Krönika: Varför får man bara tycka när man tycker rätt?
Vi djurgårdare har en historia av domslut som påverkat oss. Allt från den felaktiga straffen 64 (som resulterade i SM-guld) via "terror-Tommy", straffen 99, hemmamatchen mot Sundsvall 01 fram till förra årets premiärmatch. Därför påverkar den rådande domardebatten även oss.
Jag har för vana att varje morgon sätta mig framför datorn och gå igenom dagens sportskörd i de stora tidningarna och på utvalda hemsidor. Denna vecka har skörden dominerats av domarnas situation. Sportbladet och Svenska dagbladet har till och med artikelserier på ämnet. Någonstans inom mig föddes ett instinktivt: nu får det vara nog, våga tyck något annat än det politiskt korrekta!
För detta är ett ämne som påverkar varje fotbollsintresserad. Domare ska givetvis kunna agera utan att bli hotade, men debatten har urartat mer än gnagets ekonomi. Låt oss börja med den direkta skuldfrågan. I fallet Frisk läggs den nästan helt på gaphalsen Mourinho. Det är för mig absurt. Jag kan givetvis hålla med om att herr Mourinho helt sonika skulle tagit en valium istället för att ställa käften i permanent gapläge, men är han ansvarig för hoten? Knappast! Ett sådant påstående grundar sig i en acceptans för att hot faktiskt förekommer och att utlösningsfaktorn är en tränares ord. Intellektuell kortslutning.
Skuld ska läggas på den som utför en handling, alltså den som hotar. Hot kan knappast legitimeras av kritik mot en arbetsinsats. Dock finns det de som hävdar motsatsen. För att kunna intaga mina opponenters ställning behövs alltså inte endast, som tidigare konstaterats, acceptans för hotens förekomst utan även ett styrkande av sambandet mellan dumma uttalanden och dödshot samt inrättandet av en dolusregel för tränarens förståelse av detta. Skulden läggs alltså på någon som inte hotat, men som kanske underbyggd hoten för att han möjligtvis bort inse det. Låter det rimligt? Är det så det normala samhället bestraffar? Nej, men det är tydligen så kvällstidningar utser syndabockar. Då hoppas jag vid gudarna att jag aldrig gör något som får någon jag inte känner att göra något dumt.
Syndabockarna ska ha all skit som kan uppbringas, men återigen, det är de som hotar som är skyldiga. Acceptansen för dessa, som en mörk kraft inom fotbollen som då och då vaknar till när någon väsnas lite för mycket, inom journalistkåren är skrämmande. Vad är detta? Sagan om ringen? Nordisk mytologi? Nej nej, helt vanlig politisk korrekthet och total brist på självrannsakan.
Självrannsakan var det ja. Den leder oss till den indirekta skulden. Vårt kära spel består förenklat av tre typer av aktörer. Tränarna som tar ut och förändrar laget, spelarna som utför prestationerna på planen och domarna som bedömer huruvida de är regelenliga. Sedan har vi supportrarna som betraktare. Tränarna och framför allt spelarna är höginkomsttagare. Domarna tjänar några tusenlappar per match. Spelarna har alltid idoliserats (Zlatan) eller förklarats som inkompetenta (Daniel Andersson). Tränarna har framställts som frälsare (Hector Cuper, Valencia) för ett lag eller som förstörare av desamma (Hector Cuper, Inter). Domarnas ställning har varit mer oklar. Först på senare tid har media gjort namn av även dessa. Varje normalfotbollsintresserad känner numera till namnet på åtminstone tio aktiva domare och har dessutom en åsikt om dessa. Klart kritiken då kommer.
Tränare har länge fått ta massmedialt och folkligt verbalt (och mindre verbalt för den delen) spöstraff efter misslyckanden (Olle Nordin & Hardy Nilsson till exempel), spelare likaså (Tommy Salo, Olof Mellberg). När domare började bli idoliserade fick de ta även nackdelarna av detta. Åtskilliga domarinsatser har många gånger strimlats sönder i de tidningar som idag bedriver domarnas kamp för upprättelse. Nu strimlas istället Mourinho. Det hade varit intressant att följa utvecklingen om militanta Anders Frisk-supportrar efter den senaste mediarapporteringen hotat Mourinho till livet. Vem hade då blivit syndabock?
Är det bara jag som tycker att det är något som känns fel? Att höja någons status höjer också gränsen för hur hårt denne får granskas. Granskning leder enligt tesen om människans ofullständighet till kritik. Har media månne delar i den skuld som inkvisitoriskt åläggs Mourinho? Är det medias skuldkänslor som nu leder till fridlysningen av domarna? Domarna ska ej kritiseras! De är ju faktiskt mänskliga och gör ju faktiskt fel då och då. Så det så.
Ja, där satt den ju. Hela poängen med denna krönika, poängen som för oss till den fjärde aktören i vårt kära spel. Till supportern. Den för klubbarna livsnödvändiga och så ofta utskällda, men också den jag är och de jag skriver för. Domarna gör ju faktiskt fel och det måste få kritiseras. Absolut. Likaväl som Dembo får kritiseras om han tappar in en boll eller som att Jonevret får kritiseras om Backman återigen spelar center. Eller för den delen mitt språk, min intelligens, min person eller mina synpunkter om ni finner denna krönika usel. Jag är ju också mänsklig. Kritisera, men inte hota. Med andra ord det de flesta supportrar ägnar sig åt. Oavsett det gäller mig, sportbladet, Dembo, Jonevret, Anders Frisk eller för den delen José Mourinho. Så går det till i den vanliga världen, där får man ha åsikter. Det får tydligen inte förekomma i fotbollsvärlden. I alla fall inte om man frågar UEFA. Suck (svenska).
Jag hoppas på en lösning på fotbollens verkliga problem; idioter som använder ordet fuck (engelska) fler gånger i en mening än vad de får till det på ett år. Idioter som får spelare att byta klubb, tränare att säga upp sig och domare att sluta döma. Jag hoppas inte på munkavlar på det politiskt inkorrekta eller på fördömande av kritik. För i år tänker jag som stå på Stadions läktare och ropa ut min kritik för det jag finner felaktigt, jag tänker hylla de jag finner värda att hylla. Jag kommer göra som jag alltid gjort. Jag hoppas att Kjell Jonevret gör desamma.