Newcastle - Manchester C1 - 1
Matchrapport: Hammarby-Djurgården 3-0
Så fick Hammarby vinna ett derby även detta årtusende. I en match där lagen hade varsin halvlek var det väl inget snack om vilket lag som var det effektiva.
Det är alltid lika kul att förlora ett derby. Det brukar börja cirka tio till femton minuter efter match, då telefonen plötsligt börjar pipa ohejdat. Inkorgen fylls med mess från bajare, från folk som någon gång bott i tredje hand på söder, från folk som någon gång råkat dricka ur en grönvit tekopp och från folk som bara vill retas. Dagen därpå är det dags att gå till jobbet/skolan och mötas av diverse hånleenden och av det allra mest irriterande; människor som vill vara snälla och kläcker ur sig saker som "de vinner säkert nästa match". Det är alltid lika kul att förlora ett derby.
Detta derby förlorades redan i första halvlek. Hammarby spelade ut Djurgården från start och efter tio minuter var det dags för Björn Runström att rulla in dagens första boll. Djurgården svarade med frilägen för den Ouden, som missade bollen, och Hysén som prickade Covic.
Karl-Oskar Fjörtoft sprang rakt in i Toni Kuivasto och reagerade ungefär som någon som sprungit in i en glasdörr. Ironiskt nog blev norrmannens olycka Djurgårdens lycka. DIF spelade upp sig och bjöd på bra motstånd. Tills det var dags för nästa spelavbrott.
Markus Karlsson hann inte riktigt med von Schleebrügge och konsekvens blev en ordentlig krock mellan deras huvuden. Hammarbybacken fick föras till sjukhus med en befarad okbensskada. Ännu mer ironiskt blev det när just detta spelavbrott återigen fick vågskålen att tippa över och Hammrby att åter ta kommandot. Ett kommando som ledde till dagens andra mål. Erik Johansson som kallats det mesta i brasseväg sen sitt år där visade prov på bra teknik och grundlurade Barsom. Arneng vågade inte gå in ordentligt i situationen, troligen av rädsla för straff och bollen kunde spelas in till Runström som satte dagens andra strax före halvtid. Eller strax före, nja. Det var ju trots allt sex minuters övertid efter den första halvleken.
En halvlek som Bajen trots allt dominerade fullständigt. I andra var det ett annat Djurgården. Ett Djurgården som kämpade, som verkligen ville vinna derbyt och ett Djurgården som missade chans efter chans. Skott efter skott. Adde Johansson i ribban och vidare på Covic axel. Adde sköt utanför. Covic slarvade med ut- och insparkar, bollen mot mål otaliga gånger. Men i mål? Icke, detta var dagen då absolut ingenting ville in i den grövita målburen.
Bapupa kom in och underhöll med inkast. Bollen återkom ständigt till Hammrbys straffområde och ständigt försvann den därifrån. Ofta ivägsparkad av Alexander Östlund. Alexander den obegriplige. Obegriplig då jag inte förstår mig på karln. Att begränsade spelare ägnar sig åt diverse tjuvknep är på något sätt begripligt., men att en så pass duktig fotbollsspelare som Alex Östlund ständigt ska ramla för minsta touch för att sedan gapa ut sin frustration mot domaren är obegripligt. Lite mer klass borde en EM-spelare visa.
Kanske inte ska vara för bitter, men denna förlust tog. Speciellt med tanke på denna vilja som visades i andra. Med tanke på att det vara första poängtappen mot Bajen på fem år, med tanke på att det gått tungt en längre tid nu. Och faktiskt även, det ska erkännas; för att Hammarby var ett bättre fotbollslag än Djurgården igår. Dock ger jag inte upp något hopp för detta lag och på något sätt har även motgången sin charm. När tre poäng blir total glädje istället för lättnad skapad av stora förväntningar. Det gäller att se saker positivt.
Men för att skippa ironin: Det är aldrig kul att förlora ett derby.
