Halvtidskrönikan: Steget efter
Precis som så mycket annat kring Djurgården just nu tycks Forum 1891:s halvtidskrönika vara steget efter. Men det gör ingenting, det är nämligen inget självändamål att vara steget före. Låt därför Elfsborg med flera leda utvecklingen ett tag. Det viktigaste är ju nämligen inte att vara FÖRST, det är att vara BÄST!
När halva Allsvenskan spelats är det kutym att presentera en krönika med reflektioner kring säsongens varanden och blivanden. Efter så lång tid börjar man kunna urskilja tendenserna i lagens spel och vissa trender framstår än mer tydligt. På expertkommentatorsvenska brukar man säga att serien har ”satt sig”. Varje redaktion med självaktning passar också på att någonstans mitt emellan de numera traditionella dubbelmötena skriva denna krönika. Så också Forum 1891.
Men vänta, hejdar sig nu den vakne läsaren, Allsvenskan har ju kommit längre än halvvägs. Vi befinner oss inte mitt emellan dubbelmötet med Malmö utan vi har redan spelat matcher både mot Elfsborg och Gais därefter. Och det är alldeles riktigt. Precis som så mycket annat kring Djurgården just nu tycks Forum 1891:s halvtidskrönika vara steget efter.
Steget efter är givetvis en travesti på den moderna klassikern ”Steget före” som ska vara en devis för Djurgården som förening. Mottot ska genomsyra hela verksamheten och är, förutom toppkänningen i tabellen, den sista resten från det nyuppkomliga Djurgårdens kaxighet under det tidiga 2000-talet. Men frågan är om det inte är dags att lägga även denna relik från fornstora dagar på hyllan nu.
Spelsystemet är inte längre 4-3-3, inte ens på pappret. 4-3-3 användes av Djurgårn för att krossa den rådande 4-4-2-regimen i Allsvenskan, det lyckades och snart började alla lag att utveckla egna spelidéer. Öster började spela 4-3-3, Malmö började spela 3-5-2 och Elfsborg spelar idag ett 4-5-1. Det tror jag i mångt och mycket är avhängigt av att Djurgårn vågade gå sin egna väg, vara steget före. I skenet av detta väljer Djurgårn att förändra sitt system. Under året har man spelat med en 4-1-3-2 som bär tydliga likheter med 1990-talets uttråkande diamant, och framförallt med den uppställning Frankrike använde när man vann ett VM-guld för snart ett decenium sedan. Steget efter med andra ord.
Det flödande, korta, tekniska spelet har även det förbytts. Under året har Djurgården snarare spelat ett ganska defensivt spel med snabba, långa omställningar. Ett betydligt enklare spel med mindre publikfrieri men högre effektivitet. De tre e:na verkar ha ersatt de berömda tre f:en. Energi, Effektivitet, Enkelhet har blivit devisen snarare än Full Fart Framåt. Precis på samma sätt som Djurgården byggde sina (begränsade) framgångar under 90-talet.
Av Lunkans gamla fina sommarbomber har vi i år inte fått se någonting. Detta är ett faktum som stötts och blötts i oändlighet både här på Forum 1891 och på diverse andra forum. Därför ska vi inte gå djupare in på detta, men låt oss i alla fall konstatera faktum. Faktum är att Djurgården tidigare gjort sig kända för sina heta sommarvärvningar. Babis Stefanidis, Johan Elmander, Geert den Ouden, Fredrik Stenman, Jesper Blomqvist, Andrej Komac är bara några ur raden spelare som anslutit mitt under brinnande säsong och spetsat truppen ytterligare inför slutspurterna. Att Sverige först hånade detta som panikvärvande men nu tycks ha svängt och insett att det är nu den internationella marknaden håller öppet så att man nu kan ta in de riktigt heta spelarna bevisar att detta var att vara steget före.
Den nya, hårdare fysiska träningen innebar ett starkt lag med förmågan att avgöra matcher sent. Dessutom gav det en trupp ofta befriad från skador. Många bedömare utifrån skrattade åt träningen vars upplägg lånats från hockeyn.
- Som värsta Rocky Balboa, minns jag hur en av klubbens mer kortvariga importer klagade. Men träningen gav resultat och det snabba spelet och de ständiga överlappslöpningarna krävde fysisk fulländning.
För första gången på många år har vi i år haft ett Djurgården som inte deltagit i något europeiskt cupspel. Till på köpet har det tidiga respasset ur svenska cupen inneburit att man helt kunnat koncentrera sig på Allsvenskan. Inget spel i Royal League borde vidare ha inneburit en så gott som ideal försäsong. Det borde alltså inte finnas några bortförklaringar, läget med laget borde vara precis som ledarna önskar sig.
Om vi ponerar att så är fallet är det i sanning så att Djurgården på bara några år tappat sitt försprång och på område efter område blivit akterseglat av andra klubbar. Det är föreningens smala lycka att det är olika klubbar som seglat ifrån oss på olika områden. Det är föreningens smala lycka och också dess stora möjlighet. Det är ju nämligen så att det inte är ett självändamål att ligga steget före och leda utvecklingen, det enda som är ett självändamål är att vinna titlar år efter år och den självklara målsättningen för varje ambitiös förening är att komma ut och spela internationellt.
För att ta nästa steg och nå dit Djurgårdens ambitioner fortfarande ligger vill jag därför se att man rättar sig än mer i ledet, och inte satsar så stenhårt på en egen modell. Låt gärna Elfsborg med flera och leda utvecklingen under den svåra utvecklingsfas svensk fotboll just nu går igenom så kan vi senare glida om och förbi som i ett perfekt upplagt långdistanslopp inom friidrotten.
Lär av andra, men se för guds skull till att ligga STEGET efter, låt det inte bli STEGEN för då finns en risk att man tappar kontakt med täten. Lär av andra föreningar, såväl inom som utom Sveriges gränser. Mitt eget recept på hur Djurgården kan nå nästa steg är en kombination av Elfsborgs taktiska flexibilitet, Kalmars minutiösa scoutingverksamhet och Malmös ekonomiska sinne. Vidare tillkommer en viktig parameter, något som alla redan känner till, vi behöver en egen arena. Här är Elfsborg återigen en föregångare och även Hammarby tycks ligga steget före oss. Men det är ingen panik, det gäller, som jag redan berört, inte nödvändigtvis att vara FÖRST. Det gäller att vara BÄST!
