Gästkrönika: Det viktiga är inte att vinna slaget -
- det är att vinna kriget.
Det är tungt att behöva konstatera att Djurgården återigen gjort en bedrövlig insats på planen, där det var svårt att hitta positiva inslag. Det är mycket tungt att även behöva konstatera att vi åskådare också gör en riktig plattmatch.
Alla är vi less på att behöva ta blå linje ut till Ingenmansland och "betonglådan". Men vad jag är ännu mer less på är den negativa energi som vi åskådare bidrar med när det ekar "vi hatar Råsunda" mellan läktarna. Det börjar bli gammalt.
I en match där våra spelare uppenbarligen underpresterar och mestadels hänger med huvudet, vill jag i alla fall tro att det finns en chans att ett starkt stöd från läktaren kan hjälpa en bit på vägen och kanske till och med vända en match.
Under matchen mot Kalmar var det märkbart tyst under långa stunder, och till och med de 25 personer som hyste Kalmarsympatier hördes tydligt. Det enda tillfälle då klacken lyckades enas ordentligt var när Stadion skulle hyllas. Jag sjöng inte med därför att det känns helt meningslöst. Blir spelarna taggade att spela bättre fotboll? - Nej. Ändrar det inställningen hos politikerna? - Nej. Det är hög tid att komma över Stadionkomplexet och ta vårt ansvar när det gäller att stödja Djurgården.
Vi förlorade slaget om vårt hem på Stadion, men det viktiga är att vi inte låter detta ta överhanden. Det viktiga är ju att vi vinner kriget - att vi kan återvända till ett ombyggt Station, att vi fortsätter vara Sveriges bästa lag och därmed kvalificerar oss till Champions League. Den uppvisning i negativism vi fick höra från läktaren under matchen mot Kalmar hjälper oss föga i den målsättningen.
