Gästkrönika: Drömmen om Europa
"Nu väntar 2008 års säsong och läget är helt annorlunda, vi har de fyra senaste säsongerna kommit 4:a, 1:a, 6:a och 3:a, man har bytt tränare tre gånger och folk har kommit och gått i hela organisationen. Istället för att väva spelare som Kim Källström, Isaksson och Elmander, värvar vi nu mycket försiktigare..."
"Så vad gör vi nu? Vill vi vinna matcher i Europa också? För tillfället är vi inte mer än lokala hjältar"
Ronald Åman, när han tillsammans med "Bagar-Bosse" ska förnya den manual som redan fanns.
Jag har precis läst om den bok jag fick när jag köpte mina säsongsbiljetter för 2004 års säsong den hette, Drömmen om Europa. Det slår mig vilken skillnad det är på dagens Djurgården och Djurgården då.
Efter 2003 års andra raka SM-guld pratade man om att Djurgården skulle bli ett svenskt Rosenborg med en organisation som FC Köpenhamn, drömmen var att varje år vinna allsvenskan och ta sig till gruppspel i Champions League, en av de viktigaste frågorna var att så fort som möjligt få en egen arena. Vi var kaxiga och det med all rätt, under 2000-talet hade vi vunnit Superettan, kommit tvåa i Allsvenska och vunnit Allsvenskan två gånger. Vi hade haft två unga kaxiga tränare som med ett offensivt spelsystem kört över allt motstånd under 2003. Zoran sa inför säsongen att det fanns en risk att Allsvenskan skulle bli tråkig eftersom Djurgården var överlägsna, och så rätt han hade. Sören ville inte vara sämre han så han sa att Djurgården absolut hade varit ett mittenlag i Premier League. Det kommer vi aldrig att få svar på men det fanns en optimism i hela föreningen.
Nu väntar 2008 års säsong och läget är helt annorlunda, vi har de fyra senaste säsongerna kommit 4:a, 1:a, 6:a och 3:a, man har bytt tränare tre gånger och folk har kommit och gått i hela organisationen. Istället för att väva spelare som Kim Källström, Isaksson och Elmander, värvar vi nu mycket försiktigare. Det värvas ungt men även tveksamma värvningar från tyska andra divisionen och en 25-åring från Enköping.
Arenafrågan har i princip stått still vilket har gjort att vi ligger efter även inom Sverige.
Nu snackar man inte längre om att spela Champions League varje år utan snarare vara topp 3 i Allsvenskan.
Men ändå kan jag inte undgå att känna optimism, jag vet att man jobbar stenhårt för att få en egen arena, och det är inte vårt fel att vi inte har börjat bygga. Tränarparet Siggi Jónsson och Paul Lindholm känns ungt och spännande. Vi har en på nytt född "14-miljoners-brasse", en sydafrikansk landslagsman och unga spelare som tillhör olika U-landslag.
Det känns som att vi är på rätt väg igen, och jag känner mig ganska säker på att när säsongen summeras är det vi som står högst upp på pallen!
