Med våren kommer fotbollen - och problemen.
Våren är för många likställt med en massa positiva saker som: uppsopning av grus från gatorna (storstadsbor), lättklädda damer (ur manligt och lesbiskt perspektiv), värme, gropiga gräsplaner, fågelkvitter, uteserveringar, ökad alkoholkonsumering mm, men kanske framförallt för oss som håller till på det här forumet; allsvensk fotbollspremiär.
Våren är för de flesta dock kombinerat med några negativa bieffekter: viktångest, extrem avsaknad av solbränna, pollenallergi, vårförkylningar, lurade gymnasiestudenter på lastbilsflak, tidsnöd, penganöd, ökad alkoholkonsumering, allsvensk fotbollspremiär.
Vad svamlar jag om undrar kanske några? Jo, det är nu som tävlandet om tiden och pengarna på allvar infinner sig. Under hela vintern har vi kunnat begränsa vår ångest till vem eller vilka vi ska köpa eller inte köpa, hur taktiken ska/bör läggas upp, vilka spelare som borde utvecklas mer för att få stanna osv. Den här perioden som vissa kallar för löjliga säsongen har varit den lätta tiden, det är nu det börjar.
Nu kommer vi in i en sju månader lång period av svek, vita lögner och allmänt halvrisigt beteende. Helt plötsligt har DIF kommit in som ingrediens bland jobb, barnkalas, vänner och familj. Tiden som inte fanns innan säsongen startade ska nu räcka till ytterligare en tidskrävande, pengaslukande och extremt lynnig och bångstyrig kärlek. En kärlek som trots ens ambitioner att vara en professionell människa, går ut över alla man känner på ett eller annat sätt.
Hur går denna balansgång till? Finns det några universella svar som fungerar för alla? Knappast! Vissa kan säkert vara supermänniskor under vintern för att ligga på plus lagom till våren men det fungerar troligtvis bara en gång. Kvar står man med familjens faktura för sommarens semesterresa i ena handen och Djurgårdens matchprogram i den andra och undrar hur i helvete man ska få till det detta året också.
Det är nu man önskar att ens farsa skrivit en julsång för 40 år sedan som man kan leva på. Utan jobb finns tiden, utan familj finns pengarna, utan Djurgården finns ingenting. Måste man verkligen vara arbetslös, ensam och leva på pappas gamla julsång för att kunna stödja Djurgården på det sätt dem förtjänar att stödjas?
Självklart inte! När man däremot missar en match så ska man känna sig som en svikare, loser, sopa och allting annat negativt som beskrivs med påhittiga adjektiv på forumet. När matchen mot Halmstad spelas så bör den Djurgårdare som blir kvar i Stockholm känna sig lika ensam som Tom Hanks i Cast Away. Det ska kännas som när man missat sista bussen till midsommarfesten, eller som när tjejen kommer hem och med allvarlig min och rynkad näsa säger "Vi måste prata". Den magkrampen man får då bör man ha enda tills bortaresenärerna är tillbaka i Stockholm igen.
Att vara Djurgårdare är inte att se eller höra alla matcher utan att vara med och stötta laget i så många matcher som möjligt. Jag tror inte att Stenman känner sig särskilt peppad av att tio tusen Djurgårdare köpt Halmstadsmatchen på ppv. Jag hoppas bara att alla gjort precis allting i sin makt för att hamna på Cubillas indömningslista, har man gjort det så har i alla fall jag ingenting att invända. Djurgårdare är vi alla ändå!
Den viktigaste uppgiften i år är inte att vinna sm-guld utan det är att ta tillbaka och kedja fast stämning som endast sporadiskt behagade dyka upp under 2004. Det ska vara ett nöje att se Djurgården och vi bör tänka på det även när/om resultaten uteblir. Gnäll och högljudda sågningar av spelare kan vi lämna åt andra supportrar. Vi måste sträva efter att komma samman igen oavsett var i tabellen Djurgården hamnar. Om vi är så bra supportrar som vi kan och har varit så kommer även laget att märka av det, garanterat! Jag hoppas att fotbollslaget har sett några slutspelmatcher med vårt hockeylag, och sett hur man bör bete sig i en Djurgårdströja. Om både vi och laget tar åt oss av hockeykillarnas inställning så lär inga andra lag gå säkra i allsvenskan.
Väl mött på Stockholms Stadion tack vare Johnny Costmar med frivilliga!
