceptera. Och man får nog erkänna, nostalgiskäl till trots, att det är rätt skönt att slippa streckstrid, fler förluster än segrar och 5000 betalande på ett ekande Stadion.
Ingenting är konstant i livet, inte ens Djurgården. Utvecklingen rör sig framåt. Kanske är det så att vi måste sluta klamra oss fast vid det gamla och börja göra oss beredda för nåt nytt, kanske något större, kanske döden för fotbollen som den är nu. Kanske måste en del av den gemenskap som präglat Djurgården de senaste decennierna ges upp till förmån för en högre dröm. Drömmen om nya guld och (kanske framförallt) drömmen om Djurgården på Old Trafford, San Siro eller Nou Camp i Champions League. Så som Djurgårdens trupp rensades efter att Zoran och Snuffe klev in för att bygga något stort, så måste vi släppa taget från det gamla och acceptera de nya tiderna och de nya drömmarna.