Krönika: Serieledare på en skör tråd
Det brukar heta att derbyn är mer kamp än skönspel, och det brukar också vara skönt att se. I gårdagens match slog det nästan över. Men när det blir kamp tycks Djurgården höja sig, och efter mycket om och men vann man även igår, och leder nu Allsvenskan. Det ska vi vara jävligt tacksamma över.
Så gick det vägen, än en gång. Och herregud vad skönt det var. Satt och bävade för ett sådant där brutalt avgörande i slutminuterna på ett slumpmål, som det brukar bli i tajta matcher, och detta derby var en av de tätaste jag sett. Då klev Mattias Jonson fram och visade att tio års erfarenhet av toppfotboll ger resultat. På ett otroligt smart sätt, som få skulle lyckas med, tränger han sig före sin back (Traoré?) och kommer först på bollen samtidigt som Dahlberg uppfattar situationen rätt och dyker på första stolpen. Ett klassanfall, eller åtminstone en väl intränad kombination, eller som Dahlberg sa efteråt om målet:
- Jag kände att han kommer vinna den bollen för det gör han hela tiden.
Daniel Sjölund kunde fått bli en mindre derbyhjälte denna gång men tog inte chansen, något han inte har gjort på hela säsongen. Att kalla honom den formstarkaste mittfältaren i Djurgården, som Johan Orrenius gjorde i gårdagens Expressen, är för mig oförklarligt. En tvåa i spelarbetyg må vara hårt men man får inte missa straff i det läget. Och jo tack, jag hade ögonen på matchen och ingen annanstans.
Djurgården var, trots vinsten, inte direkt bättre Hammarby men såg till att inte vara mycket sämre på några punkter. Hammarby hade offensiv spetskompetens i Paulinho, Petter Andersson och yttrarna Zengin och Laitinen. Dessa fyra kändes farligare än någon djurgårdare igår. Tänk efter och försök nämn en offensiv spelare i Djurgården som utmärkte sig igår. Tauer, om någon, med sin något barnsliga provokation på slutet. Vad hade egentligen Djurgården som gjorde att man vann?
- Kollektivet. Återigen fick vi se en oerhört stark laginsats där samtliga deltar i det defensiva arbetet, krymper ytor och spelar oerhört aggressivt runt straffområdet. Lite som ett handbollsförsvar, om än inte lika överdrivet. Djurgårdens motståndare tillåts inte ta sig in i straffområdet i år, utan tvingas avsluta utifrån, vilket är en väsentlig skillnad mot tidigare säsonger.
- En taktisk plan. Gårdagens seger var kanske inte en taktisk triumf, men det fanns en tydlig tanke att undvika att spela sig genom mitten. Åtta av tio uppspel gick högt via ytterbacken till en löpande forward på samma kant. Siggi och Pålle hade läst sin läxa och varit tydliga i direktiven om att inte tappa bollar centralt för att låta Hammarby ställa om snabbt. Spelarna följde planen bra, och vann dessutom mittfältskampen till slut, tack vare Aki Riihilahti.
- Moralen. Denna gång behövde Djurgården inte vända ett underläge men att ta alla tre poängen i detta derby, där ett kryss hade varit mer rättvist, är imponerande och det tyder på en vinnarskalle hos spelarna som jag personligen tror har blivit inpräntat genom ett bestämt och envist ledarskap av Siggi. Att nypa trepoängarna i de täta matcherna tycks vara lite av blårändernas signum i år. Inställningen på planen har nog "aldrig" varit bättre... Som sagt, stor cred till tränarparet.
Nu är vi alltså serieledare utan att ha gjort en riktigt bra fotbollsmatch sedan Helsingborg hemma i april. Missförstå mig inte, det är inte så att jag bekänner mig helhjärtat till jantelagen, men i detta fall kan det inte bli mer uppenbart än att Djurgården kommer börja förlora så fort man får luft under vingarna och börjar tro att det går att ta tre enkla poäng. För så jämn och medioker är årets upplaga av Allsvenskan att fel inställning kan innebära storstryk mot BP:s reserver. Två förluster och helt plötsligt ligger vi femma, för att vara mer konkret.
Vi är serieledare på en skör, skör tråd...