Inför Djurgården-Juventus. "Det pågår tydligen ett OS"
Jag kom hem, slog på teven och upptäckte bikiniklädda tjejer som spelade volleyboll i en sandlåda, jag fick se Malin Baryard på häst hoppa runt en obegriplig bana. Vackra damer noterade jag, men hade samtidigt bara en gammal dam i tankarna. Varför visar de detta undrade jag, innan någon informerade mig. Det pågår tydligen ett OS.
Är det därför det varit mediastiljte gällande den största match ett svenskt klubblag spelat på flera år? Är det därför jag sett så många absurda sporter att jag trodde att jag råkat ställa in Eurosport på SVTs kanalplats? Varför prioriteras detta? Ok, jag kanske är jättefånig, men att sitta och hålla tummarna för någon som råkar född inom samma (geografiskt gigantiska) gränser är för mig obegripligt. Vad är tre steg för en göteborgare, när Djurgården är ett steg från Champions league?
Fast nu ska inte denna text handla om OS. Den ska handla om Djurgården-Juventus. Den skall handla om hur en David, förvisso anrik, stolt och traditionsrik ska försöka ge sig på en Fiatsponsrad Goliat. Liknelsen är gammal och sliten och används kanske i brist på fantasi, men trots att vi sällan får se några David upphör den inte att fascinera. Som min en av mina stora idoler, Homer Simpson, sade. "It will be like between David and Goliah, but this time David will win". Oavsett hur många religionslektioner den gode Homer skolkade från, består faktumen. Denna gång ska David vinna, denna gång ska uppkomlingen Djurgården skicka den gamla damen till det ålderdomshem som kallas UEFA-cupen, denna gång ska vi få bli stoltare än vi någonsin.
Vi har visat på Delle Alpi att vi kan stå upp mot Juventus. Vi har visat att ett svenskt lag inte behöver spela 4-4-2, inte använda understöd med press, att ett svenskt lag inte behöver bestå av elva bortsparkande köttklumpar. Låt oss bevisa detta en gång till! Senast valde Jonevret en överraskande startelva, imorgon får karln göra vad han vill, bara vi går vidare. Jag varken vill eller vågar spekulera i startelvan. Jag nöjer mig med att tio man i blårandigt och en i grönsvart kommer att göra allt för att knäcka turnén från Turin. Vi har en Dembo i storform, Juventus en skadad Buffon. Det kan räcka. Släpper vi inte in mål är vi vidare. Gör vi ett eller flera är det rysligt nära.
Motståndarsupportrar som läser detta viftar möjligen bort ovanstående som naiva förhoppningar, som Djurgårdarens typiska hybris. Jag kanske är naiv och jag är definitivt Djurgårdare, men jag är framförallt hoppfull och verkligen inte uppgiven. Ska man vara det när man spelat 2-2 borta och har hemmamatchen kvar?
Vi har allt att vinna och förlorar vi åker vi ut mot Juve, inte mot Dynamo Chisnau. Vi åker ut efter att ha gjort en lysande bortamatch, inte efter att kommit hem med 4-0 i baken. Åker vi ut väntar UEFA-cupen. Klarar vi däremot detta väntar Champions League, fucking Champions league som engelsmannen i kritstrecksrandigt uttryckte det. Klarar vi detta väntar miljoner till föreningen, fler stormatcher på ett utsålt Råsunda och en enorm stolthet. Klarar vi detta kommer ingen, absolut ingen, nämna AEK Aten, San Siro-Sven kommer att falla i glömska och alla kommer vi buga för de svenska charmörerna som inte bara får vackra flickor utan även gamla damer på fall. Var det någon som sa att det pågår ett OS?
Såg att 43% (i skrivande stund) av Forum 1891s läsare har tippat 1-1. Det är ett drömresultat, troligen kommer också siffran av önsketänkande. Strunt samma. Trots att jag vanigtvis inte alls gillar bortamålsregeln; säger bara Milan-Inter 2003 eller för den delen DIF-Partizan från samma, får den här matchen gärna sluta 1-1, imorgon kan bortamålsregeln vara en gudabånad uppfinning, en makalös manick. Om det nu inte blir 3-3....
Väl mött på Råsunda!
