Reportage: Mattias Jonson - en vilja av stål rostar aldrig

På planen är han viljan personifierad i Djurgårdens lagbygge, privat bjuder den ödmjuke familjefarsan gärna på sig själv. Möt Mattias Jonson - Djurgårdens egen Dr Jekyll/Mr Hyde - i ett reportage om hur en Kumlason blev en av Sveriges mest uppskattade fotbollsspelare över en natt.

Kvicksund, april 2007
Där Mälaren börjar smalna av och tränga sig in i Västmanland ligger Kvicksund. En  idyllisk sommarort för välbärgade människor och halvkändisar men på intet sätt något fotbollsmecka i Sverige. I brist på bättre fotbollsplaner har Djurgården valt att förlägga sitt allsvenska genrep 2007 hit en kylig aprilmåndag. TPS Åbo står för motståndet och de 300 åskådarna som har tagit sig till den undangömda gräsplätten är huvudsakligen lokalbefolkning som finns på plats för att se storstadslaget.

Trots att Djurgården ställer upp med starkaste manskap har man svårt att få till något ordnat spel inledningsvis. Det slarvas med löpningarna och passningsspelet blir därefter. Genreps-nervositeten är påtaglig och någon måste ta tag i spelet innan finnarna straffar Djurgården. Tjugo minuter in i matchen slår Lance Davids ett alldeles för långt inlägg som är på väg ut till inkast. Åbo-försvararna låter bollen gå men Djurgårdens för dagen enda kortärmade spelare, Mattias Jonson, ser en möjlighet. Med en sällan skådad ilsken blick tar han fart från straffområdet med sina 33-åriga ben och sprintar mot bollen som rullar allt närmre sidlinjen, slänger sig så gräs och sand sprutar, räddar bytet en meter framför mina ögon och får en hörna med sig. Lätt förstummad står jag kvar till publikens rop och applåder samtidigt som mannen i grön keps närmast till vänster om mig tar ett kliv fram till staketet igen och frågar:
- Är inte det där den gamle landslagskillen... Mattias Jonson?
- Jodå.
- Ofan...

Tillsammans kunde vi konstatera att matchen började ta en ny vändning. Mattias Jonsons energi hade smittat av sig på medspelarna och helt plötsligt börjar Daniel Sjölund fördela uppspelen, den nye, långhårige tysken Jan Tauer forsar fram på sin vänsterkant och till och med Enrico vaknar till i kylan med några läckra passningar. Det tar fem minuter innan Lance Davids skjuter in 1-0 som också blir slutresultatet. Matchvinnare? Jag och mannen i den gröna kepsen var överens om att det bara fanns en... 



Stockholm, februari, 2008
Försäsong betyder bråda dagar för Djurgårdens spelare och Mattias är inte alltid lätt att få tag i. Som far till två barn tillhör barnpassning och skjuts till dagis och tennisträningar vardagen och Mattias har lärt sig att vara effektiv. Under Kjell Jonevrets tid i Djurgården skojades det om att han jobbade extra som isspolare utanför fotbollen.
- Haha, jo, jag gillar att vara snabb hem efter träningarna. Jag är väl social en halvtimme före och under passen. Men jag hänger aldrig kvar efteråt och spelar kort eller bara för att hänga, då sticker jag hellre ner på stan och tar en kaffe med några, förklarar han.

Det här med stan är något speciellt för Mattias. När utlandsproffs ska bli hemvändare talas det ofta om att de tänker återvända till klubben i sitt hjärta; moderklubben eller favoritlaget. För Mattias handlade det om staden – och Stockholm som den perfekta ändhållplatsen i karriären.
- Både jag och min fru Malin blev lite bitna av Köpenhamn som storstad med tillgängligheten och det stora utbudet. Stockholm har alltid varit det sociala målet för mig med tanke på hur stort fotbollsintresset är där, och självklart närheten hem till Örebro. Att Djurgården ville ha mig var perfekt.

Djurgården visste vad man fick för de tio miljonerna man hostade upp när man hämtade hem Mattias Jonson från Norwich. En hårt arbetande offensiv spelare med en exemplarisk inställning till fotbollen både på och utanför planen. För en spelare som nyligen hade passerat 30-årsstrecket kan det tyckas vara mycket pengar. Mattias nämns heller aldrig i samma mening som målspruta, tekniker eller assistkung. Trots det kan han stoltsera med 57 landskamper och guld i tre olika klubbar. Vad är egentligen hemligheten bakom Mattias Jonsons storhet?

Vägen upp till Örebros ungdomslag
Att Mattias skulle börja spela fotboll var ingen självklarhet. Den enda i släkten som hade någon slags anknytning till fotboll var hans morbror som stod i mål i IFK Kumla en gång i tiden. För att testa på fotbollen följde Mattias som sexåring, tillsammans med sin bästa kompis, med på en träning med sin tre år äldre storebror Daniel.
- Vi hängde knappt med de andra killarna men det sket ju vi i, vi tyckte det var hur kul som helst att spela, minns Mattias, som snabbt lärde sig att man fick kämpa om skulle få tag i bollen.

Under de tidiga skolåren i Kumla fick Mattias flera sportintresserade kompisar och det föll sig naturligt att starta ett eget fotbolls- och hockeylag. Mattias pappa blev lagledare för Kumlas 74:or i fotbollen. Tillsammans gick de ofta långt i rikscuperna men fick gång på gång stryk av de större Örebro-lagen Karlslund och Forward, som var bland de bättre i landet. När Mattias fyllde 13 var det hans tur att ta steget till storebror Karlslund. Men kontraktsbråk uppstod mellan Kumla och Karlslund, något som än idag gör det oklart kring vilken som är Mattias moderklubb. Därför blev det en kort vistelse i Karlslund innan han gick till stora storebror – Örebro SK – och samtidigt lade en lovande hockeykarriär på hyllan.
- Jag kom till Örebro precis när jag hade fyllt 15, som då var största klubben på orten. Jag fick gå direkt in i deras ungdomslag och spela med killar som var tre år äldre, så då var man yngst igen. I Örebro var det mycket mer seriöst än tidigare och det gällde verkligen att man tog för sig. Det var tufft men givande och jag härdades eftersom jag låg så långt efter fysiskt.

Mattias fick Per Öberg som tränare och han minns Mattias första tid i ungdomslaget väl.
- Mattias smälte in i gruppen bra eftersom han lade sig på det planet du bör göra om du är ny i gruppen. Vi hade gott om talanger på den tiden och det är verkligen inte lätt när du kommer upp och är två-tre år yngre. Vi hade fullt med killar som var med i landslaget då, så han var ju inte ordinarie de första åren.

Därför fick Mattias nöja sig med speltid i juniorlaget till en början. Sakta men säkert gjorde han framsteg men fick se på när Örebros ungdomslag gick till semifinal i Pojk-SM 1991, där de förlorade mot Djurgården, som sedan förlorade finalen mot Teddy Lucics Ljungby. Mattias sågs som ganska talangfull men ingen jättestjärna, ända tills något hände när han fyllde 18 år.
- Han hade alltid varit lovande men det accelererade verkligen det året han blev 18 år. Då blev han vår överlägset bästa spelare i U-truppen. Han började få ordning på sin kropp och han hade alltid spelat med killar som var några år äldre, nu var han själv äldst och tog för sig i gruppen på ett helt annat sätt. Han var en utmärkt lagkapten och fick andra att höja sig med sin föredömliga inställning, förklarar Per Öberg, som fortfarande har svårt att hitta orsaker till utvecklingsboomen.

Mattias ger sin syn på den otroliga utvecklingen.
- Visst kände jag också att jag tog stora kliv det året, men det är inget man har funderat på speciellt mycket. Det var jäkligt tufft i början när man kom upp och var ett par år yngre, speciellt fysiskt, det fick man känna på. Men det var lärorika år och till slut kom jag ikapp och när jag väl började utvecklas gick det ganska snabbt. I efterhand kan jag känna att det var nyttigt att jag alltid var tvungen att jobba för att ta en plats. På så sätt har jag aldrig varit rädd för att ta för mig på träningar eller i matcher, menar Mattias.

Örebros ungdomslag blev framstående i Sverige och åkte till Norge för att matcha mot de bästa lagen. Där hade Mattias Jonson lekstuga på sin kant i samtliga matcher.
- Mattias gjorde i princip vad han ville, han dominerade fullständigt. Han hade en sådan extrem fysik och det där klippet i steget, framför allt i dueller en mot en som han vann nio gånger av tio och kunde gå runt sin motståndare, menar Per Öberg.

- Idag har jag jobbat i elva år med talangutveckling i Örebro och aldrig haft en sådan stor talang som Mattias Jonson. Han kändes redan då som en extrem talang som verkligen kunde gå hela vägen till landslaget. Det var en kombination mellan hans talang och hans person – han hade ju extremt bra spetsegenskaper men var samtidigt en sådan otroligt fin kille som aldrig skulle sticka näsan i vädret. Man har alltid unnat honom framgång.

Landslagskarriären
Idag är det snart fyra somrar sedan landslagets anonyme slitvarg Mattias Jonson hamnade i hela världens blickfång när han med en högervrist sparkade sig rakt in i de svenska historieböckerna och samtidigt lyckades reta gallfeber på 60 miljoner italienare. Det i många italienares ögon konspiratoriska 2-2-målet av Mattias i EM 2004 som tog både Danmark och Sverige – istället för Italien – vidare från gruppen innebar för Mattias egen del ett internationellt genombrott. Tack vare målet var han helt plötsligt mer än en hyfsad utfyllnadsspelare i landslagstruppen.
- Ja, snacka om otippat att man fick avgöra den matchen (skratt). På det personliga planet finns det inget som slår det målet, det är det största i karriären. När man tänker tillbaka kommer man minnas det målet. Speciellt som att det ledde till att vi gick vidare, förklarar Mattias och pratar som vanligt hellre om lagets insats än sin egen.

Vad minns du egentligen av målet?
- Bollen bara dimper ner och jag tänkte att om jag bara pressar den mot mål så finns det stor chans att den går in. Annars var det ingen jättebra match från vår sida, Danmark hade chanser att avgöra så vi hade faktiskt tur som klarade oss. Efter 2-2 ville inget av lagen anfalla, vi stod bara och höll bollen i egen backlinje. Att det blir 2-2 är lite typiskt med tanke på att både vi och Danmark gick vidare på det. Men egentligen var aldrig uppståndelsen så stor, det var väl mest italienarna som klagade och man kan ju tycka att det är lite typiskt dem.

- Mästerskapssomrarna var alltid speciella i landslaget och i efterhand känns just EM 2004 väldigt speciellt både sett till det personliga och till hela laget. Vi spelade bra i gruppen och lyckades ta oss vidare tack vare sista matchen. Sen kan man känna att vi sumpade det där ändå i kvarten mot Holland. Jag tyckte vi var tillräckligt bra med Ljungbergs stolpskott och Henkes skott tätt över för att vinna. Så på ett sätt var det ganska bittert. 



Med en 57 matcher lång landslagskarriär som tog sin början under en januariturné 1996 under Tommy Svensson och Tord Grip har Mattias varit med om en lång resa. Enda gången han har varit petad från ett större mästerskap är EM 2000, då Marcus Allbäck tog den femte och sista platsen i Lars-Tommys trupp.
- Jag minns att när det började närma sig trupputtagning till EM 2000 sade landslagstränarna att "det är du eller Marcus Allbäck", som fortfarande spelade i Örgryte då. Jag kommer ihåg så väl att jag gjorde en usel match mot AB Köpenhamn samtidigt som jag kunde läsa på textteven att Marcus hade gjort två mål i helgen och avgjort Örgrytes match. Då var det inget snack om saken.

Trots petningen var det under Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck han blev en favorit i landslaget och alltid kunde vara ganska säker på att hans namn dök upp på den där listan som presenterades till varje uttagning. Mattias var enligt Lagerbäck "den idealiska inhopparen" och han fick nästan alltid speltid. Antingen kastades han in där någon av stjärnorna var avstängda eller skadade, eller så fick han sina 20 minuter på slutet av matchen, vilket VM i Japan/Sydkorea 2002, EM i Portugal 2004 och VM 2006 i Tyskland vittnar om. Att han hade en bra relation med förbundskaptenerna var inget konstigt.
- På sätt och vis så var den ju lite speciell, eftersom jag hade både Tommy och Lasse redan under U21-tiden. Vi var ett gäng som hängde med hela vägen från U21: jag, Teddy Lucic och Magnus Hedman, och har man samma tränarpar åtta av tio landslagsår så får man en speciell relation till dem. Jag har aldrig behövt oroa mig eftersom de vet var de har mig. Tar de med mig vet de vad de får – blir jag inte uttagen så har de helt enkelt valt någon som är bättre. Konstigare än så är det inte.

- Det är klart jag har känt ett stort förtroende från både Tommy och Lasse. Jag kan känna att även om jag har spelat mindre bra under vissa matcher har jag fått vara kvar på planen eller om jag har varit i dålig form har jag alltid fått vara med i uttagningarna och tillhört gruppen. Om man tittar på mig som spelartyp är jag otroligt nöjd med hur mycket speltid jag har fått, ibland kanske mer än vad jag har förtjänat. Jag är inte alltid med i spelet så mycket och skapar chanser åt andra men de vet att jag sliter hårt i 90 minuter och skapar ytor åt andra, och det är väl en sådan spelare de ville ha med. Det har varit till min fördel och det är jag väldigt tacksam för.

Men efter VM 2006 lämnade Mattias beskedet att han slutar i landslaget. Orsak: bristande motivation.
- Beslutet att lägga av i landslaget växte egentligen fram redan under våren före VM. Det var verkligen inte familjen som påverkade beslutet utan jag kände bara att det var dags nu. Att åka ner till Azerbadjan och hoppa in de sista fyra minuterna för att spela var väl inte så lockande längre. De finns de som säger att det finaste man kan göra är att spela för sitt landslag och jag har alltid uppskattat landslaget men det kändes som att tiden var inne då.

Ångrar du dig aldrig?
- Visst kan jag erkänna att när jag tittade på Spanien-matchen i november kände man suget att vara på planen eller åtminstone sitta på bänken och uppleva matchen. Men jag ångrar inte mitt beslut. När man ser Toni, Daja och Komac dra iväg på landskamper uppskattar man att vara hemma och träna på eller ha en ledig helg. 



Genombrottet i Örebro och flytten till Skåne
Succén i Örebros ungdomslag tog Mattias upp i A-truppen 1993, 19 år gammal, där han återigen blev en av lagets yngsta spelare tillsammans med jämngamle Magnus Powell. Magnus var precis som Mattias en mycket lovande anfallare och hade också lagt en lovande målvaktskarriär inom ishockey på hyllan för att satsa på fotbollen. Bredvid lagets givna anfallsess Miroslaw Kubisztal slogs de två ungtupparna om en plats och Mattias fick under första säsongen mestadels agera inhoppare. På sina 15 matcher hann han med att göra ett mål i förlustmatchen mot AIK.

Andra säsongen i A-laget skulle bli Mattias verkliga framträdande på den svenska fotbollsscenen. Med kniven på strupen hade Örebro klarat sig kvar två säsonger i rad och utan några riktiga förstärkningar var förväntningarna lågt ställda på Närkelaget. Men mot alla odds kom Örebro att göra sin bästa säsong någonsin. Efter att ha gått mållös från de sju första omgångarna blev det en rejäl islossning också för Mattias. På de sista 19 omgångarna gjorde han 14 mål, ett osannolikt facit för en debutant, men nådde trots det "bara" en andraplats i Örebros skytteliga efter polacken Kubisztal. Laget hade spelat fantastiskt under hela säsongen och gjort smått otroliga 62 mål på 26 matcher. Inför den sista omgången låg närkingarna tvåa och jättarna IFK Göteborg var tvungna att tappa poäng borta mot Malmö, vars hopp också levde i guldstriden, för att Örebro skulle kunna ta guldet. ÖSK vann sin match och länge levde hoppet men Micke Martinsson spräckte ÖSK:s alla gulddrömmar när han slog in 2-1 till IFK på Malmö Stadion. Istället fick Mattias se sin gamle lagkompis Magnus Erlingmark lyfta bucklan.
- Det var en smått otrolig säsong, men otroligt bittert att vi föll på mållinjen. Det var extra tungt eftersom vi var mästare i 20 minuter. Men när vi gjorde både 1-0 och 2-0 försvann Malmös guldchanser och de slog nog av på takten lite mot Göteborg, som gjorde 2-1 och vann. Just då var det väldigt bittert men när allt kom omkring var man jättenöjd med säsongen som sådan.

Örebro lyckades inte motsvara de högt uppskruvade förväntningarna 1995 och både laget och Mattias kan till stor del skyllda på skador. Efter en fullt godkänd säsong noterades Mattias för nio mål på 20 matcher och Örebro placerade sig på en femteplats i en oerhört jämn Allsvenska. Mattias kunde dock glädja sig med spel i det stjärnspäckade U21-landslaget tillsammans med talanger som Jesper Blomqvist, Andreas Andersson, Teddy Lucic och Magnus Hedman, och det var genom U21-landslaget han skulle ta steget vidare till sin nya klubb.
- Jag minns att vi var nere i Båstad på läger med U21-landslaget under hösten 1995. Reine Almqvist tränade då Helsingborg och frågade om jag var sugen på att komma förbi Helsingborg för att kolla in klubben och staden innan jag åkte hem. Efter det kände jag att det inte var något snack om saken. En flytt till HIF passade perfekt ur flera aspekter, inte minst eftersom min mamma bodde där.

I Helsingborg kom Mattias till en stad där fotbollen var nummer ett och publiksnittet på Olympia var det bästa i Allsvenskan. Helsingborg hade hittat tillbaka till Allsvenskan, andades entusiasm och Mattias återförenades med sina gamla lagkompisar från Örebrotiden – Magnus Powell och Sveriges första Bosmanfall – Christer Fürsth. Den fanns en stor lucka att fylla efter att Henrik Larsson och Mats Magnusson lämnat och det viskades i korridorerna på Olympia att den hårt arbetande 22-åringen från Kumla på sikt kunde vara rätt man för jobbet. Men inledningen blev inte lika bra som Mattias hade hoppats på. 

- De första två säsongerna i Helsingborg under Reine Almqvist minns jag som dåliga. Jag fick en liten dipp efter genombrottet och gick skadad mest hela tiden. Det kändes jättebra på försäsongerna men när den riktiga säsongen drog igång kom alltid skadorna. Knäna pajade flera gånger, både yttre och inre ledbanden och det bakre korsbandet.

"Två riktigt dåliga säsonger" är Mattias definition av att spela småskadad en hel säsong och under andra säsongen göra 11 mål på 19 matcher och dessutom bli vald till Årets Spelare i Helsingborg, något som är ovanligt för en ung nykomling. Visserligen gick det sämre för laget som endast blev sexa i Allsvenskan. Därför inkallades en ny man på tränarposten, en viss Åge Hareide, som skulle spela en väldigt viktig roll för Mattias Jonsons fortsatta karriär.

< Fortsättning del 2 >

0 kommentarer

Linus Sunnerviklinus.sunnervik@svenskafans.com2008-05-23 11:00:00