Läktarcoachen analyserar
Från natt till dag, från helvete till himmel, från av till på, allt man kan tänka sig! Mikael Bergstrand tar sig en titt på varför Djurgården vände 1-0 mot Elfsborg på ett så övertygande sätt.
2-1 mot Elfsborg. Det ser ju lagom upphetsande ut, eller hur? Nu rymmer detta resultat mer än man kan tro. Det rymmer en besynnerlig matchbild, två helt olika Djurgården, mycket frustration, ännu mer glädje och ett visst hopp för framtiden.
Efter den övertygande första halvleken mot Örgryte förra veckan var förhoppningarna på första matchen för Djurgårdens del på Elfsborgs nya arena stora. Precis som mot ÖIS fick Felix Magro chansen från start, något som många har sett som nyckeln till ett kreativt mittfältsspel. Djurgården inledde också bra och fick fram ett par bollar till kantspelarna. Men så hände något...
Vi som såg matchen vet vad. Under hela den första halvleken skapade i stort sett DIF ingenting. Min uppgift är att analysera varför och min förklaringsmodell är ganska enkel. Ta en titt på den bakre halvan av laget: Rasck, Kuivasto, Storm, Stenman, Johannesson. Där framme stod resten av gänget och tittade på när backlinjen spelade runt bollen, passade den till en felvänd Johannesson som passade tillbaks, innan Storm skickade upp en inte sällan missriktad långboll mot Søren Larsen. Ingen sprang, ingen verkade vilja ha bollen, de få gånger DIF kom fram var det på kanterna, men inläggen kom aldrig och några ytterbackar som fyllde på såg vi nästan inte röken av. Magro, Arneng och Larsen var helt isolerade i mitten av planen.
Som jag ser det är detta rollerna hos mittfältarna i Djurgårdens "nya" mittfältsstrategi: Johannesson (den defensiva) ska sabotera motståndarnas passningsspel genom att skära av passningsvägar, ta bort nyckelspelare och även vinna bollar. När han har bollen ska han göra sig av med den till närmsta spelare, gärna en annan mittfältare. Det är inte hans ansvar att sköta uppspelen. De två andra mittfältarna (Magro/Árnason och Arneng) ska stå för det konstruktiva, de ska få bollen från backlinjen och sedan kunna fördela den till våra tre forwards. Antagligen har Jonevret o co hoppats på att det ska ge bättre möjligheter att skapa målchanser snabbt med de två speluppläggarna längre fram i plan. Nu har det istället lett till att de offensiva mittfältarna har blivit isolerade och de fem där bak har bara ett alternativ kvar: Långbollen
I halvtid mot Elfsborg skakade jag och polarna våra huvuden. Efter en hyfsad inledning hade matchen blivit som förlusten mot Halmstad, med en skillnad, Djurgården mötte Elfsborgs attacker mer samlat och gjorde det inte lika lätt för EIF som för HBK. Elfsborg imponerade dock med ett rörligt passningsspel där alla spelare ville ha bollen och ledningsmålet var synnerligen välförtjänt. "Så vill jag att Djurgården ska spela!" tänkte jag under pausen.
Efter paus blev det så mycket intressant. Storm gick ut, Árnason kom in, Johannesson tog Storms plats i backlinjen och Kári och Arneng tog plats som defensiva mittfältare i en uppställning lik mästarårens (faktiskt märkte jag inte att de spelade med denna uppställning förrän jag läste det på dif.se dagen efter match, Kári sprang så mycket att han var överallt och verkade spela både på en offensiv och en defensiv position). Hyséns och Larsens fina anfall höll på att ge DIF en kvittering efter bara 14 sekunder (!) och optimismen som väcktes där skulle hålla i sig.
Arneng och Árnason gav backarna två passningsmöjligheter i stället för en och de visade verkligen att de ville ha bollen som på ett snabbt, effektivt och vackert sätt spelades genom mittfältet fram mot mål. De två passningsalternativen, som båda var bättre än Johannesson i första halvlek, en rejäl dos jävlaranamma och även det faktum att Johannesson visade sig vara bra mycket bättre än Storm i passningsspelet på backplats gjorde att Djurgården visade ett mittfält där bollen gick som på en tråd!
När bollarna väl kom mot Elfsborgs centrala försvar framifrån blev det farligt. Kvitteringen var ett resultat av en fin prestation av Hysén som mycket fint serverade Arneng som återigen kom i "Adde-ytan". Det är mycket viktigt att vi fortfarande har en skottvillig spelare som fyller på i anfallen och kommer precis bakom den hemåtvända backlinjen som gärna lämnar just denna yta och tittar på bollen. Segermålet åstadkoms när Magro fick chansen att behandla bollen på motståndarnas planhalva, faktiskt precis där det är tänkt att han ska vara i den nya formeringen av mittfältet.
Försvaret fungerade till förnöjelse. I första halvlek var arbetet visserligen väldigt passivt, men laget var ändå samlat och trots bra spel kunde inte Elfsborg skapa så farligt många målchanser. De som faktiskt släpptes till skapades (smärtande nog) faktiskt på Niclas Rascks kant. Det kändes redan mot ÖIS och det känns mer nu, jag litar inte längre riktigt på Rascken längre. Offensivt har han fortfarande en del att bidra med, men defensivt ser det mer och mer tveksamt ut. Kampen mellan Concha och Rascken är långt ifrån avgjord. Även Storm känns tveksam, hans insats var något vek och Johannesson ser ut att gå ihop med Kuivasto betydligt bättre. När Sölvi Ottesen kommer tillbaks får nog vår gode Storm finna sig tillrätta på bänken igen, om inte förr.
Det som grundlade segern mot Elfsborg var att Jonevret vågade göra ett tidigt byte, ändra på mittfältskonstellationen (byta tillbaks till det system han tidigare gått ifrån) och att han och tränarna fick rejäl fart på laget under halvtid. Jag skulle verkligen inte bli förvånad om vi till nästa allsvenska match får se samma startelva som mot Elfsborg. Det är absolut inte fel av Jonevret att tro på det mittfält han har skapat, bara han vågar ändra tillbaks om det inte fungerar, precis som i måndags. Jag skulle vilja se Johannesson i backlinjen, han gör ett precis lika bra jobb defensivt som Storm, men är bra mycket mer boll- och passningsskicklig. På mittfältet tror jag att Árnason kan ersätta Johannesson i defensiven på ett acceptabelt sätt, men jag skulle verkligen föredra att ha Arneng bredvid honom. Detta skulle medföra att Magro blir ensam spets på mitten, något han har visat att han klarar av, bara Arneng eller Árnason fyller på och hjälper honom.
Ibrahim Ba gjorde nog sin sämsta match i DIF-tröjan mot Elfsborg. Jonevret säger att det är meningen att han ska söka sig inåt i planen, men löpstyrka på kanten är viktigt och det bidrar inte Ba med i dagsläget. Kusi-Asare har gjort det bra när han ersatt Ba och fransmannen har väl snart föverkat sina chanser. Kanske borde han flyttas ner på mittfältet, han har visat ett underbart spelsinne och passningarna är av klass. Personligen tror jag inte att det dröjer särskilt länge innan Jonevret prövar just det.
Segern var underbar och tillslut rättvis. Skulle Djurgården av årgång 2005 kunna spela som andra halvlek i Borås en hel match (eller kanske kombinera första halvlek mot ÖIS hemma med andra halvlek i Borås) skulle Läktarcoachen analyserar vara hur enkel som helst att skriva, det skulle bli en enda lång hyllningskrönika. Nu lär laget inte vara lika inspirerat varje match, men vi får hoppas på att denna match blev en väckarklocka. Nu vet vi att laget faktiskt kan spela underhållande och vägvinnande fotboll, hoppet lever!