Krönika: "Festen är över, Zoran"
I dag har turen kommit till Malcolm att delge oss sina åsikter om Zoran i redaktionens artikelserie om den forne guldtränaren.
För att en fest ska bli riktigt lyckad duger det inte att sätta sig i ett hörn och vänta på att någon annan ska bjuda upp. Det visste Zoran Lukic, van vid sena nätter på Stureplans innekrogar. Möjligen borde han ha förstått att när festen är som roligast är det dags att dra sig hemåt.
Förfesten började redan 1994 när Zoran kom till Djurgården och började arbeta som juniorlagstränare. Han skilde sig från mängden genom att tänka offensivt på ett sätt som ingen annan gjort tidigare. Han gjorde stor succé genom att tidigt utvecka Mikael Dorsin och Rickard Henriksson till tongivande spelare. Fem år senare 1999 blev han sensationellt A-lagstränare tillsammans med Sören Åkeby. De båda skulle senare ordna ordentliga Djurgårdsfester. Degraderingen till Superettan 1999 kunde de dock inte göra något åt.
Festen började ta sig 2000 när ett nytt offensivt Djurgården med nyförvärv som Stefan Bärlin, Adde Johansson och Stefan Rehn på sällan skådat sätt vann ettan. Bland annat krossades Malmö med 6-1 på Stadion. Det var då som tidningar började skriva att landslaget borde spela som Djurgår´n och Zoran Lukic började göra sig ett namn. Året därpå värvades Andreas Isaksson in till klubben från en misslyckad proffssejour i Juventus och hela fotbollssverige häpnades.
Zoran Lukic blev sommaren 2001 känd när han sprang in på plan och knuffade till Jeffrey Aubynn efter att denne sparkat ner Abgar Barsom. Det var bara en av få kontroversiella handlingar eller uttalanden han unde de tre allsvenska åren skulle komma att göra. Han var osvensk i sitt agerande även här, han var kaxig på ett sätt som ingen svensk tränare någonsin varit.
Det märktes klarast när han inför säsongen 2003 hävdade att allsvenskan skulle bli tråkig att följa eftersom Djurgården skulle leda från start till mål. Han kunde säga det eftersom han hade segerorganisatörer som Kim Källström, Johan Elmander, Mikael Dorsin, kompanjonen Sören Åkeby och ovan nämnde Isaksson. Roligare än så här kunde man inte ha som Djurgårdare men det var också nu som gästerna droppade av från festen, en efter en.
Johan Elmander och Mikael Dorsin hade redan lämnat och Kim Källström gjorde snabbt detsamma. Sören Åkeby förstod att underbart är kort och valde att inte skriva på något nytt kontrakt. Även Isaksson började tänka på refrängen.
Ensam kvar av de verkliga guldmakarna var då Zoran Lukic som satt i en otroligt svår sits. Han skulle infria de skyhöga förväntningarna med en försvagad spelartrupp. Dessutom tror jag att hans ställning i klubben försvagades rejält när hans gamla favorit Abgar Barsom fick nytt förtroende men floppade.
Den tokoffensiv som Djurgården använt tidigare år fungerade inte längre. Han glömde någonstans bort att nyckeln till ett bra spel är att ha en bra defensiv. Trots flera defensiva missar kan inte jag minnas att jag sett Djurgården träna på försvarsspel någon gång detta år.
Både vi Djurgårdsfans och motståndarsupportrar kommer att sakna den kontroversielle ledaren. Självklart kan han kritiseras - men inte för att vara tråkig. Trots allt ordnade Zoran de två första guldfesterna på närmare förtio år för vår blåblåa klubb. Möjligen borde han följt radarpartnern Åkebys exempel och lämnat tillställningen efter förra årets guld. Avslutningsvis vill jag framföra ett stort tack för allt och jag önskar mästartränaren all lycka i framtiden.
