Propagandaspel av Djurgården – del ett
Det var inte mycket jag såg från min position på bortaläktaren. Det jag såg, när Dif besegrade Göteborg med 2–0, var emellertid fullständigt lysande.
Djurgården följde upp den komfortabla hemmasegern mot Göteborg här om veckan med en nästan lika komfortabel bortaseger på Gamla Ullevi. De revanschlystna änglarna hängde helt enkelt inte med när de glödheta järnkaminerna ångade på som mest. Tvåmålssegern var odiskutabel och kunde mycket väl ha varit ännu större.
Matchinledningen var tempostark och innehöll ett ordentligt ställningskrig på mittfältet. Det visade sig emellertid tämligen omgående vilket lag som hade mest att hämta där – och på övriga delar av planen – varför Dif tog ett bastant grepp om händelserna. Blåvitt stack emellan med sporadiska anfall men annars var det gästerna för hela slanten.
De bägge lagen var emellertid inte de enda aktörerna av relevans denna kväll. Rättskiparen Peter Fröjdfält svarade för en mycket ojämn insats och spelade om inte huvudrollen så i alla fall en stor biroll i första halvlek. I 10:e minuten blev Dif:s Jones Kusi-Asare – som fick hoppa in redan efter tre minuter sedan Chirister Mattiasson sträckt sig i ena låret – bryskt knuffad i ryggen av Fredrik Risp inne i straffområdet. Fröjdfält friade. Det gjorde han däremot inte två minuter senare, då Jimmy Svensson ramlade i straffområdet efter en duell med Niclas Rasck. Mycket märkligt med tanke på att den senare situationen var betydligt mer tveksam än den första. Straff blev det i vart fall. Den slogs av Sebastian Henriksson – och var miserabel. Nästan mitt i målet och i perfekt höjd för Isaksson. Den gänglige skåningen hade följaktligen inga större besvär att parera och hålla nollan intakt.
Föga oväntat valde Eskilstunas bidrag till Domar-Sverige att kompensera Dif genom att tilldela även dem en straffspark. Kompensation känns dock inte som ett adekvat uttryck då denna straff, till skillnad från Göteborgs dito, var given. Ständigt företagsamme Andreas Johansson rann igenom Blåvitts försvar och Bengt Andersson kunde inte göra mycket annat än att fälla honom, med påföljande straff. Denna togs av lagkaptenen Magnus Pehrsson. Helt i sin ordning då han är ordinarie straffskytt, vilket kan vara svårt att minnas då laget i princip aldrig får straffar; den senaste tilldömdes man i bortamötet med Åtvidaberg förra säsongen … Dessvärre var den närmast en kopia av Henrikssons straff: nästan mitt i målet och i perfekt höjd för målvakten varför Bengt Andersson kunde knipa den utan större problem.
Som ett brev på posten kom i stället Djurgårdens ledningsmål några minuter senare. Det var ett riktigt mönsteranfall – tveklöst ett av årets mest granna – som bar frukt. Bollen gick som ett snöre mellan djurgårdarna, där Barsom och Kusi-Asare var de främsta kreatörerna och såg till att servera vindsnabbe Stefan Bärlin öppet mål. Därmed var 0–1 och ett ofantligt glädjerus bland de många tillresta djurgårdarna ett faktum. Mest glädjande med målet var kanske att såväl ”Abbe” som Jones svarade för perfekta löpningar. Ytterligare ett bevis på Dif:s starka positionsspel; spelarna förstår varandra och det är nästan alltid en extra gubbe spelbar. Givetvis kan man även fråga sig vad Bärlins tänkte bevakare, landslagsaktuelle Pontus Kåmark, sysslade med vid situationen …
Resterande del av halvleken blev en orgie i totalfotboll à la Dif. Det ena mönsteranfallet efter det andra vaskades fram. Sällan har ett allsvenskt lag visat upp en sådan fart och fläkt, frenesi och ohämmad offensivlusta som Djurgården nu gjorde. I halvtid stod det förvisso endast 0–1, något som får anses smickrande för de blåvita. Allra närmast att öka på stockholmarnas ledning var Andreas Johansson, som fick en jättechans efter det att ”Djurgårdens Maradona” hoppat över bollen och friställt denne. Andersson i hemmakassen sträckte dock ut kroppen och lyckades freda målet från ytterligare påhälsning.
Djurgården fortsatte att ösa på efter paus, till synes omedvetna om att man de facto ledde borta mot IFK Göteborg. Efter de inledande tio minuterna skiftade dock matchen karaktär och hemmalaget fick mer och mer att säga till om ju längre matchen led. Ett ganska väntat, och nästan oundvikligt, scenario med tanke på förhållandena: enmålsledning på bortaplan i andra halvlek mot erkänt starka Göteborg. Blåvitt ska ha beröm för sin forcering som var ett resultat av ett betydligt aggressivare hemmalag i kombination med ett något osäkert bortalag som blev stressat; spelarna började göra saker och ting lite väl svårt för sig själva och sina lagkamrater.
Trots den göteborgska pressen kändes Djurgårdens ledning aldrig riktigt hotad. Dif var helt enkelt för starka – på varje position – för IFK den här kvällen. Därför kändes det fullt logiskt när Magnus Pehrsson med sitt 0–2-mål drog ner den blåvita rullgardinen fullständigt. Målet bör tillskrivas ”Abbe” Barsom, som till vänster strax utanför straffområdet fick på en av sina utsökta frisparkar. Den tog i ribban och gick ut till Pehrsson som bara hade att sätta dit foten och se kvällens andra boll trilla in bakom en helt ställd Bengt Andersson.
Återstående del av matchen fick större akademisk än faktisk betydelse. Dif fortsatte rulla boll, nu mer avslappnat än tidigare, och Göteborg försökte förvisso reducera för att om möjligt kunna gå ikapp, men deras anfall kändes ganska halvhjärtade. Matchen slutade följaktligen 0–2 inför storpubliken, 14 489 till antalet, på Gamla Ullevi. Ett resultat som ingen kan ha några större invändningar emot; möjligen hade 1–4 speglat händelserna än bättre.
[Till del två]
