Återkomsten slutade med seger

Så var vi tillbaka. Vacker kvällshimmel, östra, klocktornet, sofia stå, Lidingö, Sveriges godaste korv och allt jag kom att tänka på var en gammal snapsvisa. En ganska fånig sådan vars först vers börjar "vi äro små humlor vi. bzz, bzz ".

Det var dock den känslan som förmedlades då motståndarna klev in på planen. Efter ett kaostifo som förmedlade gamla hemkänslor och målade vår kära borg i djurgårdssköldens tre färger klev ett gäng som troligtvis är Sveriges bästa gul-svarta lag, men ändock onekligen humlelikande göteborgare in på planen. Humlan borde inte kunna flyga och Häcken borde egentligen inte kunna spela allsvenskt med Teddy Lucic i backlinjen och Stig Töfting på bänken. Ändå var det just vad vi 12823 på plats fick bevittna.

Och visst surrade humlorna lite, men det var Djurgården som tog initiativet. Ba visade prov på en imponerande teknik och en mindre imponerande ovilja att ta löpninhgar. Tycker dock att han skötte sig utmärkt i inledningen. Larsen nickade utanför, Kári sköt både över och utanför och vi väntade bara på första målet. Då brände det till för första gången. Backlinjen slarvade och helt plötsligt hade en boll träffat Dembos högra stolpe. Det var dags för en ex-humla att slå till. Tobias Hysén kunde placera in ett skott via stolpen och 1-0 var i hamn. Halvtidsvilans fika kunde intas med ett leende.

Efter halvtid fortsatte farligheterna för Djurgården Larsen nickade över. Ba och Larsen hade en kombination där Ba visade teknik och Larsen motsatsen. Hysén dessvärre offside i farligt läge. Då hände det förstås. Dembo fick för sig han skulle ut på promenad, Häcken utnyttjade givetvis läget och Patrik Andersson fick två chanser. Den andra så öppen att inte ens Långås kunde missa och det var 1-1.

Dags för nästa vers i visan "vi är små fiskar vi, blubb blubb". Helt plötsligt kändes Djurgården tvungna att hålla huvudet ovanför ytan. Och spelet blev också nervöst. Bollen seplades mest runt på det Tötinglösa mittfältet. Ändra matchbild var att rekommendera och två byten medförde också detta. Ba och Àrnason ut, Dr Jones och Magro in. Några minuter senare började trycket. Djurgården tryckte på och Häcken tog över fiskrollen och började rensa. Dock kändes det aldrig riktigt farligt. Känslan att det skulle bli två tappade poäng växte sig starkare. Jones drog upp bollen, Arneng slog inlägg och Hysén fick en chans att bli tvåmålsskytt, men icke.

Tiden gick och så äntligen. En hörna landade framför Christoffer Källqvist, Koivastu störtade fram för att störa och Stenman kunde trycka in bollen. Och i samma ögonblick insåg jag varför vi verkligen hör hemma på stadion. Under ett år i Solna har jag känt en saknad efter något tidigare funnits och nu fanns det åter där. Det totala jublet som infinner sig när en hel arena reser sig upp.

Att spelet sedan knappast var mer än godkänt, att Häcken stretade emot bra, att Ba kunde sprungit mer och att nästan bara Kári kom upp i rätt nivå kändes inte längre så viktigt. Vi var tillbaka på stadion, tillbaka som segrare och stämningen var tillbaka. Lycklig kunde jag färdas hem utan att tänka på varken humlor eller fiskar eller för den delen sorgsna getingar. Premiären är avklarad, nu tar vi Halmstad!

Såg för övrigt att Örgryte vann, finns ju en risk att serien blir tråkig i år..

0 kommentarer