Gästkrönika: Var är öppenheten?
"Vad jag vill ha sagt, med ovanstående rader, är att jag efterlyser en större öppenhet mellan supportrar och styrelsen inom DIF Fotboll. Jag har personligen inte hört någonting från vare sig Bosse Lundqvist eller Bosse Andersson om vad man tycker om årets säsong. Vad har vi för planer när sommarens transferfönster öppnar? Vilka är klubbens mål och ambitioner, kortsiktigt och långsiktigt?"
Det sägs att Guds skapelse formades på 7 dagar. Bo Lundqvist kanske inte kan mäta sig med Gud, men på 3 år hade han förvandlat svensk elitidrotts största "jojo-lag" till ett mästarlag av sällan skådat slag. I mina ögon kommer han för evigt vara Gud-förklarad av denna anledning. Den gode, lågmälde norrlänningen med fina meriter och, framförallt, kontakter inom Svenskt Närlingsliv kunde ta på vatten och förvandla det till vin. Vad han än gjorde omvandlades det till guld. En Zoran hit, en Babis dit, en Stenman här, en Toni där och en Geert senare kändes han oövervinnlig. Ja, rent utav odödlig.
Denna "Lunkan", som vi kallar honom, gjorde sig samtidigt ett namn inom det svenska fotbollsetablissemanget. Han fanns överallt och hur otroligt det än kan tänkas så både syntes och hördes han mer än självaste Buffalo-Bill Madsen of Malmoe. Han fanns i tidningar, på omslaget till månadsmagasin och alla ville ta del av framgångskonceptet. Framförallt konkurrenterna. Antagonisterna. Helt plötsligt hade alla allsvenska, lag från Vångavallen i söder och Rambergsvallen i väster till självaste Råsunda i Stockholm, en agenda om en "nummer 10" på planen. Helt plötsligt hade Borås bidrag till Allsvenskan ett riskkapitalbolag och över en natt skulle alla svenska lag träna mindre boll och mer fys på försäsongen för att orka hålla pressen även i den 93e matchminuten.
Bosse Lundqvist var givetvis inte ensam man bakom dessa mindre revolutioner inom svensk fotboll, det skall nämnas. Men som ordförande för Sveriges bästa, största och mest vägvinnande lag fick han tillskrivas äran.
Djurgårdsfamiljen stod varandra närmare än någonsin tidigare. Samarbetet mellan leden fungerade föredömesenligt och information rörandes alltifrån himmel och jord strömmade ut till supportrar. Om en spelare vägrade skriva på ett nytt kontrakt meddelades detta till supportrar och media, varför man valt ett prioritera andra spelare framför denna. När DIF fick ett bud från Empoli för Kim gick man öppet ut och redovisade siffrorna man tackat nej till. Det är så det fungerar i en klubb som ja eh… fungerar!
Jag har i en tidigare krönika efterlyst denna öppenhet. Det fanns mycket vi gjorde bra när vi var som bäst och det är, sportsligt, rent omöjligt att ha de kraven att DIF ska kunna ställa upp med liknande manskap som 2002 och 2003. Däremot är det inte en orimlig begäran att få insyn i klubben som vi så passionerat följer. Det har ju bevisligen fungerat förr.
"På denna plats och under denna rubrik kommer jag framöver varje fredag att kommentera aktuella frågor med koppling till föreningens verksamhet utifrån mitt perspektiv som föreningens ordförande."
Dessa är de inledande orden till premiären av "Bosses Hörna" den 25 augusti 2006. Ett fantastiskt initiativ där vi faktiskt fick just denna inblick bakom kulisserna. Bosse kunde utifrån styrelsens perspektiv förklara sin syn på Djurgården, dess styrka och brister. "Varje fredag" förvandlades något senare till "varannan fredag". Jag väntar än idag på att den andra fredagen efter den 22 december 2006 skall infalla…
Vad jag vill ha sagt, med ovanstående rader, är att jag efterlyser en större öppenhet mellan supportrar och styrelsen inom DIF Fotboll. Jag har personligen inte hört någonting från vare sig Bosse Lundqvist eller Bosse Andersson om vad man tycker om årets säsong. Vad har vi för planer när sommarens transferfönster öppnar? Vilka är klubbens mål och ambitioner, kortsiktigt och långsiktigt? Snälla Bosse, öppna dina armar för oss supportrar igen.
Avslutningsvis vill jag samtidigt hur kluvet det än låter passa på att tacka Bo Lundqvist och övriga ledningen inom DIF Fotboll för ett fantastiskt arbete genom åren. Ni är än idag guld värda för klubben i mitt hjärta.
Till sist - KROSSA GNAGET!!
