Dags att börja värva, Djurgården!
Våra spelare har köpts upp av danska och norska toppklubbar, av franska mittenlag och av engelska lag i the Championship. Själva värvar vi från Friska viljor, Vikingur och Malmö FF: s bänk. Det är dags att agera Djurgården!
Låt oss gå tillbaka ganska exakt två år. Låt oss dessutom förflyttas till Borås. Djurgården har precis tagit sitt första SM-tecken på 36 år och laget som slagit Elfsborg i sista matchen består av: Andreas Isaksson, Niclas Rasck, Patrik Eriksson-Ohlsson, Markus Karlsson, Mikael Dorsin, Stefan Rehn, Kim Källström, Andreas Johansson, Babis Stefanidis, Johan Elmander och Samuel Wowoah. In byts Rene Makondele. Framtiden, men framför allt nutiden såg ljus ut.
Låt oss då gå tillbaka till idag. Isaksson spelar för Rennes, Rascken har knappt spelat på ett år på grund av skador, Mackan letar ny klubb, Dorsin bor i Trondheim, Stefan Rehn har lagt av, Kim har gjort Isak sällskap i Frankrike, Adde är klar för Wigan, Babis och Elmander spelar för Bröndby och vovven har precis och troligen tillfälligt kommit tillbaka från utlåning och som om det inte vore nog sammankopplas Makondele med Gefle. Hela guldlaget är borta. Lägg sen till den Ouden, Blomqvist, Bapupa, Chanko, Spong och Dovicovic. Det är en del som försvunnit.
Vad har vi då idag? En gambiansk landslagsmålvakt som blandar Banks-räddningar med toktavlor, en högerback från MFF: s avbytarbänk, ett helt ok mittlås, en energisk vänsterback som kompenserar taskigt bollsinne med ambition, en slitande Johan Arneng, en fullständigt misslyckad ÖIS-värvning, ett tomrum, en väldigt lovande men inte färdig 18-åring, en vänsterback från friska viljor (med en skadad dansk som alternativ) och till slut, ljuspunkten, allsvenskans bästa vänsterytter.
Tjänar då denna gallspyende upprabbling något till? Kanske inte, kanske strör den bara salt i såren. Ambitionen är att dock att pedagogiskt visa hur mycket som faktiskt försvunnit - och kanske framför allt, hur lite som faktiskt ersatts. Vår styrelse fick, med all rätt, mycket beröm under guldåren och givetvis har inte heller 2004 varit så tokigt. En meriterande fjärdeplats, cupseger och matcher mot Italiens största klubb. Det är egentligen lyxproblem och medgångssupporteraktigt att klaga. Men det är dags för väckarklockan att ringa, det är dags att visa framfötter och ambition!
När Andreas Isaksson värvades tydde det på att klubben ville vara med och slåss om mer än att undvika nedflyttning. Värvningen lockade andra spelare till klubben, något som Bosse Andersson också medgivit. Parallellen dras lämpligast med IFK Göteborg. Ett ytterst mediokert fotbollslag, förvisso med en historia att respektera, värvar Peter Ijeh. Tanken hos många, främst i Malmö var "hur kan han gå till det skitlaget?". Den värvningen banade vägen, den skapade självförtroende och nya värvningsmöjligheter och IFK Göteborg är åter på väg mot toppen, det snackas nya storvärvningar och det tros på framtiden.
Djurgården är idag ett klart bättre fotbollslag än vad blåvitt var då, vi har en historia att respektera och vi har ett relativt stort bankkonto. En jämförelse med det Djurgården som gick upp i AS 2001 visar samma sak. Det bör vara dags för en ny storvärvning. Nu kommer direkt invändningarna; det är inte samma marknad som då, det finns inte samma utbud. Hallå, du kan ju inte allvarligt tro att vi ska kunna värva som då. Kanske inte, men jag vill knappast tro att Jones Kusi-Asare är den stora värvningen inför 2005. Och vem trodde att vi skulle värva nästa landslagsmålvakt när vi gick upp?
Jag vill tro på Djurgården och jag vill hysa förhoppningar (den som läser ordet krav nu är inte läskunnig) om nya guld. Jag vill helt enkelt se en storvärvning, en spelare som ökar självförtroendet hos föreningen och en spelare som lockar dit andra. Stefan Selakovic är ett utmärkt exempel, men det bör finnas fler. Låt inte blåvitt rida på deras värvningsframgångsvåg, låt oss starta en ny!
Detta handlar inte om att vara medgångssupporter eller att inte känna till sin historia. Av någon anledning ska vår historia alltid kopplas samman med vårt nittiotal. Mycket märkligt. Vi har historia som tiofaldiga mästare och som division två-gäng. Om vi nu har möjligheten att välja det förstnämnda, varför låta bli? Den som säger att vi inte har den möjligheten vill inte se brett nog, eller som Tommy Jacobson brukar säga; se vad folk sa om Leif Boork när han sa att vi skulle slå ryssarna i hockey, då kallades han galen.
För övrigt såg jag 9-1derbyt för första gången sedan 1990 häromdagen. Så nära tårar var det länge sen jag var. Kanske var det drömmar om en repris som inspirerade till denna krönika, kanske var det något annat...
