Örebro - IFK Göteborg3 - 2
Vilken vändning!
Jag vet inte om det var det täta duggregnet som fuktade planen eller glädjetårarna inför hemflytten som lagt sig likt en hinna på Råsundas vidriga gräsmatta. Blött och halt var det, vilket präglade spelet.
Det var dock mer leenden än vanligt på Djurgårdsansiktena ute i förorten denna söndagseftermiddag. Många hade i och med beskedet om hemflytten förväntat sig en större publikanstormning än de 5 661 som trotsade kylan. Har svårt att förstå de som dragit en lättnadens suck och redan nu blickar fram mot nästa säsong. Verkar som att många Råsundahatare stod över även denna match. Förhoppningsvis biter man i det sura äpplet och stöttar DIF i avslutningen den 30:e oktober. En match till på Råsunda får väl kanske räcka, men ni som inte var där missade årets vändning!
En Djurgårdare vill tillbringa så lite tid på Råsunda som möjligt. Hela Östra läktaren var så gott som tom fram till fem minuter innan matchstart. Inte för att det märktes nämnvärt när platserna väl fylldes. Det var, som så många gånger tidigare i år, en tyst publik som äntrade bunkern. De var där, men inte mer. Självklart tappar laget poäng med så dålig inramning.
Matchen drog igång med en knapp Djurgårdspress de första minuterna och fick sin kulmen genom Hyséns skott över mål från fyra meters håll. Det var den första av många brända chanser av Tobias denna eftermiddag. En som dock öppnade starkt var Juraj Dovicovic, som låg bakom i stort sett allting framåt i början av första halvlek. "Allting" kan sammanfattas av två missade chanser av Hysén och en fällning av Stenman i straffområdets utkant. Dovicovic, tillsammans med Stenman var dock de Djurgårdsspelare som stod ut ur mängden de första 45 minuterna.
Dessvärre hindrades ju inte Elfsborg från att peta in ett ledningsmål i femte minuten, mycket på grund av de nackade hönorna i försvaret. Kuivasto gjorde inte direkt sin bästa match för säsongen. Första halvlek var Djurgårdens klart sämsta Allsvenska insats i år. Ingvarssons pausvissla dränktes av lättnadens suckar från läktarplats i hopp om bättre spel i andra. De välbehövliga femton minuternas vila hjälpte någorlunda för våra blårandiga krigare. Redan efter 15 sekunder in på andra halvlek kom första målchansen.
Om nytändningen berodde på att Jonevret talat sina spelare tillrätta, måste närminnet omedelbart undersökas i hela truppen. Efter knappa tio minuter avlöste återigen flepassningarna varandra och efter vad som liknade en av de mer groteskt solklara offsiderna i år, snubblade Elfsborgs Hasse Berggren, in sitt andra mål för aftonen. Målet kom efter en hyfsad inledning av DIF. Därav kändes det riktigt tungt då absolut inget i detta läge pekade på en vändning. Men så började den annars så tysta klacken att skandera ut sitt obevekliga stöd och vips så satt 1-2 efter att Adde varit påpassligt framme i gröten framför Elfsborgskeepern, Wiland.
Efter reduceringsmålet lossnade spänningen i hela laget, man kunde spela ut och en och annan passning började återigen hitta rätt. Framförallt allas vår egen Adde fick igång sitt spel ordentligt. Knappa tio minuter senare kunde den dittills osynlige Arneng dänga in kvitteringen efter en misslyckad rensning i Elfsborgsförsvaret.
Följaktligen tog Djurgården över spelet totalt och hade en del fina chanser att ta ledningen, men bollen letade sig gång på gång precis utanför målramen. En kvart efter reduceringen fick DIF ett gyllene läge att ta ledningen, straff dömdes och den som påbörjat målskyttet skulle således avsluta detta. Johansson placerade in bollen vid Wilands högra stolpe då denne simmade iväg åt vänster. 3-2 till Djurgården och Elfsborg var ett slaget lag. Med en hel kvart kvar att spela hade DIF bud på mer, Hysén fick ett antal guldlägen, varav ett friläge som resulterade i en hörna. Allt för många missade lägen utav forward av hans kaliber.
Sammanfattningsvis var det ingen vidare match man bjöds på. Ett roligt inslag var alla frisparkar för hands som Elfsborg bjöd på. Fick det till åtta stycken totalt. Halt underlag bidrog dessutom till ett lågt matchtempo och många "bambi på isen". Men Djurgårdens tjugominutersperiod efter 0-2 visar på moral och kämparanda, något man blir stolt över som supporter. En härlig vändning där man gör tre mål på en knapp kvart.
Enda orosmomentet efter denna prestation är just att laget tänder till först i ett tvåmålsunderläge. Verkar allt för krampaktigt och spänt, få vågar träda fram i rädslan av att göra bort sig, förutom när man ligger under och inte har något att förlora. Ett annat litet "orosmoln" är att samtliga mål görs av mittfältare.
I övrigt ser det ljust ut med två omgångar kvar. Kan det kämpas lika vilt i nittio minuter som det gjordes sista halvtimmen är det inget annat än ytterligare 6 poäng som hägrar!
