Djurgårdens IF - historia, föreningskultur och tradition
Del två av fyra.
Den andra storhetsperioden…
Järnkaminerna. Åren 1921-1954 kantades av stor motgång där DIF spelade i såväl div. 2 (gammal typ av Superettan) och div. 3 (nuvarande div. 2) men mellan 1955-1966 utspelade sig den andra storhetsperioden.
Under denna tid var man ledande i Sverige i både Fotboll som ishockey och även stora i Bandy. Att alla tre idrotterna gick bra under samma gång var ingen slump då lagen oftast bestod av samma Djurgårdsspelare.
Det som hände i fotbollen kan man främst tacka två stora ledare för, Frank Soo (”Den engelska Kongokinesen”) och Anders Bernman. Vad de gjorde var att föra in två revolutionerade saker i Djurgården – med spelarmaterial i 90-kilos klassen införa den moderna träningen med såväl styrke och konditionsträning. Någonting som inte existerade bland svenska lag innan dess och Djurgården satsade hårt på. Detta medförde att Djurgårdarna blev ohyggligt mycket starkare och uthålligare och motståndarlagen orkade inte orkade med efter en period in i matchens gång (oftast kroknade de i andra halvlek). Den andra var att Frank Soo införde den engelska stilen att spela fotboll på - gå in i närkamper. Detta i sin tur ledde till att motståndarlagens spelare som oftast stod och ”lullade” med bollen fick sig en smäll av stora bjässar till spelare som Knivsta och Parling. Det är ur detta som Djurgården fått sitt smeknamn ”Järnkaminerna”.
Att satsa hårt på styrketräningen för nu Putte Carlsson in i nutiden och följer därefter Djurgårdens tradition sedan den andra storhetsperioden.
Djurgårdsprofiler fanns det många av under denna tid, men de absolut främsta var ”Knivsta”, Tumba och Rolle Stoltz.
Kopplingen till Hjorthagen och Värtans IK. När DIF flyttade till Stadion började man även träna i den mest närliggande förorten Hjorthagen (Hjorthagens IP). Det blev därför också naturligt att man värvade flera spelare därifrån. Under 1950-talet då Hjorthagen nådde sin befolkningstopp värvades 3st spelare från deras lokalklubb Värtan som blev svenska mästare med DIF; Jompa Eriksson, Berndt Ivegren och Lasse Broström. Kändast av dessa är Jompa Eriksson som fortfarande ses som en av de största i DIF genom historien.
Det täta samarbetet med Värtan ledde också till att den större delen av befolkningen där blev Djurgårdare. Det sägs t.o.m. ha gått så långt att den som sympatiserade med någon annan storklubb riskerade att bli tilldelad en ”hurvel” från någon av männen i stadsdelen.
Detta är den sista av de fyra områdena (Djurgården, ursprungliga Östermalm, Traneberg och Hjorthagen) som en gång i tiden varit specifikt ”Djurgårdiska” (åtminstone gällande storlag). Värtans IK är i dag också samarbetspartner och fungerar som farmarklubb till DIF.
Efter den andra storhetsperioden…
Efter 1966 skulle det bli slut med SM-guld för en tid framöver men mellan 1967-1981 höll Djurgår´n sig åtminstone kvar i Allsvenskan. DIF hade också en del stora profiler som Anders Grönhagen och Tommy Berggren.
Men 1980 klarade sig man det allsvenska kontraktet med nöd och näppe och året efter (1981) slutade i en placering allra längst ner i tabellen. Ända sedan dess har DIF åkt upp och ner mellan Allsvenskan och de lägre divisionerna.
Några uppryckningar om dock inte av det större slaget skulle dock äga rum. Bl.a. hade man ett mycket bra lag 1985 då man kvalade upp till Allsvenskan. Bland andra Stefan Rehn och Premier Leage-spelaren Teddy Sheringham med i truppen. 1986 hade dock många av stjärnorna försvunnit och man åkte ur Allsvenskan igen.
Men 1987 vann DIF åter igen div. 1 Norra och befann sig i Allsvenskan 1988 då man t.o.m. spelade SM-final. Dock mot ett mycket bättre Malmö FF och det blev stordäng. Också IFK Göteborg kom om i Allsvenskan det året och DIF slutade ”bara” trea.
1990 kom den hitintills största segern genom tiderna, (givetvis) mot Hammarby (givetvis?) på Råsunda med det numer klassiska resultatet 9-1.
1994 spelade DIF totalt ut de andra lagen i NorrEttan och 1995 var man faktiskt nära att knipa guldet. Duktiga spelare som Bosse Andersson, Nebjosa Novakovic och Johan Andersson fanns med i laget. I slutstriden händer dock det tråkigaste och mest negativa för DIF genom historian som också kom att påverka slutstriden och att DIF inte kom bättre till än sexa fast man legat på första plats bara några omgångar tidigare. Det var när en ”supporter” (?) som i media kallats ”Terror Tommy” i Djurgårdens hemmamatch mot Halmstad sprang ut på planen som det otroligt tråkiga scenariot utspelade sig – han hoppar upp och sparkar domaren i ryggen. DIF hade därefter snart fotbollsSverige och hela den samlade
presskåren emot sig. Aftonbladets Lars Anrell förespråkade t.o.m. att DIF skulle tvångsförflyttas ner ett par(!)divisioner. Inte helt opåverkat av händelsen åkte DIF också ur Allsvenskan 1996.
2000 spelade DIF ut samtliga andra lag i nystartande Superettan och värsta konkurrenten Malmö FF fick se sig besegrade med hela 6-1 (samtliga mål av DIF, självmål Magnus Pehrsson) på Stadion. Man vann serien lätt och charmade fotbollsSveige med sin offensiva och roliga fotboll.
2001 började halvknackigt med förlust mot Helsingborg på bortaplan med ett mål mot noll och storförlust mot Malmö FF som hade storliraren Zlatan Ibrahimovic hemma med 0-4 , DIF spelade sedan en del matcher lika fast man egentligen dominerade men hade svårt att få in bollen. Men efter sjunde omgången började det mer och mer gå uppåt för DIF, man spelade sedan ut storlag som AIK, IFK Göteborg och Elfsborg…
I morgon presenteras de två sista delarna som går under namnet "Föreningskultur och tradition".
