Krönika: Ingenting kan stoppa oss
Den efterlängtade matchen är avklarad. Djurgården vann och spelade hyfsat bra inför en månghövdad blårandig publik. Norrköping hade innan matchen via biljettsmussel försökt begränsa den blåblåa invasionen. Det var ingenting som vi tänkte låta stoppa oss och vi var cirka 5000 djurgårdare på plats. Tre av dem var Forum1891:s utsända som tog tempen på den allsvenska nykomlingsstaden.
Vi hade längtat efter matchen så länge, vi hade längtat ända sen förra säsongen fick sitt lite snöpliga slut. De senaste dagarna hade vi gått som på nålar, benen hade skakat som på små barn när det börjar dra ihop sig till julafton. Vi hade läst allt som fanns att läsa inför matchen, allt om panikvärvningar, biljettcuper och väderchocker. Vädret var väl det som togs på störst allvar, snön låg djup på idrottsparken dagarna innan. Skulle det bli någon match alls? Och om det blev, hur njutbart skulle det bli att stå på en dragig läktare och frysa? Vi tänkte i alla fall inte låta det stoppa oss.
Anspänningen hade gjort att det inte blivit mycket sömn under natten, men det gav ju klockan blanka fan i och ringde tidigt på söndagsmorgonen. Det var så tidigt att inte ens solen hunnit på plats när vi klev upp. Soluppgången som lyste i ögonen var klarorange och vittnade om att det nog skulle bli en skön dag ändå. Vädrets makter var betvingade, ingenting kan stoppa oss.
Väl på bussen var stämningen i topp. Trots den tidiga timmen var alla resenärer taggade till tänderna. Sångerna stod som spön i backen och det märktes tydligt hur mycket alla sett fram emot matchen. Efter bara en liten stund började det bekannta ljudet av ölburksöppning ljuda runt om på bussen. Vi som börjar bli lite mer bedagade hade inte lika lätt som ungdomarna i bakre att betvinga frukostölen. Men allt går med god vilja och till slut blev det riktigt gott. Ingenting kan stoppa oss.
Bussresan klarades av i så gott som ett svep så snart var vi framme i Norrköping. Staden log emot oss när vi anlände och av den lite kyliga stämningen innan matchen märktes ingenting längre. Polisen hälsade och var väldigt tillmötesgående. Då vi hade öl kvar i våra burkar smet vi iväg en stund och satte oss på en trappa ner mot vattnet. Inte förrän vi blev passerade av Norrköpings borgmästare Irene Lindén förstod vi att det var Norrköpings stadshus vi satt vid. Men det var ingen information som stoppade oss.
Vi satt gladeligen kvar och pratade med Irene som väntade på att porten skulle låsas upp. Irene berättade för oss att Norrköping med sina 120’000 invånare är Sveriges åttonde största stad, slagen av bland andra Linköping. Rivaliteten till Linköping var något som märktes tydligt och också kom att bli en förenande punkt i vår diskussion. För fru borgmästaren var det viktigt att påtala att Linköpings ledning helt bestod i tillfälliga linköpingsbor baserade vid Universitetet där. Vår rivalitet till Linköping var inte lika mycket baserad på befolkningsmängd utan mer på hockey. Att hockeykillarna slagits ut just av Linköping veckorna innan fick oss att sörja en aning, men det var ingenting som skulle få stoppa oss en dag som igår.
Irene hann också med att ge oss en lektion i IFK och Sylvias idrottshistoria, men det är som man säger en annan historia. Vi hann efter vårt spontana möte med borgmästare Lindén också besöka den abonerade puben innan det var dags för avresa mot Idrottsparken. Väl där uppstod kaos. Till följd av en oerhört pinsam arrangörsmiss fanns det inte plats för alla djurgårdare och det blev tvunget att försena matchen en kvart och flytta om på läktarna. När matchen väl satte igång visade spelarna på plan att sådanna billiga psykningar inte är någonting som kan stoppa oss.
Djurgården vann och visade stundtals upp ett bra spel. Det var mungiporna uppåt på vägen hem, men stämningen var mer avslappnad än på vägen ner. Kombinationen av den långa dagens alla intryck blev till slut det som satte stopp för oss.
