Gästkrönika: Där lögnen regerar slumrar katastrofen - om skandalen i Norrköping
"Jag ska erkänna att jag i folkmassan, när jag själv lyckades tränga mig upp i gången till en av läktarsektionerna, anade katastrofen komma. Trycket var enormt och byggdes hela tiden på bakifrån genom att de amatörmässiga arrangörerna tvingade in fler och fler åskådare på denna hermetiskt tillslutna sektion. När jag stod där i kaoset trängde bilderna från den 29 maj 1985 upp för min inre syn.."
Under söndagens allsvenska fotbollspremiär på Idrottsparken i Norrköping tycktes det som om IFK Norrköping glömt att man numera spelar i Allsvenskan. Arrangörerna brast i såväl planering som matcharrangemang. För en sekund kändes det som en svensk fotbollskatastrof var nära. Så här ett par dagar senare grasserar lögnerna och undanflykterna från de ansvariga. De etablerade medierna tycks ha fastnat vid sidolinjen och verkar inte förstå vad som kunde ha skett. Sanningen måste fram och de ansvariga måste ta sitt ansvar – annars är det bara en tidsfråga innan det som skedde på Hayselstadion 1985 med 39 dödsoffer till följd sker på en allsvensk arena.
Apropå söndagens kalabalik på Idrottsparken där den Allsvenska premiären var mycket närmare än många anar att sluta i djup tragik kan man idag läsa på IFK Norrköpings hemsida:
"Ett besök på en allsvensk match på Parken skall vara en folkfest och vi kan från IFK Norrköpings sida inte acceptera att hot och våld skall förstöra detta".
Min spontana reaktion, vid sidan av att hålla med om grundansatsen – att det ska vara en folkfest att gå på fotboll, är att de ansvariga för IFK Norrköping och jag själv helt klart bevistat olika arrangemang. Det var inte hot och våld som förstörde premiären utan IFK Norrköpings inkompetens och dåliga planering.
Jag har ända sedan i söndags gått och knutit näven i byxfickan och muttrat till mig själv "Andy – låt det vara, lägg ner, engagera dig inte så förbaskat". Nu kan jag dock inte efter att ha läst IFK ledningens helt världsfrånvända citat låta bli att avreagera mig genom att låta mina fingrar dansa över tangentbordet en kort stund.
För mig är det förvånande att media inte på ett tydligare sätt uppmärksammat det som hände i Norrköping i söndags, få verkar ha förstått vidden av vad som höll på att hända, ingen verkar heller ha noterat att det var Djurgårdens supportrar som till stor del står att tacka för att den katastrof som var på väg aldrig inträffade.
Att skylla på hot och våld i stället för att från IFK:s sida ta sitt ansvar och erkänna – "Ja vi gjorde alla fel man kan göra, vi ber alla som drabbades, djurgårdare såväl som Pekingfans om ursäkt, och lovar att vi skall göra det yttersta för att lära av det som skett inför framtiden". Jag frågar mig också hur länge föreningen svensk elitfotboll och svenska fotbollförbundet skall se mellan fingrarna med tafflig arrangemang, dåligt uppstyrd biljettförsäljning och slutna bortasektioner som kan förvandlas till potentiella dödsfällor när trycket blir för hårt. Se på kontinenten, inte minst England, där man lärt sig att ställa krav på klubbarna och förstått vikten av öppna arenor och sektioner. Flera större svenska klubbar har också blivit allt bättre på att hantera detta, IFK Norrköping framstår dock som lillebror från landet i detta nu. Ansvariga inom svensk fotboll borde, så länge IFK Norrköping väljer att mörklägga och fara med osanning snarare än att ta sitt ansvar och erkänna sina amatörmässiga arrangemang och dra lärdom, initiera en utredning för att undersöka hur IFK så fatalt kunde misslyckas.
Det enda våld och det enda hot vi såg på Idrottsparken denna soliga söndagsmorgon, denna glädjens dag, denna dag då fotbolls Sverige exploderar av lycka och långsamt tinar upp i vårsolen – var dels det våld som kom från ett antal av IFK:s inhyrda säkerhetspersonal som övernitiskt svingade mot djurgårdsfans som höll på att klämmas illa och därför valde att klättar över de amatörmässigt placerade staketen på Södra läktare dels det våld ett antal så kallade supportrar till IFK Norrköping använde när de försökte storma den äldre delen av djurgårdens fans som valt att bänka sig på sittplats.
IFK Norrköpings ledning far med den djupaste osanning när man säger att hot och våld var det som förstörde premiären på Idrottsparken (i synnerhet som alla hot och allt våld vi såg denna dag kom från IFK:s egna funktionärer och supportrar). Den osminkade sanning som IFK Norrköping vägrar se och medierna hittills inte riktigt förstått omfattningen av var att det som brast var IFK:s egen organisation, IFK:s förberedelser och IFK:s så kallade arrangemang.
Jag ska inte trötta er med detaljer – vi vet alla vad som hände. IFK Norrköping vägrade föra en vettig dialog med såväl DIF Fotboll som med Järnkaminerna vilket ledde till att man kom snett från första början. IFK valde sedan att hantera biljettförsäljningen på ett så amatörmässigt sätt att man ytterligare stimulerade den process som kunde ha slutat ett eller flera tragiska dödsfall i söndags förmiddag på Idrottsparken.
Om förberedelserna, dialogen och förmågan att förutse och planera var dåliga så var själva arrangemanget vid arenan under ännu sämre, ja troligen det sämsta vi någonsin sett i samband med en fotbollsmatch i högsta serien. Det var dåligt skyltat och det fanns inga funktionärer att fråga. De trevliga poliser som fanns på plats (även om jag inte förstår varför de var så många) verkade inte heller ha fått tillräcklig information från IFK angående hur man tänk sig arrangemanget. Flera poliser på plats kommenterade också de pinsamt bristfälliga arrangemangen.
Stora skaror djurgårdare som hade biljett till sittplats blev hänvisade till ståplats. Samtliga djurgårdsfans skulle trängas in genom samma minimala insläpp med ett fåtal vändkors. Här skall enligt uppgift ett antal djurgårdare ha klämts och skadats.
Trycket ledde till att man stängde en övre avspärrning cirka hundra meter från arenan. Vid denna avspärrning byggdes det snabbt upp en stor grupp tillresta djurgårdare som hade biljett och självklart ville in på arenan, jag var en av dessa. Runt omkring mig stod allt annat än våldsbenägna huliganer – det var pappor med sina söner, mammor med sina döttrar, äldre herrar, laglydiga vuxna medborgare av alla snitt. När funktionärerna sist och slutningen öppnade upp denna yttre avspärrning och folkmassan välde ner mot det verkliga insläppet blev trycket på arenan allt för stort. Hundratals djurgårdare med biljett till den sektion på Södra läktaren som spärrats av och vikts för IFK supportrar samt till andra, främst sittplats, sektioner till vilka man inte släppts in trycker på för att komma in på den redan fulla (och då menar jag proppfulla) Södra läktaren håller allt på att gå snett.
Trycket som uppstod beror inte på att djurgårdsfans utan biljett välde in på arenan som man kan tro när IFK beskriver vad som hände. Trycket berodde på att hundratals djurgårdssupportrar (inklusive jag själv) hade biljett till den del av södra läktaren som spärrats av och till vilken enbart IFK fans släpptes in (detta hade för övrigt enkelt undvikits om hela Södra läktaren också formell och inte bara de facto tilldelats djurgårdsfans) samt på att vi alla tvingades till ett underdimensionerat insläpp oavsett vilka biljetter vi hade.
Djurgårdens officiella supporterklubb, Järnkaminerna, har sedan länge sagt att man förväntade sig cirka 6.000 tillresta djurgårdare. Denna siffra stämmer nog ganska exakt också med hur många som kom. Antalet supportrar till bortalaget kan därför inte ha kommit som en överraskning för arrangören. En annan faktor som bidrog till trycket på Södra läktaren var som tidigare nämnts att stora skaror Djurgårdare med biljetter på andra sektioner förvägrades inträde på dessa och tvingades in på Södra läktaren. Att trycket berodde på en massiv invasion av biljettlösa djurgårdare som med hot och våld tvingade sig in på läktaren är en efterhandskonstruktion och en ren lögn från IFK:s sida som man använder sig av för att rädda sitt eget skinn. Visst kan en och annan IFK eller Djurgårdsanhängare ha tagit sig in på arenan – ingen bad mig visa min biljett som låg i fickan – men det har i så fall varit en marginalföreteelse. Det verkliga problemet stavas I – F – K.
Själv har jag inte befunnit mig på ståplats på 15 år, men jag har dessförinnan stått på läktaren tillräckligt ofta för att kunna ana mig till vad som kommer att ske. Jag ska erkänna att jag i folkmassan, när jag själv lyckades tränga mig upp i gången till en av läktarsektionerna, anade katastrofen komma. Trycket var enormt och byggdes hela tiden på bakifrån genom att de amatörmässiga arrangörerna tvingade in fler och fler åskådare på denna hermetiskt tillslutna sektion. När jag stod där i kaoset trängde bilderna från den 29 maj 1985 upp för min inre syn. För ett par hundradelar av en sekund anade jag ett svenskt Hayselstadion* segla upp.
Jag hävdar att just detta hade kunnat ske i söndags på grund av IFK Norrköpings inkompetenta förberedelser och bristfälliga arrangemang. Att det inte skedde beror till stor del på det ansvar som många tillresta Djurgårdare tog för att dämpa trycket på den Södra läktaren. Tack för det – det var ni som var dagens hjältar.
Innan man fattade det allt för sena men riktiga beslutet att öppna upp hela Södra läktaren hoppade ett antal DIF-supportrar över staket för att komma undan trycket. Dessa hanterades väldigt oömt av de matchfunktionärer som fanns på andra sidan även detta måste anses otroligt oprofessionellt.
Hittills har jag skrivit ungefär fem och ett halvt tusen tecken – inte ett enda av dessa tecken handlar om det som kunde ha blivit en fantastisk läktarfest och en härlig allsvensk premiärmatch utan istället har jag ägnat min energi och alla mina tangentnedslag åt något som kommer att gå till minnet som ett fullständigt arrangörsfiasko. Jag skriver det jag skriver i frustration över den mörkläggning IFK Norrköpings ansvariga nu försöker sig på genom att skylla på "hot och våld" samt på inbillade skaror tillresta, biljettlösa huliganer. Lika frustrerad är jag över att media inte ser, eller vill se vad det var som hände och, än värre, höll på att hända i den Östergötländska vårsolen söndagen den 30 mars 2008. Sanningen måste fram och IFK Norrköping måste ta sitt ansvar. Svensk fotboll måste ta lärdom och tillse att vi i vårat land aldrig kommer att få uppleva något ens i närheten av det som skedde i Bryssel den där dagen 1985 vi alla mins från TV-bilderna.
Det som hände i Norrköping får aldrig hända igen. Jag instämmer med IFK Norrköpings uttalande om att en allsvensk match på Parken (och enlig min mening också på alla andra arenor) skall vara en folkfest. Ingen inkompetens och inga bristande arrangemang skall få förstöra detta...
Fotnot: * = Den 29 maj 1985 avled 39 människor under Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpol när trycket på läktaren blev för stort och folkmassan trängdes upp mot en mur.
