Krönika: Derby, så mycket mer än bara en fest
Efter årets sista derby kan jag inte vara annat än lite besviken. Spelarna i Hammarby och Djurgården hoppas att AIK ska klara sig kvar i allsvenskan. Har de inte förstått att ett derby är så mycket mer än bara en fest?
Matchen mellan Hammarby och AIK igår var förhoppningsvis det sista Stockholmsderbyt på länge med AIK som ena part. Då tänker jag på allsvenskt derby, för mig får storklubben från Solna gärna tampas mot Assyriska och Café Opera (blivande AIK United?) i Superettan en lång tid framöver.
Det torde vara en självklarhet för varje Djurgårdare och även Hammarbyare att tycka som jag gör. Efter alla år vi (så väl Djurgården som Hammarby) haft nere i skiten under 90-talet då AIK:arna garvade åt oss skulle de kännas som en revansch att för en gångs skull kunna få hånle åt trätobrodern.
Därför är det nästan lite irriterande att spelarna i det grön-vitrandiga laget från söder samt spelarna hos vårt kära lag vill ha kvar AIK i allsvenskan. Jag tycker istället att Djurgårds- och Hammarbyspelarna borde vara extra laddade till att spela den svartgula Solnaklubben än djupare ner i lorten. Tyvärr får man se kommentarer från så gott som samtliga mannar: "vill ha AIK kvar för att det är så pass bra stämning i derbyn".
Det känns lite olustigt att man vet att sitt lags spelare på planen egentligen vill ha kvar motståndarlaget i allsvenskan. Att de föredrar bättre stämning i två matcher mot att klubbens värsta rival ska få känna på en liten gnutta av den olycka som Djurgården eller Hammarby har fått känna på genom åren.
Visserligen är det en speciell stämning på derbyna, men det finns ju en anledning. Det är ju för att samtliga fans verkligen vill att sitt lag ska vinna matcherna. Både för egen vinning och för att motståndarlaget ska tappa i tabellen. Det är ju inte direkt bra stämning för att spelarna ska tycka att det är roligt att möta AIK.
Om man jämför Djurgårdens seger mot AIK i våras eller storsegrarna mot bottenlagen Trelleborg och Örebro på Råsunda med Djurgårdens så väl som Hammarbys senaste derby mot AIK börjar man fundera. Hur kan de båda mittenlagen tappa poäng mot ett bottenlag?
Förvisso är derby alltid ett derby men jag nöjer mig inte med det som svar. Som läget var inför den senaste derbymatchen mellan Djurgården och AIK skulle bara Kjell Jonevrets mannar vinna. Lika så borde Hammarby tagit tre poäng i gårdagens dramatiska derby.
Österrikaren Freud som kallas psykoanalysens fader förklarade att en del av psyket är omedvetet. Jag tror att det någonstans långt inombords hos vissa spelare i DIF och Hammarby fanns en ovilja till att spela absolut max eftersom de vill ha kvar AIK i allsvenskan. Det var inget de medvetet tänkte på eller som de vet om efteråt men jag tror att det kan ha påverkat lite.
Om det fortsätter på samma bana kommer väl derbyn inte vara speciella så lång tid till. Det är ju i slutändan spelarna som bjuder upp till kamp. Ett derby ska vara en tät match i och med att ingen spelare vill vika ner sig mot rivalerna. Det ska även för spelarna vara den matchen som helst ska vinnas på året oavsett tabelläge.
Är derbyna endast en fest där spelarna kan tända till lite extra beroende på den unika stämningen som råder är det något som är fel. De får lön från klubben för att de är professionella idrottsmän. Kan de inte ge för fullt i varje match bör de tänka på att byta yrke.
Hade Djurgården och Hammarby kammat hem full pott mot AIK hade de varit i ett än mer prekärt läge än vad som är fallet nu. Nu finns det bara en sak att göra som Djurgårdare eller Hammarbyare, ta dig till Råsunda på söndag för att heja fram Örgryte till seger när de möter AIK.
