Djurgården - Elfsborg 3-0
Djurgården visade i dagens hemmamöte med Elfsborg att den släta figur laget gjorde i Norrköping inte var början på en nedåtgående trend. Ett vaket hemmalag var lagom mycket bättre än hyfsade men uddlösa Elfsborg och vann välförtjänt.
Det var på det hela taget just en väldigt lagom allsvensk match. Behagligt väder, småtrevlig men knappast sprakande fotboll och en tämligen enkel djurgårdsseger. Men den kunde ha slutat illa: tidigt i matchen förlorade Magnus Samuelsson bollen i uppspelsfasen varpå Elfsborg kom tre mot en. Formidable Andreas Isaksson lyckades dock avstyra Niklas Gudmundsons friläge med en enhandsräddning.
10 225 småloja Stadionbesökare såg efter 18 minuter hur Magnus Pehrssons precisa långboll letade sig in mellan Elfsborgs backar till Christer Mattiasson, åter i startelvan som center, tack och lov. Wiland i Elfsborgsmålet tvekade och Mattiasson lobbade enkelt in matchens första mål. Avslutningen var för övrigt kusligt lik en viss Novakovics dito mot Djurgården i våras.
– Det kändes som en stor lättnad. Jag märkte att jag spelade mycket mer avslappnat efter målet, sade Mattiasson till TV-sporten efter sin första nätkänning i djurgårdströjan.
Bäst på plan var assistläggaren Pehrsson. Han vann bollar på löpande band, var kung i luftrummet och briljerade också med vårdat passningsspel.
Andra halvlek började som ett självförtroendesargat Elfsborg allra minst hade önskat sig: 2–0. Andreas Johansson, också en av planens främsta, hittade Abgar Barsom, som frigjort síg från vänsterkantens fjättror och funnit ytan bakom bortalagets mittbackar. Tätt uppvaktad rullade ”Djurgårns Maradona” in bollen intill Wilands vänsterstolpe. Då kändes saken klar.
Elfsborg hade sina chanser. De var dock inte många och kändes aldrig riktigt farliga, trots att någon av dem mycket väl kunde ha resulterat. Särskilt minns vi ett mönsteranfall med volleyinlägg till en helt fristående Mikael Andersson. Nicken passerade dock på fel sida om stolpen, med gulsvarta ögon sett. Magnus Samuelsson tvingades även rensa nära mållinjen vid ett senare tillfälle. Då var det många besvikna miner bland bortafansen, som ska ha skopor med respekt och beröm för den uppskattande banderollen ”Tack för senast!” med adress djurgårdspubliken. Det gick som bekant mycket städat och trevligt till i Borås häromveckan. Sektion F-redaktionen säger: Tack detsamma!
Djurgårdens backlinje höll ihop föredömligt, liksom hela laget, som numera har ett mycket tryggt positionsspel. Man täcker upp oklanderligt för varandra, glider elegant över på bollsida, ger understöd; allt går med en tjusig ryggmärgsautomatik. Ett tydligt exempel på det är hur ytterbackarna Karlsson och Rasck vågar gå framåt ända ner till offensiv kortlinje i så gott som varje anfall: de vet att det finns täckning.
Tillställningen lunkade på i ett ganska ordinärt tempo där inte mycket alls hände åt något håll fram till två minuter före slutet. Elfsborgs tidige inhoppare Edier Frejd var det synd om: i sitt första ingripande råkade han ramma Andreas Isaksson på ett sätt som såg mycket dramatiskt ut, men som mest var en olyckshändelse. Efter det svarade okände Frejd för någon sorts absurd motsats till Expressens berömda sexgetingsinsatser och lyckades med absolut ingenting. Möjligen en reaktion på de kanske väl kraftiga buropen från hemmapubliken.
Det var alltså denne stackare som på ett utsökt klumpigt sätt släppte förbi sig Andreas Johansson i 88:e minuten. Johansson hade inga problem med att servera pigge Louay Chanko öppet mål till de prydliga segersiffrorna 3–0.
Notabelt är att Djurgården mönstrade sex anfallsspelare. Samtliga tre byten gjordes i kedjan. Och alla känns mer eller mindre aktuella för startelvan. En som dock knappast stärkte sina aktier var Johan Wallinder, som fortsatte på den inslagna vägen med att göra målsumpande till en skön konst. Tyvärr. Det handlar om självförtroende och tur, men med den mördande konkurrensen en djurgårdsanfallare utstår blir det svårt för ”Walle” att känna den nödvändiga tryggheten.
Lika imponerande som bredden i anfallet är, lika oroande är den tunna backbesättningen. Djurgården har en (1) högerback, två vänsterbackar och tre dugliga mittbackar (Magnus Pehrsson kan flyttas ner). Vad händer när avstängningarna trillar in?
Hur som helst är det skönt att konstatera att Djurgårdens svacka inte varade längre än en match. Fortsätter laget att uppvisa samma självtillit och säkerhet i fortsättningen talar ingenting för att det inte ska finnas ett blårandigt lag med i toppstriden säsongen ut.
