Lagbanner

Andra halvlek Djurgårdens lycka – igen

2–1-segern satt långt inne men var ytterst välförtjänt.

Christer Mattiasson var tillbaka på välkänd mark ”hemma” i Borås. Den gamle skyttekungen värvades för att ösa vatten över Djurgårdens måltorka, men har ännu inte fått in bollen. Det har däremot resten av laget, som indirekt blivit klasser effektivare efter Mattiassons ankomst.

Inför 8 088 åskådare, varav 1 500 djurgårdssupportrar, startade bortalaget i ett ursinnigt tempo, precis som senast mot Göteborg. Mattiasson var där och högg tämligen omgående på ett fint inspel från pigge startern Louay Chanko. Mål blev det, men ett bortdömt sådant: en hårfin offside skiljde ”Christus” från att spräcka sin och Dif:s nolla.

Djurgården spelade ytterst offensivt och respektlöst. Laget rider på en ovanlig bärkraftig framgångsvåg och uppvisar ett strålande självförtroende i allt man företar sig. Anfallsspelet har tillförts en extra dimension genom dels ytterbackarnas räder längs kanterna, dels att Patrik Eriksson-Ohlsson fått något av en fri roll när offensivt tryck är etablerat. Mittbacken blir snabbt mittfältare och kan nästa sekund stångas i boxen. Ändå åker Dif inte på de där farliga kontringarna, utan uppvisar en imponerande trygghet i positions- och försvarsspelet i stort.

Både Abgar Barsom och Louay Chanko var kvicka och företagsamma på sina respektive kanter. Andreas Johansson serverades två gånger om av den senare men sköt i första läget strax utanför och i andra läget Kristoffer Arvhage rakt i ansiktet.

Pressen var omfattande och bollinnehavet, om jag minns rätt, 64–36 i första halvlek. I dess absoluta slutsekunder skipades dock ”orättvisa”, som Kjell Kjellman uttryckte det. En lyftning mot Niklas Gudmundson på högerkanten ställde Elfsborgaren i en mot en-läge med Patrik Eriksson-Ohlsson, som med dålig tajming bjöd på årets första tavla. Något som kan liknas vid en blandning mellan en liggande spark och ett felskär gav den förre HBK:aren fri väg mot Andreas Isaksson, som chanslös såg bollen segla in vid bortre gaveln.

Som givet av en gudomlig lag tog Djurgården naturligtvis över matchen totalt och fullständigt i andra halvlek. Man gör ju det numera. ”Puttes” medicinbollar har blivit till målbollar i allsvenskan. Resultatet av den stenhårda fysträningen får motståndarna att se ut som statister. Intressant att notera är att så gott som alla lag som blivit utspelade av Dif i matchernas andra akter har kommit med bortförklaringar, den ena fantasifullare än den andra, om att man gör sin sämsta match för året, att man oförklarligt klappar igenom, att man har fel inställning – det är först på sistone som Djurgården fått det erkännande laget förtjänar.

Christer Mattiasson höll sig återigen framme, först med en volleystyrning med efterföljande retur, dock utanför – sedan på en misslyckad bakåtpassning, där åtminstone undertecknad såg en brutal kapning när Mattiasson hade öppet mål. Domare Peter Fröjdfelt, mycket ojämn för dagen, såg den inte. Det är möjligt att försvararen träffade bollen; varken Ryavallens bortaläktare eller tv-bilderna gav särskilt bra sikt vid sitationen.

Firma Åkeby/Lukic chansade och kastade tidigt i halvleken in Johan Wallinder och Stefan Bärlin i stället för nämnde Mattiasson och duktige Louay Chanko. Bytena tycktes något märkliga med tanke på att de två som fick lämna planen båda känts heta under matchen.

Djurgården trummade på. Tolv minuter från slutet väggspelade rivige Barsom med Magnus Pehrsson, fintade och sköt ett löst vänsterskott som studsade upp på en tuva och fick Johan Wiland att släppa retur. Där höll sig inhoppare nummer ett framme – Johan Wallinder – och det var kvitterat.

Så i den 83:e minuten kom det rättvisa, förlösande segermålet. Andreas Johansson bröstade stiligt ner en långboll inne i straffområdet och höll undan sin back så att Stefan Bärlin – inhoppare nummer två – med fart och finess kunde panga in 1–2 invid bortre stolpen.

Två lyckobyten och en obändig självtillit hos djurgårdsspelarna vände den här matchen. Det lyser av självförtroende och säkerhet om samtliga spelare. I dag förtjänar särskilt Magnus Samuelsson, Andreas Johansson, Stefan Rehn och Abgar Barsom ett omnämnande. Så länge backlinjen klarar sig från svåra avbräck ser jag ingen anledning till att den förlustfria sviten inte ska kunna fortsätta ett bra tag till.

Notera att betygen nedan är satta av Elfsborgsredaktionens rapportör.

Oskar Ståhl2001-07-02 03:06:30

Fler artiklar om Djurgården