Marseille - Nice2 - 1
Djurgården – Elfsborg 2-1: Men varför utsätter vi oss för det här?
En fotbollsmatch är nittio minuter. Av dessa nittio var det igår kanske fem som var värda att se: Elfsborgs mål och Quirinos slutminuter. Sen följde visserligen en klart sevärd tillägstid men särskilt lång var ju inte den och emellan dessa båda sevärdheter var matchen nästan plågsam att se på. Självklart frågar man sig då varför vi utsätter oss för det här.
Knappt hade vi hunnit komma på plats på Stadion igår förrän Tauer gick bort sig och Fredrik ”Bella” Berglund kunde sparka in en slumpboll och ge Elfsborg ledningen. Länge under matchen funderade jag på att göra skandal och avsluta matchrapporten redan där. Inget av lagen tyckte jag nämligen förtjänade att få sin resterande match ens nämnd.
Så gick tankarna när jag stod där och märkte att allt hopp i mig och allt hopp runt omkring mig, i er andra, hade tagit slut för länge sen. Jag hade gett upp och inte blev jag gladare när Quirino byts in. Inte då i alla fall.
När laget saknar kraft, tyngd och fart byts den utskällde, hånade och ifrågasatta Thiago Quirino da Silva in. Det var inte utan att vi undrade vad tränarduon höll på med men en kvart efter bytet har Quirino gjort ett mål, stressat fram en hörna som han själv skarvat vidare till målgörande Toni Kuivasto i en vändning som nästan måste vara värd alla fjorton miljoner bara den.
Om det här var början på Quirinos uppvaknande eller om det, verkligen, var hans fifteen minutes of fame går givetvis inte att sia om men brassens lättnad gick inte att ta miste på när han efter sitt mål sprang och slet sig i tröjan till ett publikvrål han aldrig ville skulle ta slut. Så ogärna ville han det att han för säkerhets skull fixade ett nytt nästan innan det första ebbat ut och idag går vi alla på små moln.
Quirino räddade matchen och, som sagt, även denna matchrapport. Han såg därmed till att Andrej Komacs hedersomnämnande kom i tryck. Slovenen gjorde, också han, sin kanske allra bästa match i djurgårdströjan och var stundtals briljant i första halvlek. Djurgården kom inte till så mycket riktigt vassa chanser (Dahlberg missade ett par, Sjölund sköt för sent i vissa och några inlägg blev för långa i ett för tomt straffområde) men varje gång kunde man ge sig den på att det varit Komac som legat bakom med fint bollhåll och lätta släpp eller bra blick och längre bollar. Tyvärr var han för ensam om att klara av Elfsborgs täta press.
En fotbollsmatch är nittio minuter. Av dessa nittio var det igår kanske fem som var värda att se: Elfsborgs mål och Quirinos slutminuter. Sen följde visserligen en klart sevärd tillägstid men särskilt lång var ju inte den och emellan dessa båda sevärdheter var matchen nästan lika intetsägande som denna tillhörande matchrapport. Självklart frågar man sig då varför vi utsätter oss för det här.
När Elfsborg pressar fram det femte adresslösa uppspelet eller Tauer drar sin gubbe men för femte gången tappar boll på understödet eller Sjölund för femte gången pangar ett distansskott rätt på benet på täckande Elfsborgare eller inlägg och instick för femte gången blir för långa och rinner ifrån djurgrådarna och ångesten verkligen börjar göra ont undrar man ju varför man utsätter sig för det här, är det värt det? Finns det inget bättre att spendera hela sin ungdom på?
Vi ses väl nästa gång igen?
Djurgråden – Elfsborg 2-1 (1-0)
Bollinnehav: 57-43%
Avslut: 9-9
På mål: 6-6
Hörnor/frispark: 6-1/12-9
Varningar: Avdic, Wiland
