Gästkrönika: En fotbollstönts bekännelser från gårdagen
Efter tumultet utanför södra läktaren på Råsunda igår där ett antal vakter och poliser agerade våldsamt mot supportrarna, tog en rad felbeslut och bidrog till att skapa panikstämning så att flera människor skadades vill vi uppmärksamma händelserna ur en supporters perspektiv.
Det är derby. Jag pratar med vice ordförande i Järnkaminerna innan matchen, på vår samling. Jag har läst på vår hemsida att vi ska stanna kvar på läktaren efter matchen även om polisen har som taktik att släppa ut oss samtidigt som gnagarna på Norra stå. Jag säger att jag tycker det är jättebra men undrar "om vi torskar – ska vi stå kvar och se Norra stå hylla sina spelare?" Järnkaminernas vice ordförande säger "Det är ett av tre alternativ – låt oss hoppas att det inte blir så."
Det är derby. Jag är på södra. Jag och mina vänner är där och sisådär sju tusen till. AIK gör mål i tredje minuten. Vi gör vårt bästa för att stötta DIF. Emellanåt känns det tungt men vi försöker. Och även om jag ibland viker ned mig så sjunger, skriker och stöttar tjejen till höger om mig DIF bättre än jag. Jag önskar att jag sagt nåt uppmuntrande till henne. Men faktiskt är jag ändå bra den här kvällen på läktaren. Jag gör vad jag kan för att stötta DIF - jag kan ju inte vika ned mig om jag ska begära mer av spelarna.
Sen kommer en situation och jag förstår direkt, kanske som en av de första på vår läktare att vi har fått straff. Vi har fått straff. Jag har upplevt nåt liknande en gång. Det var mot Juventus på Stadio Del Alpi. Då vågade jag knappt titta. Men det här är värre. Mot Juventus hade vi allt att vinna, ikväll allt att förlora. Det är olidligt. Jag sätter mig ner bakom alla andra, alla andra som lika gärna som jag vill att Djurgården ska göra mål. Jag vet inte vem som slår straffen. Jag lovar – jag vet inte vem som slår den straffen förrän efteråt. Men när jublet bryter runt omkring mig är jag gråtfärdig. Vi har kvitterat!
Matchen är slut. Mellan sex och åtta tusen står kvar. Vi lyssnar på spelarintervjuer. Vi beter oss precis så som vi har blivit ombedda att göra. Jag tänker att de mer hårdkokta av oss måste tycka att vi är mesar. Jag vet – även om jag är respekterad – att många tycker att jag är en mes. Vi är där i femton minuter (det där måste gå att kontrollera – hur länge vi var där).
Efter 15 minuter vill en kille gå ut. Där är sju vakter men bara en i orange jacka. Jag säger "kan inte han få gå ut – jag och flera med mig kommer stanna kvar." Killen i orange jacka blänger på mig och säger nej. Däremot säger en kille i gul jacka "jag håller med dig."
Till slut forcerar man sig igenom den här barriären som alltså är vid nedgången från läktaren (vi var på södra mellan). Jag och min kompis följer efter strömmen men ser att det är tumult vid själva utgången/entrén från Råsunda. Folk trycks fram och tillbaka och jag iakttar det från trappavsatsen ett par meter över. Det ser otäckt ut.
Min kompis och jag avvaktar ytterligare fem minuter. På den där trappavsatsen. Folkmassan några meter nedanför trycks fram och tillbaka. Min kompis säger "Pontus, den där utgången verkar ju funka." Han pekar mot de utgången som ligger lite till höger om den mest centrala utgången.
Jag och min kompis går till den utgången och mycket riktigt är det bara att promenera ut. Jag springer då mot den centrala utgången för att säga till vakterna att de bör släppa ut folk även från den utgången. Jag vill inte att folk ska klämmas. Vakten jag pratar med säger "vi försöker släppa ut dem" varpå jag frågar "men varför kommer de inte ut?". Min uppfattning är att vakterna tvärtom håller emot.
I nästa sekund kommer sex ridande poliser in och polisen närmast mig svingar sin batong med full kraft. Jag hinner dra undan mitt ansikte och klarar mig med en decimeter men det träffar en lika oskyldig djurgårdare som jag själv med full kraft i bröstet.
Jag kryper ihop som en liten kanin på asfalten och skyddar huvudet. Jag väntar på att bli slagen med batonger men en vakt, en jävligt bra vakt, lyfter mig liksom i nackhåren och säger "kom, ta skydd här." (Tack, tack, tack!)
Jag får där sitta bakom vakterna och poliserna och jag ser hur de flesta av dem vevar allt vad de kan med sina batonger. Jag märker också hur många av valkterna tar polisens vevande som godkännande för att själva veva. Jag har aldrig sett så många batonger!
Jag var så jävla naiv så jag inte ens visste att våra vakter hade batonger. Men jävlar vad de vevade (men igen, jag är ett så stort tack skyldig vakten som förde mig i säkerhet).
När det så småningom lugnar ner sig pratar jag med en kvinnlig polis. Hon säger: "Ta den vägen” och pekar mot nedgången vid "Dallasskrapan". (Efteråt fick jag veta att det var där en del gnagare stod). Varför tyckte hon att jag skulle ta den vägen? För att jag skulle hamna i bråk med AIK:are?
När jag frågar henne vad de håller på med svarar hon: "Du är här frivilligt!". Jag säger "Ja, men jag är en mes-supporter. Din uppgift är att skydda mig. Inte att slå mig!"
Det jag bevittnade igår är sjukt. Jag inser att jag har varit naiv men jag har trott att man är skyddad om man bara väljer att stötta sitt lag, det lag man älskar. Klart jag är lite uppmärksam var gnagarna (eller bajarna) är när det är derby men idag såg jag inte en enda gnagare utanför södra. Jag såg djurgårdare som skötte sig exemplariskt, jag såg vakter där några skötte sig bra och andra jävligt illa och jag såg poliser som skötte sig som riktiga grisar!
Jag vill ha en förklaring från Bosse Lundquist, från DIF SÄK och från polisen. Jag vet att ingen kommer att ge mig den förklaringen eller den ursäkten. Jag HATAR det jag upplevde igår, någonting som är ett så mycket större hot mot fotbollen än vad ett par bengaler nånsin kan vara. Lika gråtfärdig som jag var efter kvitteringen, lika gråtfärdig var jag när jag gick därifrån (och senare fick veta att en 18-årig tjej fått tänderna utslagna).
Ta inte min fotboll ifrån mig.