Krönika: Hur vänder man en trend?
Många av oss är väldigt medvetna om åt vilket håll vår publikspiral är på väg just nu. Det beror på ett antal olika faktorer. Främst handlar det troligtvis om Råsunda, resultaten, och kanske till viss del ett profilfattigare Djurgården.
Från den pågående säsongens början har vi haft en någorlunda stabil publik fram till EM-uppehållet, därefter har någonting hänt. Vissa tror på faktumet att Djurgården blivit alltför fattigt på profiler men jag tror inte att Andreas Isaksson, Babis Stefanidis och Geert den Ouden var så pass publikdragande att de ensamma står för skillnaden.
Isaksson är redan nu en världsmålvakt men målvakter är inte av den publikdragande sorten, både den Ouden och Babis var dessutom långt ifrån fjolårets form när de lämnade klubben.
Anledningen till att jag nöjer mig med att nämna dessa är för att det var de som lämnade Djurgården under sommaren och det var där det stora raset skedde. Det finns i mitt tycke spännande ersättare som kanske ännu inte blivit stora namn men som definitivt kan bli det (Amoah, Larsen och Dembo). Men de rör kanske inte upp några större känslor hos de som inte följer Djurgården i vått och torrt.
Den breda massan som tydligen är bredare än de flesta av oss trott, kanske föredrar att vänta tills tidningarna börjar skriva upp dessa spelare till en nivå som gör att deras namn rullar lite lättare på tungan. Det är ju trots allt ganska pinsamt att i en diskussion med en "otrogen" storstadsbo inte kunna sin nya favoritspelares förnamn till exempel.
En klart lysande stjärna skulle givetvis dra extra publik på samma sätt som Peter Forsberg gör i elitserien just nu men en stjärna av sådan kaliber är man för smart för att ens drömma om.
Jag tror dock inte att det var så mycket Kims "stjärnstatus" som drog publik till Stadion utan snarare en vetskap att vi kommer att vinna matchen. Att det sedan ofta berodde på Kim må vara hänt.
Att Råsunda eventuellt förstört intresset för att gå och se Djurgården vecka ut och vecka in får nog kärnan av Djurgårdssupportrarna ta på sig en del av skulden för. Det har varit högljudda protester från dag ett, vilket har gjort att det känts ofint att som "riktig" Djurgårdare gå
till Råsunda utan att gnälla över saken.
Med flytten kom en attityd på köpet som jag inte för ett ögonblick tror skulle ha uppstått om vi var kvar på Stockholms Stadion, trots nuvarande nivån av fotbollsunderhållning. Jag kan inte riktigt sätta fingret på hur den attityden går att peka ut, det känns lite som att ogillandet/hatet mot Råsunda i sig är så stort att kärleken till Djurgården inte räcker för att bibehålla samma familjestämning som det alltid (nåja...) varit på Stockholm Stadion.
En annan sak är ju att de bänkgrannar man haft på Stadion som man vet kan sjunga nu är utspridda över hela Råsunda. Det påverkar såklart röststyrkan när diverse hyllningssånger ska framföras och det skrålande gänget från Stadion är utbytt mot en finsk barnfamilj (därmed inget ont om finnar).
Att klacken dessutom står/sitter under den röstmässigt mer välutrustade sektionen av supportrar (som på Stadion satt mitt emot) är bara ytterligare en spik i betongkistan. Allt detta är någonting som jag är övertygad om att spelarna känner av och saknar från Stadion.
Att maskineriet har hackat betänkligt har alla vi som trots allt gått på matcherna tvingats bevittna. Det som irriterar mig är att bra fotboll faktiskt kan presteras när allt klaffar, vilket gör att man inte kan vrida ner sina förväntningar på hur Djurgården ska spela och hur mycket dem ska vinna med ett par snäpp. Att ligga sexa efter tre rätt så jävla underbara säsonger är inte så risigt. Allt snack om att vi måste värva, värva och åter värva för att komma på rätt köl igen tror jag är helt fel sätt att ta sig ur "krisen". Ska vi återgå till att dominera allsvenskan så tror jag att vi måste ta in "spetskompetens" (tack Zoran!) i form av exproffs.
Jag tycker att det är bättre att ta tillbaka någon som inte är intressant för proffsklubbarna men ändå har ett par stabila säsonger kvar i sig (läs Stefan Rehn). Utöver det fyller man på med talanger och spelare som är lite lite för dåliga för att bli proffs. Hade till exempel Niklas Alexandersson av någon märklig anledning hamnat hos oss så hade vi varit med och slagits om guldet nu tror jag, så liten är skillnaden. Vi har ett relativt bra lag som behöver en rutinerad mittfältare som kan hålla i bollen alternativt en Roy Keane som styr upp saker och ting på ett helt annat sätt.
Att byta så många spelare som vi gjort den här säsongen blir inte bra. Vi lyckades med det under förra sommaren men det luktar mer engångsföreteelse än att årets värvningar är skit. Förra året fanns Kim och där finns skillnaden.
Hur som helst anser jag att kombinationen Råsundaflytt och mellansäsong passar utmärkt ihop denna säsong. Detta gör att alla som av olika anledningar valt att inte följa Djurgården lika slaviskt som vanligt under pågående säsong, kan dyka upp till sin gamla plats på Stadion med det gamla brännmärket på bänken mellan benen, Detta från när ciggen försvann ur handen i samband med att Stefan Rehn gjorde sitt sista mål för klubben till exempel.
Det är däremot OERHÖRT viktigt att vi kommer tillbaka till Stadion till nästa år annars kommer vi få stora problem med att vända den just nu pågående trenden. Det skulle vara väldigt skönt om vi kunde klara åtminstone 10 000 åskådare de sista två matcherna, för att sluta med lite bättre smak i munnen liksom. Men just tack vara att Stadion hägrar på andra sidan nyår så känns allting bara fint.
