Propagandaspel av Djurgården – del två
Andra delen av matchrapporten.
Matchen fick en något fadd eftersmak då hemmalagets vänstermittfältare Jimmy Svensson bröt armen i närkamp med planens gigant, Magnus Pehrsson. Dif:s lagkapten behöver inte på något sätt ha dåligt samvete för det inträffade, men det är som bekant alltid tråkigt när sådana här saker inträffar. Inte heller gästande Djurgården kom undan denna toppmatch utan blåmärken. Christer Mattiasson och hans ersättare Jones Kusi-Asare skadade sig bägge lindrigt och lär må bra av några dagars konvalescens.
Nu är det lyckligtvis inte skadorna utan Dif:s propagandaspel som är det bestående intrycket från matchen. Djurgården har ett genuint bra grundspel och en teknik som inte är av dessa breddgrader. När de blårandiga (blårödrandiga på bortaplan) snurrar som mest framstår motståndarnas spel – vilka de än må vara i allsvenskan – närmast genant. Man kan lätt konstatera att Dif mer än något annat svenskt lag slagit in på den nya, tekniska fotbollsskolan: den som skördade sådana talande resultat under senaste EM-slutspelet. Åkebys och Lukics skapelse, med holländska Ajax som förebild, fortsätter att utvecklas och frågan är om Dif inte spelar både roligast och bäst i Sverige för närvarande. Att vi är bäst på läktaren är så vedertaget att det knappast behöver nämnas.
Det är alldeles uppenbart att Djurgårdens spel passar Blåvitt mycket illa. Djurgården fick ånyo ett markant spelövertag till följd av sina tre centrala mittfältare mot Göteborgs två. Göteborgs annars så säkra backlinje har dessutom märkbara svårigheter med Dif:s kvicka tremannaanfall.
Samtliga djurgårdsaktörer på banan i dag förtjänar ett stort extrabetyg och att framhålla någon särskild känns lite tveksamt. Men allra bäst på Gamla Ullevi var tveklöst ex-ängeln Magnus Pehrsson. Han missade förvisso en straff, men det kompenserade han genom att avgöra matchen i andra halvlek. Dessutom vann han så gott som varenda närkamp. I Pehrsson har Dif kanske allsvenskans bästa bollvinnare. Om Johan Mjällby avger lika mycket energi som ett kärnkraftverk avger Pehrsson lika mycket energi som solen.
Även Stefan Rehn, som efter matchen unisont blev hyllade av bägge klackarna, lär sova gott de närmaste dagarna. Andreas Johanssons första halvlek förtjänar också ett omnämnande, liksom Isaksson målvaktsspel. Utöver den räddade straffen agerade han med en oerhörd pondus och var som vanligt kung i luftrummet. Magnus Samuelsson höll ihop den nykomponerade backlinjen föredömligt och hans mittbackkollega Markus Karlsson skötte sig klanderfritt på sin nya position. Positivt var även Micke Dorsins insats till vänster i försvaret.
Faktum är att allting var positivt i denna match. De första 45 minuterna var antagligen de bästa jag någonsin sett Djurgården prestera. Måhända hårdrar jag lite mitt i extasen; med lite distans är det möjligt att man kommer fram till Dif har presterat bättre fotboll i någon enstaka halvlek på senare år. Men det är i så fall inte många halvlekar.
Till sist:
LYCKA ÄR ATT VARA DJURGÅRDARE!
