*UPPDATERAD!* Zorans avsked - del 1
Forum 1891 har träffat Zoran Lukic för att i en exklusiv intervju prata om avskedet från DIF. Läs om fotbollen, passionen och varför han valde att lämna nu.
Vi träffar Zoran fem dagar efter att hans avgång som tränare från Djurgården blivit känt. Beskedet kom mycket oväntat för de flesta, så även för oss. Därför ville vi ha reda på vad som hänt. Dessutom tyckte vi inte att andra medier gett en komplett bild av det skedda. Vi ville därför höra Zorans egen version.
Vi stämde träff på Zorans egen hemmaplan, ett soligt Stureplan. Han kom ledigt klädd men ändå full av det självförtroende som kännetecknat honom igenom alla år. Mobiltelefonen ringde ständigt, och senare förstod vi att den gjort så hela veckan.
Forum 1891 vill tacka alla som gjort denna avskedsintervju möjlig. Ett särskilt tack riktas till First Class Hotels och ett än större till Zoran själv som med det största tålamodet tog sig tid att träffa Forum 1891
(P.S Tyvärr släpptes en tidigare oredigerad version av denna intervju. På grund av tidsbrist valde vi att göra så. Nedan följder den fullständiga versionen av intervjun. Redaktionen Forum 1891 ber om ursäkt för det inträffade. D.S)
Tyvärr blev din avslutning i Djurgården inte som du hade tänkt dig.
Personligen anser jag att det var det bästa som kunde hända mig. Annars hade risken funnits att jag fastnat i Djurgården. På det sättet hade jag stängt dörren för nya utmaningar och för nya spännande jobb som jag nu säkert får.
Att det slutade på det här sättet har också sina fördelar. Jag har fått sån oerhört stor bekräftelse från supportrar och från vanligt folk sedan jag sade upp mig. Till och med folk som inte alls intresserar sig för fotboll har ringt och tackat mig för ett bra arbete. De har tyckt att jag har gjort ett strålande jobb.
Tyvärr har ju de senaste sex månaderna inte gått enligt de förväntningar vi hade från början. Men redan då fanns det en massa småproblem som både förening och jag som tränare fick brottas med. En del av dessa har varken jag eller förening hanterat på rätt sätt. Vi var otydliga i vårat ledarskap kring några saker som dök upp. Spelare vars kontrakt löpte ut, försäljning av våra bästa spelare, och så vidare. Naturligtvist blir alla dessa småproblem, samt det faktum att skador och avstängningar har hämmat nyckelspelare och den tunna truppen, att problemen till slut blir stora.
Du framförde kritik mot ledningen sätt att satsa inför årets säsong.
Det var ingen kritik utan snarare ett påstående. Vi har under den senaste tiden sålt alla våra bästa spelare. Det har försvunnit tolv, tretton spelare, varav sju är landslagsspelare. Det finns inget lag i världen som tål det manfallet. Givetvis att kvaliteten sjunker. Vissa av dessa spelare gick ju inte att ersätta, de fanns ju inte i Sverige. Det finns talanger men då tar det tid att utveckla dem. Och föreningen var inte beredd att ta ett steg tillbaka i år och kanske börja om från början igen.
Men visste inte du detta när du tackade ja till huvudtränarskapet tidigare i år?
Det visste jag men jag hade kontrakt till 2005. För mig var det mest naturligt att fortsätta trots att många som jag har enormt förtroende för, både inom och utom föreningen, sade åt mig att lämna. De hävdade att jag och Sören hade gjort vårat och att det inte var säkert att föreningen även i fortsättningen skulle vilja fortsätta jobba likadant. I fortsättningen kanske föreningen i stället skulle vilja köpa in färdiga spelare. Tidigare hade vi ju tagit in unga talanger och utvecklat dem själva.
Jag förstod därför att det skulle kunna bli så här redan i vintras. Men jag stod under kontrakt och det kändes rätt att fortsätta. Dessutom är det så att om man som jag jobbat inom en förening i mer än tio år, varav fem av dessa som tränare för a-laget, utvecklas känslan för föreningen till att bli starkare än det sunda förnuftet. Men i just det läget hade jag alltså en mycket stark känsla för föreningen och jag ville fortsätta. Det sunda förnuftet sade däremot något annat. Men som hos alla människor är känslor starkare än det rationella. Sen blev det som det blev.
När jag hörde om den nya organisationen behövde jag ingen betänketid för att tacka nej. Ledningen frågade mig då om jag behövde tid för att tänka igenom mitt beslut. För sanningen är den att föreningen ville ha mig kvar. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: nästa dag vaknade jag med ett leende på läpparna. För det var rätt att säga nej. Det oerhörda gensvar jag fått från publiken har än mer bekräftat mitt beslut. Det är så många som hört av sig till mig för att säga att det tycker att jag har agerat rätt.
Du fick inte sparken från Djurgården?
Det där kan man tolka på vilket sätt man vill. Ta matchen mot Örebro SK senast som exempel. Sanning nummer ett till att DIF vann med 5-1 är att ÖSK var urdåliga. Sanning nummer två var att Djurgården var bra i den matchen. Och sanning nummer tre är att det är en kombination av de två faktorerna.
Samma sak i det här fallet. Den första sanningen är att Djurgården ville ha kvar mig. Den andra sanningen är ju den att man kan påstå att Djurgården visste att jag skulle säga nej till den nya konstruktionen. Och att jag därmed avgick som en kombination av dessa två första sanningar. Så det går att spekulera hur mycket som helst om det där. Men jag har suttit i många styrelsemöten med Djurgården under våren där man sagt mig att man ville ha kvar mig. Då de sagt att om styrelsen verkligen velat ha bort mig så hade de gjort det.
Men föreningen har på många sätt ändrat sin målsättning från det jag var med om att bygga upp. I den nya planen ingår det att mer att köpa färdiga spelare som direkt ska gå in i laget och förstärka. Det sättet att arbeta tilltalade inte mig. Och jag tyckte även att om föreningen nu ska bygga nytt igen, att det då är bättre att göra det med nya människor. Helt enkelt var det så att jag var den sista överlevande från den gamla organisationen. Det hade inget att göra med att Kjell kom in som ny tränare.
Vad tar du med dig från din tid som tränare för a-laget?
Jag är väldigt stolt över att ha varit med på den här resan. Jag var en av dem som byggde upp ett Djurgården som berörde, ett Djurgården som hade ett eget spel, som spelade attraktivt och som folk intresserade sig för, och vars varumärke under fyra år överskuggade alla andras inom den svenska fotbollen.
Vi hade ju profilerna inom den svenska fotbollen. De som stack ut. Därmed blev vi enormt påpassade av medierna. Men inte minst tack vare mig. På grund av mitt sätt att vara och mitt sätt att bete mig.
Men det mest glädjande tycker jag ändå är alla dessa spelare som under åren bara blivit bättre och bättre. Jag tror det rör sig om en tio spelare som tagit klivet upp i antingen U-21-laget eller landslaget. Och det är någonting som är stort.
Så jag ångrar inte alls det som hänt utan minns med glädje mina år i Djurgården och allt som har hänt mig.
Läs vidare i del två...
