Reportage: Adde i England Del 1
Forum 1891 tog sig till England för att besöka Andreas Johansson. Trots att han lämnat Djurgården har han känslor kvar för den blårandiga klubben.
- Klart att Djurgården tagit en plats i mitt hjärta, säger han.
Efter att ha spenderat två dagar i Englands underbara huvudstad London satte jag mig lördagen den andra april på 8:18-tåget från Euston Station mot Liverpool. Min destination var Wigan, 35 mil norr om London, mittemellan Liverpool och Manchester. I Wigan skulle jag bevittna matchen mellan Wigan och West Ham.
Jag var inte den enda fotbollssupportern på tåget. Även ett gäng Liverpoolanhängare tog tåget då de skulle till Anfield för att se Pools match mot Bolton. Dessutom talade jag med några Barnetsupportrar som skulle till Northwhich för att förhoppningsvis få se sitt conference-lag säkra platsen till Division 2 nästa säsong (något Barnet inte gjorde). Självfallet åkte även några West Ham-fans till Wigan med tåg. Dock så tog sig de flesta av Londonlagets supportrar upp till Wigan med "Reseklubbens" bussar då en biljett på dessa endast kostade 270 kronor tur och retur.
När jag klev av tåget i Wigan möttes jag av solsken och sommarvärme. Det var nästan 20 grader varmt. Samtidigt såg jag poliser vart jag än vände min blick. Eftersom ett stort antal West Ham supportar beräknades till Wigan, förra året 8 000, var poliser utplacerade i staden för säkerhets skull. Det väntades inte bli bråk. Wigansupportrarna är fredliga, både på gott och ont. Samtidigt som de inte har huliganproblem så har de inte heller någon vidare stämning på arenan. Det är istället rugby som är den stora sporten i staden.
I Wigan, en industristad som inte direkt är känd för sin skönhet, bor det drygt 300 000 personer. Alltså en småstad med engelska mått mätt. Eftersom jag bara var där över dan hann jag inte se något annat än innerstaden. Stadens centrum var rätt litet men pittoreskt. Funderar man på att äta i staden kan jag rekommendera rostbiffsmackan på Subway, den satt fint.
Någon timma innan match tog jag mig till "Moon down under" på huvudgatan, vilken sades vara Wigansupportrarnas hak. Dessvärre var det ingen vidare stämning där och jag valde istället att ta mig till Wigans hemmaarena som låg någon kilometer från puben.
På väg till arenan frågade jag ett antal Wigananhängare om de visste vem Andreas Johansson var. De flesta visste faktiskt det. Däremot kunde knappt någon uttala sig om svenskens kvaliteer då han knappt spelat något i A-laget. En man i 50-årsåldern hade dock sett Adde göra fina insatser i B-laget. Mannen sa att Kavanagh och Bullard trots allt är svåra att rubba på mitten av mittfältet.
Väl framme på arenan fick jag hjälp av Stewards för att finna min plats på pressläktaren. Det visade sig att jag satt mittemellan The Independents och Sunday Express utsända, dessutom satt Daily Stars reporter precis under mig, jag kände mig inte direkt jättestor i jämförelse...
Några minuter innan matchstart kom det ut cheerleaders för att försöka hetta upp stämningen på arenan då hemmapubliken knappt hördes (den dagen Djurgården FF skaffar cheerleaders blir jag AIK:are). På långsidan mittemot var det dock god stämning. Där höll nämligen West Hams drygt 2 000 tillresta supportrar till.
Strax efter 15:00 var det avspark inför 12 993 åskådare på JJB Stadium, en relativt nybyggd arena som var fin och kompakt med plats för 25 000 personer. En arena likt denna skulle man inte tacka nej till i direkt anslutning till Stockholms Stadion.
Matchens första läge kom i den 17 minuten efter en magnifik framspelning av födelsedagsbarnet Teddy Sheringham till West Hams nummer 10, Marlon Harewood som dock missade. Några minuter senare kunde bortalaget tacka domaren Curson för att inte Reo-Cocker blev utvisad när han brutalt sparkade ner en Wiganspelare trots att bollen inte var i närheten. Wigans farligaste chans i halvleken hade Jason Roberts när han kom fri med målvakten i den 34 minuten. Dock så var Walker fint ute och täckte.
I halvtid bjöd Wigan på te i pressrummet. Jag som är tefanatiker tog självklart en kopp, något jag inte borde gjort. Teet var svart, jag trodde först det var kaffe, och det smakade inte heller särskilt väl. Till och med de engelska journalisterna klagade på teet.
I den 51 minuten slog Kavanagh en perfekt 50-meters kross till en fri Roberts. Den före detta West Bromwich-spelaren gjorde inget misstag, 1-0 till Wigan. Dessvärre för hemmalagets del verkade de slappna av efter ledningsmålet. Efter matchen sade Wigans manager irriterat: "Det värsta vi kunde göra var att måla".
Fyra minuter efter 1-0-målet kvitterade nämligen Teddy Sheringham med ett distinkt skott upp i nättaket. John Filan var totalt chanslös. Bortasupportarna sjöng sedan: "Oh, Teddy, Teddy..." I den 67 minuten gjorde Harewood 2-1 för West Ham. Wigan försökte sedan förgäves att få till ett kvitteringsmål.
Matchens bästa spelare var utan tvivel Teddy Sheringham. Hans framspelningar var en ren njutning att skåda. Du är välkommen tillbaka till Djurgården om du vill Ted.
Under matchen specialstuderade jag Wigans innermittfältare Kavanagh och Bullard då det är de två som håller Andreas Johansson utanför truppen. Den förstnämnda som för någon månad sedan köptes in från Cardiff, gjorde ett starkt jobb bakåt och kryddade det med bra slagna hörnor och en grym boll fram till Roberts 1-0-mål.
Jimmy Bullard visade, mot West Ham, inte något av de offensiva kvaliteer det sades att han skulle ha. Om Bullard inte är bättre än så här tycker jag att Adde helt klart borde få spela istället. Förutom Bullard, Adde och Kavanagh har Wigan även den före detta Blackburnspelaren Alan Mahon att tillgå på det centrala mittfältet.
Efter matchen ställde jag mig och väntade på Andreas Johansson utanför spelargången. Spelare på spelare vandrade förbi och jag började bli rädd att svensken med nummer åtta smitit ut någon annan väg. Jag försökte då få en intervju med Teddy Sheringham eftersom han kom ut först. Han hade dock fullt upp med att skriva autografer. Samtidigt kom Adde ut tillsammans med sin flickvän. Jag sprang fram och hälsade på den före detta Djurgårdsspelaren.
Andreas var riktigt trevlig och glad trots att han varit bänkad hela matchen. Jag tror tyvärr inte att det var min visit som gladde honom mest. Troligtvis berodde glädjen mer på att flickvännen Anna var på besök. Hur som helst var han stressad och ville iväg fortast möjligt, samtidigt som han ville ta sig tid för en intervju. Som tur var slumpade det sig så att jag bokat ett hotell i Manchester, staden Adde bor i. Därför frågade Adde om det var okej att vi tog intervjun i hans bil under färden till Uniteds hemstad, vilket det naturligtvis var. Det var en överlycklig Svenska Fans-reporter som följde Adde Johansson till hans silverfärgade sportbil.
» Läs inledningen av intervjun med Adde i del 2
