Krönika: Skadedjur och skadeglädje
Ni har säkert uppmärksammat omröstningen här på Forum 1891. "Vad anser ni om att AIK håller på att åka ur Allsvenskan?" Svaret torde sig vara självklart, men vad är det vi önskar oss egentligen?
Lillasyster ligger och kippar efter andan nere i botten av den Allsvenska tabellen och skadeglädjen bubblar upp i Djurgårdskretsar. Många kysser sin halsduk i hopp om en nationalarena utan Allsvenskt hemmalag nästa år. Faktum är ju att endast de "gamla gamarna" har upplevt en högsta serie utan medverkan från grannkommunen. Det var nådens år 1980, då många av dagens supportrar var mer fokuserade på sin nya skallra än utgången i svensk fotboll. Själv simmade jag vid det tillfället runt i pappas pung.
Vi har därefter varit ytterst nära att vinka adjöss till skadedjuren från förorten vid ett flertal tillfällen. 1987 var det riktigt nära, men även åren -88 och -95 kunde ha blivit skadeglädjens år, så blev det inte. Genom de sista dödsryckningarna har AIK gång på gång lyckats snubbla sig kvar i högsta serien under ett kvarts sekel. Så hur blir det då detta år och vad är det för utgång man innerst inne önskar sig?
Hur det går är onödigt att sia om, det vet vi senast den 30:e oktober och där kring är det onödigt med vidare spekulationer. Det vi däremot kan rannsaka är vad vi själva tycker och tänker. Enligt nätfrågan skulle runt 70 procent med ett leende på läpparna se AIK harva runt i Superettan. Klart! Vilken sann Djurgårdare skulle inte det!? Frågan är då hur det står till med de resterande tre tiondelarna. Är de bara marginalsupportrar som diggar derbyn på Canal+? Nej, jag tror inte det.
Avskyn till AIK och Råsunda pulserar genom varje ven i en sann blårand. Men i slutändan måste kärleken till vårt eget lag segra! Då kommer ju följdfrågan; vad är i grunden bäst för oss Djurgårdare?
Jag vågar påstå att det är en tolkningsfråga beroende på vad man vill få ut av sitt obevekliga stöd till laget. Själv vet jag en hop av gnagare som jag vill brännmärka för livet efter en förnedrande degradering. Således tillbaka till skadeglädjen, men är den bara en bonus, eller det vi egentligen lever för som supportrar? Om nu sista omgången skulle slå igen likt en råttfälla och knuffa ner det kvarvarande kadavret till en lägre existens, vad skulle det ha för inverkan på oss i längden?
För att dra en parallell till ishockeyn så var jag överlycklig när gnaget ramlade ner. Jag var övertygad om att det var det bästa som kunde hända Djurgården och Stockholmshockeyn. Förutom den smakfullt härliga skadeglädjen var det en del andra faktorer som avgjorde min ställning. Publiken hade börjat dala, för många matcher, för många derbyn och ingen variation. Det var bara nyttigt att det blev paus något år så att intensiteten kunde trappas upp framöver. Så blev det inte, AIK har inte synts till än och nu lär man få åka färdtjänst till nästa hockeyderby.
Nog om ishockey, men det går att dra slående paralleller till läget i dagens svenska toppfotboll. Det är inte många som höjer på ögonbrynen om man påstår att Allsvenskan håller tämligen låg kvalitet. För det är oftast inte bländande spel som lockar oss kärnsupportrar till derbymatcherna - det är lojaliteten till egna laget och naturligtvis rivaliteten. Så visst kan jag förstå tankebanorna hos dessa 30 procent i nätfrågan. Det kan förvisso vara bra om Stockholmsfotbollen får vila från hatderbyn något år för att återuppstå som efterlängtade kokande grytor framöver. Men det är ett lite tråkigt sätt att se på saken då många älskar pirret i magen innan ett derby. Sen ska väl inte en riktig supporter behöva laddas upp i flera år innan en derbymatch? Därefter finns det inte mycket som talar för att AIK skulle orka masa sig upp i Allsvenskan igen de kommande åren. Det är ingen självklarhet att vara tillbaka efter ett år bara för att DIF och MFF mäktade med det senast.
Det är också en del andra bieffekter man får lov att hålla i åtanke. Med Allsvenskan utan AIK kommer medieintresset att sjunka något, publiktillförseln främjas ju inte av att ett "storlag" ersätts med Gefle eller Häcken. Och risken finns att vi inte får uppleva ett ordentligt hatderby på flera, flera år! Fast allt detta har vi varit med om förr och överlevt alldeles utomordentligt. Sen har vi ju den där skadeglädjen, den skadeglädjen.
Personligen vill jag att ärkerivalen åtminstone fortsätter andas och håller sig vid liv där nere, utanför rampljuset. De får gärna åka ur, det kan de gott ha, men "Stockholmsfotbollen" behöver i dagsläget sina sanna rivaler. Självklart ser jag på AIK:s stundande nedflyttning med ett brett leende på läpparna, annars vore jag väl ingen riktig blårand? Bara de lyckas ta sig tillbaks inom en överskådlig framtid.
Vi får dock inte börja grina om de lyckas klara sig kvar genom ytterligare en dödsryckning på slutet. Det är nog så förnedrande bara det. Sen får ju även gnagarna kosta på sig att se det hela från den ljusa sidan. Nästa år kan de ju mycket väl vara tillbaka på Domnarvsvallen och utkräva revansch på Brage, som sparkade ut dem ur Svenska Cupen i våras.
Skadeglädjen, den skadeglädjen...
